Funderade på det här och om naivitet är något Aspergerrelaterat och kom fram till att det INTE är det direkt. Jag vet x antal Aspergare som är naiva (vissa tom. väldigt naiva), men samtidigt vissa som är allt annat än naiva. Och jag tror det bara har med livserfarenhet och bakgrund att göra egentligen.
Vad menar du med "gott i människor"? Jag försöker göra det. Att utgå från att människor är bra människor (vad jag är ska jag vara låta vara osagt - står kanske inte så högt i kurs hos Sankte Per) och vara positiv.
Tidigare utgick jag nästan från att människor är dåliga människor ("idioter tills motsatsen är bevisad"). Kanske för min barndom/uppväxkt var så pass jobbig som den var.
Men jag blir så besviken, på så många människor. Så ofta. Men jag börjar lära mig vilka som är bra (för mig) och kan utesluta människor som inte är bra, alls, för mig. Vissa av dom är säkert bra för andra, men det är ju ingen större brist på människor som bara känns genomusla egentligen heller, tyvärr. Misstänker att jag är betydligt mer "utsatt" för dom än medelsvensken pga. ...skäl...
Det konstiga att en av kriterierna är att AS personer har svårt att känna Empati och sympati.
Dock har jag mött AS - folk som har både Empati och sympati.
Man hade gärna velat skriva om vissa saker i kriterier listan
Det konstiga att en av kriterierna är att AS personer har svårt att känna Empati och sympati.
Dock har jag mött AS - folk som har både Empati och sympati.
Man hade gärna velat skriva om vissa saker i kriterier listan
En klassiker där som kanske egentligen gäller 100% av alla Aspergare är: oförmåga att adekvat använda blickkontakt
Det kan ha varit tidigare.
ang Blickkontakt så hade jag faktiskt svårt för det när jag var mindre.
Först kollade jag ner i golvet tills farsan sa att man ser folk i ögonen när man pratar med varandra.
Så då gjorde jag det. Då fick jag skit för att jag blängde på honom istället
Har ingen statistik, men nej det är inte vanligt alls enligt vad jag vet. Generellt sett är ju Aspergare väldigt fredliga (när det gäller fysiskt våld då) människor. Men lugna och städade ...nja... Det kan vara extremt bråkigt på internet, mindre (eller knappt något alls) IRL. Fysiskt våld från Aspergare är nog rätt ovanligt faktiskt.
Personligen förstår jag inte ens vad jag skulle vinna på att slå någon direkt. Säg att jag krossar näsan på någon med ett slag. Förstår ju att jag skulle vilja få den andra personen att utsättas för fysiskt lidande, men jag skulle själv må dåligt av att utsätta någon för det. Därmed inte sagt att jag aldrig vill hämnas på människor, eller så. Men det gör jag på andra (kontrollerade, med viss humor) sätt isf.
Jag har inte slagit någon sedan jag var 7-8 år tror jag. Men då hände det. Däremot fick näsan knäckt en gång. I kanske 23-års-åldern då det var en som slog till mig. Blodet sprutade osv. Men jag gick bara därifrån. Såg inte någon poäng med att slå tillbaka eller så. Åkte f.ö. inte ens till sjukhus så näsan är lite sned sedan dess.
Så sent som för någon månad sen fick jag en sk. "dropkick" i ryggen (lös, dålig träff, som tur var). Helt oprovocerat. Jag gjorde ...ingenting... tebax egentligen. Tog det bara lugnt. Den här personen som "dropkickade" mig var inte någon jag kände och hans "polare" tog hand om honom och sa att han flippar ur på fyllan totalt (han var mkt full) då och då.
Utöver dom här två sakerna har jag egentligen inte varit inblandad i några situationer med fysiskt våld sedan 8-års-åldern kanske.
Jag har inte heller fattat det som att människor med AS brukar utsätta andra utan själva vara dem som blir utsatt.
Jag kanske återkommer med mer info om det jag undrar över, tack så länge för ditt svar.
Jag har inte heller fattat det som att människor med AS brukar utsätta andra utan själva vara dem som blir utsatt.
