Allt om ADHD!

Adhd är en myt t.ex dyslexi fanns inte på stenåldern när det inte fanns krav på att läsa och skriva.

Du får nog kontakta din läkare och säga till att han/hon får fixa till det. Så kan du ju inte ha det.

Framförallt adhd av typen add märks ju tydligare när man är vuxen och ska klara sig själv. Barn som blir vallade hit och dit och för folk säger åt en vad man ska göra hela tiden - där syns inye ens
prokrastinering och obeslutsamhet så tydligt i barndomen


Har man gamla eller döda föräldrar kan de sätta diagnos även utan intervju med föräldrar . Eller om du får diagnos vid säg 40. Som det var med mig

Men då är det nog viktigt att du inte har ett fungerande liv med karriär vänner partner familj och hela livspusslet fixat.
Diagnosen sätts ju för att du har problem

Tycker det är fånigt när komiker i 37-årsåldern som har karriärer och podcasts och uppenbarligen funkar socialt går och gör adhd-utredningar . Deras liv fungerar ju. Då behöver man ingen diagnos

Problemet är att jag nu fått en diagnos och läkarna sa att de i princip är omöjligt att få göra en utredning igen, även om jag inte känner att jag är nöjd. Gjorde min utredning via alm psykiatri med videosamtal och de kändes som att de var svårt att ge en ordentlig bild av mig och hur jag är och hur jag fungerar

Sen absolut jag har jobb osv men de är jag ju tvungen till för att få mat på bordet och kunna betala mina räkningar. Absolut, hade jag dragit på mig ett missbruk, skitit i jobbet och förstört mitt liv tror jag säkert att jag hade haft större möjligheter att få en diagnos men de går liksom inte

Jag har väldigt lite erfarenhet av adhd. Eller rättare sagt, jag har ingen erfarenhet alls om det. Jag har nyligen träffat en kille och ju mer vi skriver med varandra desto jobbigare blir det att hänga med i hans text. Han skriver så otroligt mycket och osammanhängande. Han kan skriva om en sak sen direkt om nåt annat sen om nåt annat igen och spinner vidare på alla möjliga saker. Känns som han missar frågor som jag ställer också, och så får jag inte så mycket svar tillbaka. Han berättade igår att han har adhd och att även hans son fått det. Så då förstår jag ju lite mer varför han skriver som han gör i text.

Är detta vanligt vid adhd? Skriva om alla möjliga saker, fastna vid nåt ämne men även tappa tråden om det man skriver om? Även osammanhängande text och stavfel/särskrivningar här och där. Kan tycka det är lite jobbigt att läsa hans text 🥲 Jag får ibland fundera vad det är han vill förmedla. Men jag försöker ändå vara trevlig och som vanligt i text tillbaka till honom.

Problemet kan finnas där, delvis. Men också på att det kan vara en egocentrisk person. Jag har add och kan nog vara egocentrisk, och kan skriva "för mycket". Komma på nya grejer mitt i osv.

Sen finns det lite problem i själva formatet "skriva med varandra" som du kallar det. Det kan bli svårt med tiden att ha en intensiv textkommunikation när två människor ska "lära känna" varann på det viset och båda älskar att skriva och ska ösa ur sig allt möjligt . Då blir det ofta så med tiden att den ena eller båda börjar svara selektivt.

Sådär sa dem till mig också på psykiatrin, litade på vad mina frånvarande föräldrar sa om min uppväxt fast jag sa att dem inte hade koll. Dem frågade aldrig MIG om min barndom eller bad mig berätta om den, gick och väntade på att dem skulle ta upp det, men en dag ringde dem bara och sa att utredningen var klar.

Jag hade som du inte heller grova problem som märktes utåt i mellanstadiet, men jag var konstant läge av dagdrömmande, kunde få utbrott hemma och hade stora sömnsvårigheter.

Blev diagnoserad med GAD istället och åt antidepressiva i ett år som gjorde mig så extremt trött så jag sov 12 timmar per dag och had 0 motivation till nånting. Det hjälpte inte speciellt mycket mot "ångesten" heller.

Jag gick privat istället och fick adhd diagnos i juni, har ätit medicin sen dess och det har förändrat mitt liv. Du har rätt att göra en ny utredning, men du kommer förmodligen behöva betala det själv.

Hej.

Försökte du göra utredning via offentlig sjukvård?
Jag ska försöka undvika att bli politisk, men jag är generellt inte särskilt positivt inställd till den offentliga sjukvården och hur den sköter den här typen av ärenden. Det du berättar om dig själv (eventuellt minus svårigheter att upprätta hålla en konversation, vilket skulle kunna vara autistiska drag - vilket dock INTE innebär att du inte kan ha ADHD också) stämmer väl in på mig. Jag kämpade i över 10 år med att försöka få till en utredning via det offentliga. Dem kändes generellt extremt motvilliga och det lät lite som att "men du har ju både sambo och välbetalt jobb, du kan väl inte ha några problem".

