Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Det är en känsla som ofta infinner sig i unga år tror jag: ...”var det här allt”-känslan. När man blir gammal kommer mer känslan av att ha förfelat sitt liv. Det en ung människa som du bör tänka på om jag ska ge ett beskäftigt råd (ta det för vad det är, ett beskäftigt råd från en gamling som jag med förfelat liv) är att behålla så mycket handlingsfrihet som möjligt på alla plan i tillvaron. Och låt er inte utnyttjas 😈 om ni kan slippa. Och glöm aldrig att vara en människa så långt det går!!!❤️ Det är allt och det är till att acceptera att det är så...tror jag en dag i dåligt väder som den här.

Döden gjorde mig så ledsen förra veckan. Sen när man liksom inte orkar mer inträder ett tillstånd av desillusion. Man riskerar att bli en förhärdad person. Kanske uppfattas man som elak. Vad kommer efter detta...jag har glömt bort hur jag känner mig egentligen. Vill inte hamna som någon som slutat reflektera och bara trampar på. Jag vill gå balansgång. Det är bäst. Stor käft kan jag aldrig få, inte fläskläpp. Vass tunga är bättre för mig.

Alltså är livet seriöst? Kan det ge sig någon gång bara? Alltså jaja. Det gör ont. Och det blir värre och värre. Men för i helvete rent ut sagt. Varför blir det aldrig bra varför känns drt aldrig bättre förutom några timmar ibland på flera dagar? Och känns det bättre så leder det bara till att det känns ännu värre. Alltså jag blir social och vill ta kontakt. Men det leder ju bara också till att jag mår sämre. Vad fan då?

tvingar mej till lugn i dag , med alkohol

i morgon måste jag jobba dock hur är läget med övriga i tråden i dag


och efterlyser dopamina !! någon som sätt henne ?

Det är ofta så att man trots att man känner sig ensam faktiskt kan må dåligt av social kontakt. Det är viktigt att komma ihåg att även om man är ensam så ska man inte hamna i fel sällskap. Får folk en att må dåligt kan det bero på en själv men det kan precis lika mycket bero på de andra. Man ska inte ta de människor man får och göra de till sina bara rakt av. Jag har gjort en hel del såna misstag men jag tror det skulle kunna vara ännu värre. Har som jag skrev verkligen blockat ut saker ur mitt nätverk på t.ex facebook. Alla är lika mycket värda men alla behöver inte vara där man själv är. Det gäller att gå undan när något känns fel med attityder, åsikter och hur man behandlas. Alla relationer är att ge och ta. Vill folk bara ha dig kring sig för du är praktisk för dem måste du, om du kan, gå din väg. Kan du inte komma undan får du freda dig på något annat sätt.

Ett lugn har infunnit sig som kan liknas med mina lyckliga stunder under ung/barndomen.
Då jag fortfarande inte kände till ångest, egoism, bekräftelsebehov, depression, alla måsten... Etc.

Mer om det senare.
Som så många andra så har jag mått pyton stora delar av mitt liv. Har haft väldigt svårt att vara tillfreds med tillvaron och jagat efter belöningar i form av...kompisar, lyckas med saker, mat, droger, sex, träning... Etc.

Har ett Normalt liv, ett bra jobb och fru. Familj och vänner. Inget att klaga på. Ändock har mitt liv varit en konstant plåga, förutom dom få korta stunder jag lyckats bedöva mina sinnen.

Har testat allt. Precis allt. Allt från droger, religion, mystik, ständigt sökande efter sanning eller något annat för att slippa må dåligt. Drogerna funkade bäst men avtändningen från dessa var hemsk (2år sedan den sista/senaste).
Kanske är det pga dessa erfarenheter jag idag mår bra. Vet inte.

Ett tag drack jag mycket. Idag har det ingen positiv verkan, ingen salongsfylla som man kunde njuta av förr i tiden. Samma sak med nikotin.
Kratom körde jag med ett tag men avtändningen från denna är nog om möjligt ännu värre än från opiater.
Funkade fruktansvärt bra, alldagliga saker som städning var otroligt roande.

Kommer ni ihåg Craze? Dra åt helvete vilken kick man kunde få. Det skulle vara en vanlig pwo men denna var spetsad med amfetamin. Gympassen var grymma, så pass grymma att man till slut pwo:ade dagligen.

Hela mitt liv har jag sökt efter kickar...
Senaste tiden har jag lidit som fan och t o m skapat alteregon som residerat i mitt psyke dom ggr jag mått som sämst.

Iaf...
Allt det där är det slut med sedan en vecka tillbaka.
Mådde som vanligt skit dåligt och gick runt på ett shopping centrum i Schweiz. För att fördriva tiden drack jag kaffe och surfade runt på internet med mobilen. Som så många ggr tidigare så sökte jag efter något för att antingen roa mig eller hitta alternativa vägar att slippa må dåligt.
Den senaste tiden har endast träning hjälpt, men även den formen är endast tillfällig. När man väl landat, alltså slutat träna så kommer ångesten krypandes fram sakteliga.
Nu hade jag inte tränat på en hel vecka och mådde riktigt jävla dåligt...
Tills jag råkade på en sida. Någon flummig typ som påstår sig vara upplyst eller nåt. Iaf, hans texter triggade igång något hos mig...hmm, snarare stängde av någonting hos mig. Min persona lugnade ner sig...försvann.