Jepps. Jag har inga som helst vetenskapliga siffror kring det här nu, tyvärr. Det är nog inte så ovanligt att autistiska barn reagerar på ett katastrofalt liv genom att ta till nävarna, sas. Då situationen (livet?) kanske kan kännas rätt hopplös ibland. Men det verkar som det där försvinner med åren.
På vilket sätt då menar du om man får fråga dig det.
Tror nog att det är lite blandat & att även män kan råka ut för det
Mina vänner och syskon säger att jag kan vara Naiv och godtrogen lite för mycket
Dock ser jag gott i människor (Kan även ha med min Kristna Tro också)
Alltså jag tror inte att män med asp. generellt är elaka, inte så jag menar.
Men en del har väl klart svårt med att visa empati.
Och om något går emot vissa så kan de bli riktigt arga och inte förstå att de utsätter andra för hemskheter...
Dessutom kan även kvinnor med asp bli sådana. Jag vet hur jag var som ung... 😌
Jag har också varit, och är väl ännu ibland, ovetande och godtrogen....
Förstår helt enkelt inte att en del människor utnyttjar mig. 😔
Men även för mig har min kristna tro faktiskt förbättrat min tillvaro. ☺
För jag kunde också vara överdrivet misstänksam förut... pga att jag inte visste vem man kan lita på.
Det vet jag väl inte nu heller, men jag har en annan grund, som hjälper mig att bete mig rätt.
Oftast... 😁
Har en Trygghet.
Till viss del beror detta på att när diagnosen asperger fortfarande fanns, så var det ett krav på åtminstone normalbegåvning till högbegåvning. Man exkluderade alltså de underbegåvade/förståndshandikappade, och därför är den den genomsnittliga aspergaren av högre genomsnittlig IQ jämfört med "neurotypiska". Och de mentala färdigheter som är starkt associerade med asperger så som bra -- ofta fotografiskt -- minne, högre koncentration, detaljseende osv, är ju generellt vanligt bland folk med högre IQ.
Personligen menar jag att asperger och "autismspektrumtillstånd" bara är diagnoser för att problematisera och stigmatisera intelligenta människor. Det hör ju lite till jantelagen att ingen får var smartare än någon annan, och den som är det måste det ju ändå vara något fel på, in the name of equality
Jag förstår resonemanget och har ofta tänkt så själv. Men det var innan jag förstod att diagnosen kan fungera som en karta, som lär dig mer om dig själv. Just inom psykvård kan det vara hjälpsamt. Vare sig man sätter ett ord på det eller inte märks det att man är riktigt annorlunda, på ett sätt som gör socialt liv och skolor riktigt svårt att hantera. Ibland nästintill traumatiserande. Att kunna ha ett ord för det underlättar även all forskning som kan riktas dit.
Jag skulle dock argumentera att stigmat bör skiljas från termen. Vi hade nog inte kunnat bekämpa ett stigma utan att ha stämpeln, och våga stå upp för den samt dess positiva sidor. Nästan lite som du gör nu
__________________
Senast redigerad av ArgBlattePostar 2020-03-21 kl. 12:28.
Jag förstår resonemanget och har ofta tänkt så själv. Men det var innan jag förstod att diagnosen kan fungera som en karta, som lär dig mer om dig själv. Just inom psykvård kan det vara hjälpsamt. Vare sig man sätter ett ord på det eller inte märks det att man är riktigt annorlunda, på ett sätt som gör socialt liv och skolor riktigt svårt att hantera. Ibland nästintill traumatiserande. Att kunna ha ett ord för det underlättar även all forskning som kan riktas dit.
Jag skulle dock argumentera att stigmat bör skiljas från termen. Vi hade nog inte kunnat bekämpa ett stigma utan att ha stämpeln, och våga stå upp för den samt dess positiva sidor. Nästan lite som du gör nu
Om du inte ens kan stava till Aspberger's syndrom tror jag inte att du har autism själv.
Det här enfaldiga resonemanget användes för att försöka mobba ut mig ur tråden tidigare. Lyckligtvis är eder blatte envisare än så.