Via det offentliga känns det i det närmaste omöjligt att faktiskt få till en utredning om man inte. ADHD för vuxna verkar än mer tveksamt. Det var ju så sent som för mindre än 10 år sedan som man började med den här typen av diagnos, introducera medicin för vuxna etc. Så jag upplever fortsatt mycket tvivel från det offentliga.

När jag tidigare i år lackade fullständigt, hostade upp 30 000 kr och betalade ett privat vårdbolag för att utreda mig gick det bättre. Mycket snabbare, mycket bättre läkare/psykologer som mycket tydligare kunde utvärdera mig, ställa motfrågor etc. Visst, jag är som en öppen bok och har ganska lätt för att beskriva mig själv och mina problem - men för någon som har svårare med det kan nog läkare/psykologer som dem jag träffade underlätta rejält.
Och det är just det... har man grav ADHD kan det i vissa fall vara svårt med självanalysen bakåt i tiden, t.ex. hur det var för en som barn. Det kan vara svårt att verbalt föra fram en sammanhängande och logisk beskrivning ur ett perspektiv som är det som en läkare eller psykolog letar efter (det var här de privata läkarna/psykologerna var enormt mycket bättre). Inom det offentliga har jag i 100% av fallen upplevt att de knappt försöker gräva, ställa motfrågor och/eller analysera särskilt djupt. Raljant kanske, men jag upplever i det närmaste att hela ditt liv måste ha varit 100% raserat sedan dag ett (totalt underkänd i skola, problem inom familjen, aldrig haft ett jobb, aldrig haft en relation etc) för att man ska tas på allvar snabbt.

T.ex. säger du "inga grova problem under låg- och mellanstadiet". Det där kommer man antagligen reagera negativt på och ta som orsak till att inte behöva gå vidare. Kraven från Socialstyrelsen för att få ADHD-diagnos är nämligen att problemen ska ha funnits hela livet. Dvs om det är något som utvecklats under tonåren kommer man rimligen inte att ställa diagnos på dig, oavsett vad.

Däremot behöver DU som person utvärdera det hela mer noggrant, dvs om det är så att problem kan ha funnits tidigare - men problem och signaler kan vara även av mindre karaktär.
I mitt fall har jag trott att allt varit OK och att jag är som alla andra, bara att jag varit usel på att göra rätt för mig i vissa fall (dvs göra det jag ska i skola och på jobb). Min fördel (vilket bekräftats av alla de tester jag nu gjorde inför att jag fick min diagnos) är att jag (tydligen) är högintelligent, jag har kunnat prestera mycket ovanligt bra i vissa ämnen (som jag tycker är roliga eller intressanta). Men i allt som är tråkigt misslyckas jag ofta. Samtidigt har jag ADD (faller idag under ADHD), vilket innebär att jag saknar explosiviteten. Jag är alltså inte den som är högljudd, våldsam och tar en massa plats. Det här gjorde att inget märktes under min barndom, men nu när jag fått bättre verktyg för att värdera de här olika delarna och att kunna beskriva det bättre för en läkare eller psykolog. Och det blir ju svårt om och när man dugligt tar sig igenom skola, lyckas skaffa sig ett jobb etc...

För mig var det alltid så, som sagt; Jag kunde prestera bra. Men misslyckades med mycket, inte för att jag inte kunde lära mig eller liknande. Utan för att det var tråkigt eller blev tråkigt av olika anledningar, alt. för att det kom andra impulser från sidan som var roligare (typiskt ADHD). Det där har varit genomgående i mitt liv; Ekonomiska impulser där man eldar upp sina pengar, man sabbar sina relationer genom otrohet (inte för att man vantrivs i relationen, utan för att det kommer en ny impuls från sidan som är spännande), man tröttnar lätt på både relationer och arbeten så snart det blir vardag, genom att man t.ex. börjar pyssla med andra (roligare) saker på jobbet, t.ex. jobb kopplat till mitt fritidsintresse (musik) där jag spelar i ett band etc. Jag har bytt jobb ofta, jag börjar vackla i mina prestationer när saker blir tråkiga/vardag etc. Dvs ett ohållbart beteende, och detta har funnits hela mitt liv.

Det är just det; Det MÅSTE ha funnits hela ditt liv för att du i Sverige ska kunna få diagnos som vuxen. Där får du nog tänka tillbaka mer och vara mer konkret (om problem funnits), givet förutsättningarna. Jag menar... i låg- och mellanstadiet är kraven ganska låga, vilket också gör att vikande motivation, impulser o.s.v. inte syns lika tydligt (speciellt om man inte är särskilt explosiv utåt).
Men inte bara det; Man får även försöka tänka bortom prestationen som sådan. T.ex. om man var tankspridd, dagdrömde ofta, försvann mentalt i tråkiga situationer, t.ex. tråkiga lektioner, tråkiga möten på jobbet, om man hade svårare än normalt med att sitta stilla och göra som man blev tillsagd i skolan, om man struntade i läxor för att roligare saker dök upp etc.

De privata jag gjorde utredning genom var enormt mycket bättre än allt jag sett inom det offentliga. Så även alla de tester man fick göra, både dem som rör ens liv, ens personlighet, familj etc - men även intelligenstesterna. Extremt bra bredd och god respons. Det valet har i mitt fall räddat mitt liv, mer eller mindre.

