Citat:
Ursprungligen postat av
.Hellraiser.
Anar en viss ilska i ditt inlägg och jag ser inte vad jag har gjort för att provocera dig. Det har jag helt klart gjort och det ger ju mig vatten på kvarnen givetvis. Tror inte jag har delgett exakt vart jag bor.. Hur kan du veta det? Jag tror att det kan vara så att personer som vet att de är högstatus människor bryr sig mindre om sina medmänniskor som till exempel när en fattiglapp tar självmord så kan man skratta lite åt det. Fast det sägs också att det krävs ett visst mått av kyla för att ta sig uppåt, så du har en lång väg att gå. Tycker inte ens du ska försöka, bry dig inte om något så världsligt när du har din egen psykiska ohälsa att tänka på

Jag brukade alltid imitera folk och säga till mina kompisar: titta på han/hon/den/det och sen imitera dom

kolla vad ful den är, han skulle nog säga.... osv... riktig retsticka....
Fast jag känner att mitt lidande är lika viktigt som ditt. Jag är en människa för det är väl du med? Jag känner, sörjer och har ett liv att leva. Tyvär känner jag att min psykiska ohälsa och rädsla inför nya situationer gör att det blir svårt att leva ett bra liv. Ibland undrar jag om jag någonsinn kommer bli hel. Jag vill hitta tillbaka till det schyssta, det varma. Det som får folk att tycka att man är en underbar person. Och jag tror att det kommer kunna fungera. Människor kan vara vidriga och jag har sett mycket vidrigheter. Så åtminstonde vill jag känna att jag gör schyssta saker och får andra att må bra. Det var omgivningen som fick mig att bli som jag varit ett tag.. Kanske var det som ett skydd att ha attityd.. att då kunde jag tänka att om de inte gillar mig så ogillade de mig inte för den jag är.
Nej nu har du nog missförstått mej lite , jag har ingen ilska alls , eller har nått i mot dej för övrigt
lite osäker på exakt område du bodde i ? , men vi släpper det helt då det inte är av vikt i ämnet här , ville bara belysa att rikeknösar kan vara kalla mot sina medmänniskor i bland , och då tappar de vänner lätt , en orsak till att du känner dej ensam och har känslan att du har behandlat människor illa , byt agenda och föregå med gott exempel , visa att du kan vara en bra vän , så finns all chans att du får nya vänner och behandlar de väl i framtiden . det kommer nog göra ditt samvete gott .
Jag vet inte om jag lider av psykisk ohälsa bara för att jag inte vill leva längre ?, och jag är rätt nöjd med livet jag ändå har levt , vanligt dåligt mående drabbar alla människor ibland under livets gång
och just nu är det min tur att få känna på det , hade jag varit 25år , så hade jag bara skakat av mej det och livet fortsatt , men nu är jag lite äldre , nöjd med livet som varit och då finns inte kraft att starta någon ny inriktning att traska på , känner att drivet fattas , och då fast jag även nu upplever glada stunder i vardagen , tex flörtar lite med kvinnor , har mina intressen och ett rätt vanligt liv att leva .
men känner också en tomhet som växer inom mej , mitt i allt
det gör att man seriöst funderar på om det är värt att leva vidare tills man dör av ålderdom ??
i detta är jag väldigt kluven , samtidigt som jag är nöjd av det jag haft
det har varit en jävla resa , med både glädje och sorg
funderar även hur andra tänker om livets avslut , hänger ni kvar tills ni bokstavligen ramlar av pinnen , eller föredrar ni hellre att slippa det mindre värda slutet lite tidigare ?
därför jag skriver här , för att få insikt hur ni tänker och fungerar