Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag tycker du gör en felaktig tolkning. Familjen Bonnier tänker stycka upp sitt medieimperium nästa år och satsa på fastigheter i stället. Hur placerar du då Anna Dahlgrens alster med kännedom om Bonniers framtidsplaner i bakhuvudet? Själv tycker jag hon bedriver lobbyverksamhet för mera bostadsbyggande. Voila så har familjen Bonnier lösningen i bakfickan :-)

Njaeee... Jag håller nog inte med här. Jag dubbelcheckade hennes ledare utifrån dina kommentarer och jag finner ingen "dold agenda" att hon egentligen förespråkar ett tvåmiljonersprogram på svenska skattebetalares bekostnad. I så fall skulle väl "åtgärdspaketet" ha sett tämligen annorlunda ut och i synnerhet Oytos käpphäst?

Apropå LUF som jag nämnde i mitt föregående inlägg, så noterar jag här ett debattinlägg från ordföranden Forsell i svar på en debattartikel från Ungsvenskarna och deras ståndpunkt att LUF nedprioriterar svenskar till förmån för alla andra. Citatet nedan räcker gott nog för att illustrera sinnesjukdomen hos liberalerna.


Vill ni veta hur de så kallade liberalerna vill finansiera massinvandring av inkompatibla bidragstagare? Look no further my friends.


https://www.expressen.se/debatt/ja-s...re-invandring/

Ptja...

När frågan ställdes i Assange-tråden hur långt före tråden låg i sin analys och förståelse av fallet jämfört med de mediala kanalerna som papegojade det officiella svenska narrativet bedömdes det skilja ungefär fyra år.

Media trampade omkring där tråden befann sig för fyra år sedan, när den svenska skandalutredningen mot Assange lades ner.

Det samma gäller den här tråden. Vi ligger ungefär en mandatperiod före våra politiker och mainstreamjournalister. Det är fan ta mig inget annat än skandal att ett gäng glada amatörer (må vara politiskt insatta amatörer) i en trådjävel på Flashback skriver om det som kommer i tidningarnas ledare och opinionsjournalistik med en mandatperiods fördröjning ungefär.

Vänsterliberalen Jens Liljestrand skriver en krönika på Expressen kultur om Annie Lööf. Han skriver bland annat;



Han skriver inte ut det men vad det handlar om är att Annie Lööf är för globalisering och öppna gränser och eftersom detta är det enda som verkligen spelar roll älskar kulturskribenterna henne. Lööf trycker på alla kulturskribenternas knappar. Hon är för öppna gränser, hbtq, fri handel, EU, feminism och klimatpolitiken. Sedan spelar det ingen roll om hon avskaffar välfärdsstaten eller mer troligt gör om den svenska staten till en kassako för näringslivet som kan sälja tjänster till dem.

Det gör inget om Centerpartiets liberala skola faller sönder eller om det är tiggare och fattiga överallt. Så länge kulturvänstern får ha sina öppna gränser så spelar det inte roll vad. Jag tror faktiskt att Jens Liljestrand i den här krönikan försöker säga att vänstern (och sådana som han själv) inte bör idealisera Annie Lööf för mycket. Kanske menar han att vänstern inte kan uppoffra allting bara för de öppna gränserna. Jag vet inte riktigt vad han menar men det är intressant att det finns någon form av självreflektion hos Jens Liljestrand.

Politisk korrekthet och åsiktskorridorer binder en fördummande slöja kring betraktarens ögon. Det handlar inte om att vi i tråden skulle vara särskilt mycket klokare eller mer bildade än våra kollegor inom pissmedia.

I stället handlar det om att vi som på Internet analyserar samhället kan analysera och skriva utifrån vad vi faktiskt ser, och att vi inte i samma utsträckning som pissmediaskribenterna begränsas av vad vi får se eller vad vi får skriva (även om globalisterna såklart jobbar på att begränsa oss).

Politisk korrekthet handlar ju om vad vi får tillåtas att observera och vilka slutsatser vi får dra ("political correctness is a war on noticing") och åsiktskorridoren handlar om vad vi får tillåtas att uttrycka.

Därav faller det sig naturligt att vi ligger före. Och det är nog beroende på vilken fråga det handlar om hur långt före vi ligger. När det handlar om frågor som rör symtom hörande till massinvandringen, eller att ZOG i hemlighet vill ställa Assange inför rätta, så handlar vårt försprång nog om några år. För till slut går verkligheten inte längre att dölja, och det finns alltid byråkrater som försäger sig och hemliga PM läcker ut.

För de frågor som rör orsakerna bakom, och de maktstrukturer som styr, så är vårt försprång betydligt större.

