Citat:
Känner igen mig så väl! Jag är 30 år+ och fick nyligen min diagnos, svår ADHD.
Jag har alltid varit på jakt, aldrig varit nöjd. Detta har även inneburit mycket framgång i arbetslivet + min konstkarriär. Men det har alltid varit en gnagandes känsla inombords, typ vad är det för fel på mig? Jag passar inte in, etc etc.
För mig blev problemet mycket tydligare när jag fick barn. Har två småkids idag. När det ställdes mer krav som inte alltid är roligare blev det uppenbart att något var "fel".
Jag vet inte riktigt svaren på dina frågor men jag vill säga så här.
För mig har det verkligen hjälpt att inse att man inte är ensam. Finns så många som upplever och känner samma sak som du. Samt, att vara annorlunda är inget fel. Låter jävligt klyschigt men tänk efter, vem vill vara "normal"?
Jag förstår att vissa saker känner man att man kan klara sig utan. Ex att man är bra på att avbryta kollegor. Men om du tänker efter, är det hela världen? Alla har vi våra negativa sidor. Du får göra som alla andra, jobba på dem. Jag vet, för oss kan vissa saker vara svårare att jobba på, men det är så det är. Det är inte hela världen
Du kommer klara dig utmärkt. Du klarade dig igenom gymnasiet. Även om du inte fick toppbetyg så klarade du dig igenom det och jag vet av egen erfarenhet hur jävla tufft gymnasiet kunde vara.
Eller hur?
Du vet redan om det, men du sitter på saker som många inte har och som behövs på många ställen, självklart även på mindre bra saker. Du verkar vara medveten om de mindre bra sakerna, det är ju kanon! Jobba på det, det kommer bli bättre.
Kör hårt!
Jag har alltid varit på jakt, aldrig varit nöjd. Detta har även inneburit mycket framgång i arbetslivet + min konstkarriär. Men det har alltid varit en gnagandes känsla inombords, typ vad är det för fel på mig? Jag passar inte in, etc etc.
För mig blev problemet mycket tydligare när jag fick barn. Har två småkids idag. När det ställdes mer krav som inte alltid är roligare blev det uppenbart att något var "fel".
Jag vet inte riktigt svaren på dina frågor men jag vill säga så här.
För mig har det verkligen hjälpt att inse att man inte är ensam. Finns så många som upplever och känner samma sak som du. Samt, att vara annorlunda är inget fel. Låter jävligt klyschigt men tänk efter, vem vill vara "normal"?
Jag förstår att vissa saker känner man att man kan klara sig utan. Ex att man är bra på att avbryta kollegor. Men om du tänker efter, är det hela världen? Alla har vi våra negativa sidor. Du får göra som alla andra, jobba på dem. Jag vet, för oss kan vissa saker vara svårare att jobba på, men det är så det är. Det är inte hela världen
Du kommer klara dig utmärkt. Du klarade dig igenom gymnasiet. Även om du inte fick toppbetyg så klarade du dig igenom det och jag vet av egen erfarenhet hur jävla tufft gymnasiet kunde vara.
Eller hur?
Du vet redan om det, men du sitter på saker som många inte har och som behövs på många ställen, självklart även på mindre bra saker. Du verkar vara medveten om de mindre bra sakerna, det är ju kanon! Jobba på det, det kommer bli bättre.
Kör hårt!
På vilket sätt har du svår adhd? Vart går gränsen för svår och vanlig adhd?
Nää låter lite väl dramatiskt.
Jag har ett (enligt mig) fungerande liv men jag har också insett att mycket beror på min sambo som hjälper mig oerhört mycket.
Men när man läser vissa texter får det ju en att låta som att det är totalt misär. Så är det verkligen inte. Jag har klarat mig mycket bra på jobb med goda resultat, har en konstkarriär som går bra och en familj som betyder allt. Grejen är den att det varit otroligt ansträngande för mig.
Jobbet till exempel. Tråkiga uppgifter som för många andra är väldigt enkla är otroligt krävande för mig. När jag sitter i möten känns det varje gång som att jag ska svimma pga att jag anstränger mig så mycket för att hänga med.
Nu har jag precis börjat med medicin. Ska bli kul att se hur det utvecklar sig!
Jag har ett (enligt mig) fungerande liv men jag har också insett att mycket beror på min sambo som hjälper mig oerhört mycket.
Men när man läser vissa texter får det ju en att låta som att det är totalt misär. Så är det verkligen inte. Jag har klarat mig mycket bra på jobb med goda resultat, har en konstkarriär som går bra och en familj som betyder allt. Grejen är den att det varit otroligt ansträngande för mig.
Jobbet till exempel. Tråkiga uppgifter som för många andra är väldigt enkla är otroligt krävande för mig. När jag sitter i möten känns det varje gång som att jag ska svimma pga att jag anstränger mig så mycket för att hänga med.
Nu har jag precis börjat med medicin. Ska bli kul att se hur det utvecklar sig!
Citat:
Tja!
Skummade igenom denna tråden. Din text var tillräckligt kort för att orka läsa igenom
Jag har nyligen fått min diagnos, svår ADHD. Är lite drygt 30 år, man med familj.
Tycker din fråga är intressant för hela träningsaspekten är så avgörande för mig.
Jag har pga sjuktider inte kunnat träna ordentligt på två veckor nu och jag är just nu ett vrak. I vanliga fall tränar jag absolut minst 3 gånger per vecka, hårt. Jag har märkt sen länge att träningen är avgörande för mig. Utan träning tappar jag orken, lusten och gnistan.
Så ja, jag märker stor skillnad. Hur trött jag än är efter arbete brukar både jag och min flickvän tvinga mig att gå och träna, för det gör verkligen skillnad.
Hur känner du själv? Utgår från att du har ADHD
Skummade igenom denna tråden. Din text var tillräckligt kort för att orka läsa igenom
Jag har nyligen fått min diagnos, svår ADHD. Är lite drygt 30 år, man med familj.
Tycker din fråga är intressant för hela träningsaspekten är så avgörande för mig.
Jag har pga sjuktider inte kunnat träna ordentligt på två veckor nu och jag är just nu ett vrak. I vanliga fall tränar jag absolut minst 3 gånger per vecka, hårt. Jag har märkt sen länge att träningen är avgörande för mig. Utan träning tappar jag orken, lusten och gnistan.
Så ja, jag märker stor skillnad. Hur trött jag än är efter arbete brukar både jag och min flickvän tvinga mig att gå och träna, för det gör verkligen skillnad.
Hur känner du själv? Utgår från att du har ADHD
Okej intressant, jag själv brukar må bättre av träning. Det brukar främst märkas av att jag mår sämre när jag ej hållit igång med träningen på ett tag.
Jag misstänkte starkt en adhd diagnos och gjorde en utredning i somras vilken visade på att jag ej har ADHD. Symtomen är väldigt lika men förklaras istället av ångest i form av GAD. Har även dragits med depressioner, social ångest och panikångest till o från.
Det verkar som att det lades mycket vikt vid barndomen och vad min mor hade att berätta om mig som barn och att det var där det hela fallerade för eventuell diagnos. Symtomen uppfylldes till viss del men det fanns inget att styrka i barndomen.
__________________
Senast redigerad av Spazzman 2020-02-22 kl. 21:51.
Senast redigerad av Spazzman 2020-02-22 kl. 21:51.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera