Allt om ADHD!

Är det möjligt att vissa symtom blir värre när man blir äldre?
Mina koncentrationssvårigheter och mitt minne har nämligen blivit väldigt mycket värre med åren.

De här förändringarna med minne och koncentrationsförmåga som många får när de blir äldre är precis samma som ADHD. Jag gick till psykiatrikern och bad om en minnesutredning för att jag trodde att jag höll på att bli dement. Han fnös och sade att det där drabbar alla.

Kompisar som deppar för att de är utbrända och inte pallar lika mycket brukar jag svara "välkommen till min värld, nu vet du hur jag har det". Det blir tyvärr ofta lite värre med åren. Man får hitta strategier för att kompensera.

Tråkigt att du med dras med otyget. Samtidigt är det skönt att höra att man inte är ensam.

Fick diagnosen ADHD idag, och ska på ett möte snart ang. medicinering.
Jag är runt 30 år gammal, jag har hört att vissa säger att Elvanse är bättre än Concerta/ritalin för folk som är lite äldre, stämmer detta?

Tja!
Skummade igenom denna tråden. Din text var tillräckligt kort för att orka läsa igenom
Jag har nyligen fått min diagnos, svår ADHD. Är lite drygt 30 år, man med familj.
Tycker din fråga är intressant för hela träningsaspekten är så avgörande för mig.
Jag har pga sjuktider inte kunnat träna ordentligt på två veckor nu och jag är just nu ett vrak. I vanliga fall tränar jag absolut minst 3 gånger per vecka, hårt. Jag har märkt sen länge att träningen är avgörande för mig. Utan träning tappar jag orken, lusten och gnistan.

Så ja, jag märker stor skillnad. Hur trött jag än är efter arbete brukar både jag och min flickvän tvinga mig att gå och träna, för det gör verkligen skillnad.

Hur känner du själv? Utgår från att du har ADHD

Känner igen mig så väl! Jag är 30 år+ och fick nyligen min diagnos, svår ADHD.
Jag har alltid varit på jakt, aldrig varit nöjd. Detta har även inneburit mycket framgång i arbetslivet + min konstkarriär. Men det har alltid varit en gnagandes känsla inombords, typ vad är det för fel på mig? Jag passar inte in, etc etc.

För mig blev problemet mycket tydligare när jag fick barn. Har två småkids idag. När det ställdes mer krav som inte alltid är roligare blev det uppenbart att något var "fel".

Jag vet inte riktigt svaren på dina frågor men jag vill säga så här.
För mig har det verkligen hjälpt att inse att man inte är ensam. Finns så många som upplever och känner samma sak som du. Samt, att vara annorlunda är inget fel. Låter jävligt klyschigt men tänk efter, vem vill vara "normal"?

Jag förstår att vissa saker känner man att man kan klara sig utan. Ex att man är bra på att avbryta kollegor. Men om du tänker efter, är det hela världen? Alla har vi våra negativa sidor. Du får göra som alla andra, jobba på dem. Jag vet, för oss kan vissa saker vara svårare att jobba på, men det är så det är. Det är inte hela världen

Du kommer klara dig utmärkt. Du klarade dig igenom gymnasiet. Även om du inte fick toppbetyg så klarade du dig igenom det och jag vet av egen erfarenhet hur jävla tufft gymnasiet kunde vara.
Eller hur?

Du vet redan om det, men du sitter på saker som många inte har och som behövs på många ställen, självklart även på mindre bra saker. Du verkar vara medveten om de mindre bra sakerna, det är ju kanon! Jobba på det, det kommer bli bättre.

Kör hårt!

Tack för dina fina ord! Jo i arbetslivet har jag kommit långt pga min adhd (tröttnar dock på jobb ganska snabbt :/ ) men har slagit mig in i finansbranschen utan högskoleutbildning eller ngt sånt vilket i sig är helt sjukt haha... Men resten är bara kaos asså, kan ta ett exempel. Medans jag skriver detta så kikar jag ut i köket som ser ut som hela helvetet, men skiter i att göra det för det är roligare att titta på gudfadern 2 (ja, jag såg 1an idag också) än att städa köket


Har någon här ett tips på hur man inte skall se saker så negativt? Efter ca 6 mån brukar jag alltid bli trött på mitt jobb och sugen på att söka ngt nytt vilket inte är bra. Några tips?

Har någon även ett tips på att inte käka när man har tråkigt, det har alltid varit ett problem

Mvh
Lasse

Har ADHD-diagnos. Fick behandling här i Stockholm. Åkte in på LPT och de klassade som psykos. Nu vill de inte ge mig centralstimulanta. Vad gör jag? Jag måste ha denna medicin för att klara mig dag till dag. De vägrar att ge mig centralstiumlanta och hävdar att min "profil" ändras med tid. Vet inte vad jag ska ta mig till. Ska jag fortsätta vidare till privat vård och låtsas som ingenting? Hur förklarar jag att detta hände pga bråk i familjen?

Hur ska du "låtsas som ingenting"? Även en privat läkare kommer se i din journal om psykosen.

Du får väl prova någon annan medicin, man ska inte ge CS till folk som får psykoser.

Hur vet du detta?

Alla här som har ADHD jag har en fråga till er. Har ni svårt att behålla vänskapsrelationer en längre tid? Jag personligen har jätte lätt att snabbt bli kompis med folk men efter vi känt varandra ett tag så blir många less. Alltså att jag ofta blir för intensiv och vill göra saker jämt och går ofta över olika gränser som förstör och slänger ur saker jag ej menar eller ens tänkt på vad jag sagt. Tex impulsiva skämt som slängs ut till klasskompisar vänner utan att jag ens tänkt på innebörden. Samma med tjejer det går bra ett kort tag då jag är helt upp i varv sedan avtar det för mig ganska snabbt. Eller att det skiter sig för jag säger saker att vi ses då. Sen blir det aldrig av. Så frågan är alltså om ni med adhd har svårt med relationer till vänner att behålla långa perioder?