Är lugn...på riktigt igen efter vad som känns evigheter.
Som om jag fått en andra chans. Ingen ångest. Ingen stress. Ingen depression. Inget ständigt jagande efter något att göra.
Den flummiga typen som jag nämner tidigare kallar sig för Artem. Ni hittar honom på quora.

Fattar inte riktigt vad som har hänt. Bara att jag äntligen är lugn...ingen strävan efter någonting. Är helt "tillfreds" med att bara vara. Varför sitter jag här och skriver ned dessa upplevelser då? Önskan om att hjälpa andra att komma vidare med sina liv...? Njae.

Psykos kanske. Måhända, vad som än har hänt så önskar jag att det håller i sig resten av mitt liv. Det är inte direkt så att jag njuter av livet nu, men första gången på säg 30år så är mitt riktiga jag tillbaka.
Den där jäveln som gick och ojade sig, kände ångest, mådde piss och skit, jobbade ihjäl sig, deppig, längtade...bla bla är som bortblåst.

Nu ska jag flytta på bilen.

de e precis lika otäkt som igår om inte värre

hoppas din helg blev angenärmare med alcohol?

nä, ej sett dopamina. nån som sett mellie?

nä, tror ej detta är psykos. fint om du hittar fram till livs mening!

Nu har det kommit en ny sorts psykologer som kallas klimatpsykologer som kan hjälpa en om man känner sig låg. Förmodligen ett nytt, ohederligt sätt att tjäna pengar på dåligt mående på. Jag hade hopp om klimatet förut. För två år sedan. Sen kom min hemska höst. Och nu mår jag skit för jag vill egentligen inte skriva här. 🖤 Hej då.

För känslan av absurditet är över mig igen. Man talas vid klockan halvsju på kvällen. Allt är normalt. Sen dagen efter vid samma tid så finns inte den andra människan längre. När min hund dog så hämtade vetrinären den och la den i en svart sopsäck. Det är också ett otäckt minne. Jag försöker skriva om normala saker men hamnar här. Det är bättre än annat iaf. Jag märker att allt som hänt gjort att jag är lite illa ute. Ett riskbeteende och det finns de som inte vill mig väl. Du vill mig inte väl! Försöker undvika alla sociala media. Det här också. Varför försöker jag ens försvara mig.

Jag saknar verkligen min gamla, döda hund just nu. Känner mig ensam men vill inte vara med människor och riskera att få elakheter kastade i ansiktet. Om några veckor är det det där datumet i oktober som jag skrivit upp. Då ska ett otäckt jävla år strykas ur min historia. Om det betyder att jag ska dö eller inte vet jag inte. Innan den dagen i oktober förra året var jag faktiskt lite glad på något sätt iaf ett tag. Jag bar på en längtan men den dog. Att det här året från oktober till oktober varit så jävligt på många sätt och till och med slutat med att folk man känner dör, det är ett tecken. Jag är inte vidskeplig. Det är jag själv som skapat tecknet. Jag måste ha det som en riktlinje för överlevnad mitt i all otur. Godnatt och hej då igen....Jag ska försöka att inte komma tillbaka hit. Jag tappade konceptet här och svävade ut igen så bättre fly än fäkta illa...

Snälla läs hela mig <3

Har ni sett filmen "Ted - För kärlekens skull." Länk till imdb https://www.imdb.com/title/tt6204018/

Recap:
Spoilers.. duh..
I filmen får vi följa Ted och hans mentala hälsa.

Tänk dig att du är Ted, du får se en inblick i din framtid. Du får se något du inte kan förklara. För du är inte längre du. Den du får se är ett nervvrak. Någon som har tappat världsuppfattningen helt. Någon som verkligen har tappat det. Du Misstror dig själv och alla andra, du vågar inte lita på något, du lever i en helt annan värld, ditt mentala jag kommer så småningom sluta att existera. Du kommer inte kunna skilja på verklighet från fantasi, en permanent psykos. Du vet att du kommer hamna där, det är oundvikligt. Men du är inte där än.

Vad skulle du göra med tiden som är kvar av din mentala-medvetenhet ?

snälla säg inte att jag är helt själv om att tänka på sånt här! Jag vet att min tid är räknad. Min hjärna är trasig, och det har den varit ett tag nu. Det är okej, visst är jag jätte ledsen emellan åt. För det är för mig en skrämmande tanke att inte längre känna igen sig själv, sina egna tankar och värderingar. Jag har inte tappat det helt än, men jag ser vart det är påväg och jag är övertygad.
Hjärnan är komplex och det behövs avancerad forskning för att laga mig, annars hade jag fått hjälp eller hur?
Det har varit en lång väg hit, öppenvård, slutenvård, öppenvård igen. Testat olika vårdgivare, testat alla mediciner som finns känns det som, gått DBT i 4 år, pratat med läkare och psykologer sen jag var 17 år mått dåligt sen jag var 7 år. Och det är nu som 27 åring jag accepterar min framtid, och nu vill jag bara göra det bästa utav det. Jag lever hellre ett kort men värdefullt liv än ett långt liv utan värde.
Ge mig gärna förslag på värdefulla saker att göra med de som är kvar.


/ En Ted