Hör bara av dig om du behöver mer (dock högst personliga) inspel.

Hej! Jag är ny här och undrar lite om ADHD mediciner och ev någons reaktioner på dem.

Jag fick min diagnos svår ADHD i december -22. Av olika skäl började jag inte att medicinera förrän för 2 veckor sedan. Som alla andra nybörjare i mitt regionsdistrikt, började jag med metylfenidat. Denna hade ingen som helst effekt på mig, trots att jag testade med (självmedicinering) mkt höga doser. Idag fick jag Elvanse 30mg för att testa. Inget hände. Jag är mycket otålig, så jag provade med fler. Totalt blev det 90mg inom en tretimmarsperiod.

Jag kunde känna en liten förändring, men kan ej precisera vad. Är sådant normalt? Kan jag helt enkelt ha en abnorm tolerans? Som det känns idag, måste jag nog upp till 120-180mg för att något ska hända,,över huvud taget. Har aldrig testat amfetamin eller något sådant. Jag har överdoserat benso+alkohol några gånger p g a min otålighet.

Jag tar 120mg Duloxetin (Cymbalta)om dagen, och har ordination på 80mg x 3/dag av Alimemazin (Theralen). Dock brukar jag ej ta hela den dosen, utan det brukar räcka med 100mg/dag. Jag tar även 50mg Propiomazin (Propavan) till natten.

Jag är en 55 år gammal man på 192cm och 116kg. Ganska stor alltså. Kan storleken på kroppen verkligen ha en sådan betydelse? Tacksam för råd till en noob.

Dubbelpost

Jag har en annan erfarenhet gällande offentlig psykiatri. I min förra hemort, samma region, annat distrikt, gick jag till psykiatrin och var sjukskriven för depression under perioden 2013-2021. Jag hade det mkt svårt med "stafett-läkare" de första 2 åren. Sedan hade jag samma, tillmötesgående läkare under resterande tid. Jag fick mycket hjälp och provade på många olika behandlingar, inget hjälpte. Under denna period drack jag även mycket alkohol. Jag uppfattade hjälpen som välmenande och personligt engagerad. Jag visste ju ej bättre! Ack om jag hade vetat det jag vet idag.

Båda mina barn fick tidiga (6 år) diagnoser medelsvår ADHD. Frågan ställdes även till mig, men jag kunde inte alls känna igen mig i barnens problematik: De hade svårare i skolan och hade även vissa sociala svårigheter. Det var ju såklart BUP som skötte barnens utredning. Ingen tänkte på att be mig att iaf rådfråga vuxenpsyk. Frågan bordlades.

När jag bytte hemort och distrikt 2021, skrev jag in mig där. Det nya distriktet ville inte alls fortsätta med sjukskrivning, utan ville att jag skulle arbetsträna. Sagt och gjort, det funkade inte så bra. Under tiden hade jag en samtalskontakt som var mycket bra. Hon började bli misstänksam och rekommenderade en förstudie riktad emot NPF. Efter några tester och samtal påbörjades en utredning av NPF. Under utredningen 2022, blev min då 71-åriga mor kallad 2 gånger, för att beskriva barndomsfrågor jag ej själv kom ihåg. Utredningen tog knappt 8 månader, och den gav diagnosen svår ADHD! Detta var i december 2022. Jag var då 53 år gammal.

I 8 år flög jag under radarn. Märkligt att ingen undrade mer om min "depression". 8 totalt bortkastade år av mitt liv,,,bara borta! Tänk om jag fått den diagnosen tidigare? Så mycket lidande och väntande jag hade sluppit!

Det räckte med att byta distrikt och etablera en bra kontakt! Min kontakt var 60+ och mycket erfaren i ämnet och väldigt proffsig. Inte klokt att det är en sådan skillnad på distrikten inom samma region (Skåne)! Jag har hade tur, till slut, med offentlig psykiatri. Min senkomna utredning tog "bara" 8 månader. I sammanhanget snabbt. Det negativa är ju de 8 åren, samt att patienter får vänta så väldigt länge på offentlig vård och det är så långa handläggningstider. Hade jag fått en knuff i rätt riktning efter de första 2 åren, så hade jag lätt tagit ett lån och fått problemet utrett av en privat aktör. Jag var i desperat behov av hjälp och trodde på allt. Ändå kände jag att något var fel, men jag orkade inte kämpa hårdare.

Allt detta har jag kämpat mig igenom med mycket stort stöd av min särbo, numera sambo! Trots att jag tidvis varit mycket besvärlig, ego och självdestruktiv. Utan henne hade jag suttit i ett dubbelmissbruksträsk,,utan diagnos. Efter diverse strul med blodtryck, obesvarade remisser och missförstånd kom jag igång med medicininställning för 2 veckor sedan. 20 månader efter diagnosen ställdes. Det tog ett helt år längre än själva utredningen! Ohållbart!

Ursäkta dubbelpost. Jag håller på att lära mig!