Vad är grejen med att stava det "aspberger"? Ett internt aspieskämt?
Citat:
Ursprungligen postat av ArgBlattePostar
Jag förstår resonemanget och har ofta tänkt så själv. Men det var innan jag förstod att diagnosen kan fungera som en karta, som lär dig mer om dig själv. Just inom psykvård kan det vara hjälpsamt. Vare sig man sätter ett ord på det eller inte märks det att man är riktigt annorlunda, på ett sätt som gör socialt liv och skolor riktigt svårt att hantera. Ibland nästintill traumatiserande. Att kunna ha ett ord för det underlättar även all forskning som kan riktas dit.
Så sett. Alltså jag säger inte att aspergare inte har sociala svårigheter och annat krångel, däremot är det här med "autismspektrumtillstånd" ett lite väl "flytande" begrepp. Känns som att psykvården trollar aspergare så att säga, genom att bunta ihop en kategori människor som inte får ha förståndshandikapp eller låg IQ, och tvärtom ofta har hög intelligens, med en kategori människor som mer eller mindre är retarderade.
Som sagt, med hög IQ medföljer även sociala svårigheter, även om man faktiskt inte har någon genuin aspergerdiagnos. Föreställ dig själv att du är en helt normal människa, IQ 100, och resten av mänskligheten rent kognitivt förvandlades till schimpanser; skulle du inte ha sociala svårigheter när du därefter försökte umgås med dessa människoapor? Ungefär så är det för folk som går runt med IQ 160+. Jag menar kolla bara på Bobby Fischer som exempel; nu är jag visserligen övertygad om att han hade asperger, men även om han faktiskt inte hade det så är det inget snack om saken att snubben hade sociala svårigheter. Hans sätt att missköta tider inför hans schackmatcher där han kunde tjäna mycket pengar oavsett om han vann eller förlorade, tjafsade om judar under presskonferenser osv, inget snack om saken att han hade asperger, men han var precis som han sa, ett geni:
“I object to being called a chess genius because I consider myself to be an all around genius who just happens to play chess, which is rather different. A piece of garbage like Kasparov might be called a chess genius, but he's like an idiot savant. Outside of chess he knows nothing.”
― Bobby Fischer
Diagnosen "autismspektrumtillstånd" känns ju ganska oseriös när den inkluderar allt från IQ 60 till IQ 200 individer. Vad är poängen med detta, om inte att trolla högbegåvade genier? Vanligt folk tänker ju då, "han må vara smart, men han är ju autist, lolol". Kom igen liksom, lite seriositet måste ändå psykiatriker skaffa sig. Kamma er liksom.
Jag är personligen övertygad om att Hitler hade asperger's syndrom, ganska uppenbart liksom.
Citat:
Ursprungligen postat av ArgBlattePostar
Jag skulle dock argumentera att stigmat bör skiljas från termen. Vi hade nog inte kunnat bekämpa ett stigma utan att ha stämpeln, och våga stå upp för den samt dess positiva sidor. Nästan lite som du gör nu
Det sociala stigmat mot aspergare handlar inte ens om asperger som sådant, utan det är snarare en stereotyp som folk har om aspergare som någon slags ond psykopatrobot, en karikatyr helt enkelt. Helt obefogade kanske den här stereotypen inte är dock, med tanke på intelligenta men onda aspergare som svennemuhammedanska islamoterroristen Omar Aboelazm (lol), men sådana typer är ju uppenbarligen psykiskt sjuka också, medan den genomsnittliga aspergaren är en intelligent, harmlös och ganska moralisk individ, typ som Greta Thunberg
Mycket av det sociala stigmat mot aspergare beror ju också på att normala människor värderar social kompetens som typ, det allra viktigaste personlighetsdraget.
Vad anser du själv som aspergare, att asperger innebär för dig? Styrkor och svagheter alltså. Du verkar ju ändå ha klarat dig rätt bra trots din "funktionsnedsättning", eller kanske tack vare?
__________________
Senast redigerad av EliasAlucard 2020-03-21 kl. 16:02.
- står kanske inte så högt i kurs hos Sankte Per) och vara positiv.