Antingen är kulturen nyliberal eller så är man lurad. Mycket tyder enligt mig på det sistnämnda. Kulturen som traditionellt är vänster eller till och med radikal vänster har ingen knapp för "fri handel". Varför bryr de sig inte om att Lööf vill privatisera kulturen? Bländverk, om jag förstår Liljestrand rätt.

Se där. Också Jens börjar vakna och se hur naken kejsaren egentligen. Trots att etablissemanget vägrar erkänna detta ens för sig själva. Än mindre i medierna.

Jens är på en riktigt intressant upptäcktsresa. En del vill kalla det för radikalisering. En del andra kallar det för uppvaknande.

Hungern är ju som bekant den bästa kryddan, så visst vattnas det i munnen när kretsloppsmigration kommer på tal.

Jag har ju dragit denna kategoriska gräns i debatten framöver: Allt meningslöst konstaterande av det som redan är - underifrån! - etablerade sanningar om mångkulturens avigsidor å ena sidan. Å den andra står de som förespråkar återvandring.

Så enkelt är det faktiskt. Demografi.

Först insikten att människor delar in sig själva i in- och utgrupper. Sedan insikten att även svenskar är, och antagligen kommer förbli, människor.

Först ödmjukheten inför att uppifrån skapade, syntetiska överidentiteter inte överlever sina organiskt existerande beståndsdelar. Sedan ett flyttat fokus till att återvinna en demografisk balans och stabil kontinuitet baserad på svensk majoritet i Sverige.

Det är dags för systemkritiker att göra denna uppdelning tydlig och inte låta det fegt opportuna och reaktiva få smaka av rakryggat sanningssägande. När Alice eller Ivar gnäller om vad som borde vara och diskuterar om att få diskutera, måste reaktionen nu vara: Jaha. Så länge de inte med Anna talar om den enda verklighetsbaserade lösningen, förtjänar de inte berömmets dopamintillskott längre.

Vad gäller trådens föregripande av svensk debatt med någon mandatperiod och det otänkbaras migration till självklarhet, är det faktiskt viktigt att påminna läsarna om det ibland. Vill du veta vad din favvo-skribent i MSM kommer tycka några år innan vederbörande gör det själv, är det bara att läsa här.

Det finns fler och än mer kontroversiella förutsägelser som enkelt låter sig göras. Tanketabun att bryta och sanningar att formulera här, år innan de halvdant reproduceras där. Fler käpphästar.

Stay tuned.

Läs en gång till. Anna Dahlbergs problembeskrivning går ut på att det är så många regler hålla reda på att inte ens när staten subventionerar byggandet blir det tillräckligt billigt så nyanlända resurssvaga (! - på vägen hit var dom resursstarka) har råd flytta in.

Om regelverket avregleras, liberaliseras, då kan penningstinna byggherrar gå in och bygga den där miljonen bostäder som behövs för invandrarna som kommit hit.

Bostadssektorn är egentligen den mest korrumperade av alla. Om Anna Dahlberg vill få ordning på bostadsbyggandet är det korruptionen hon ska ta fatt i allra först. Inte avreglering och liberalisering.

Jag tycker det ser ut som att Anna Dahlberg curlar banan så Bonniers kan glida fram dit dom vill komma.

Mycket bra observation om att Anna Dahlberg har en rätt obehaglig agenda. Din analys är dock underlig angående bostadsbyggandet. Problemet på den svenska bostadsmarknaden (det brukar generellt vara problemet) är att lönerna inte hänger med inflationen och en befolkning-ökning. För att förklara hur det hänger ihop. Befolkningen i Sverige ökade markant från slutet av 1700-talet vilket resulterade i ett massivt befolkningsöverskott 1850.

Allt fler människor sökte sig till staden för arbete medan landsbygden avfolkades. Stockholm (samt andra större städer). På 1870-talet byggdes små billiga hyreslägenheter som reducerade priserna. Det handlade dock bara om ¼ av behoven. Bostadsbristen reducerades dock och fortsatte. Huvudorsaken var dock inte bostadsbyggande men att drygt 1,5 miljoner människor emigrerade från Sverige mellan 1850 till 1925. Det resulterade i fler lediga bostäder, och framförallt fler tillgängliga och framförallt bättre betalda jobb.

Från tidigt 1930-talet och framåt såg Per Albin Hansson till att ”arbetarlängorna” och ”hyreslängorna” försvann. De var nästan borta när boken Lort Sverige kom ut 1936. Lönerna ökade ytterligare. Ambitionen var att svensken skulle bli husägare. Gamla förorter så som Älvsjö, Bromma (bortom Äppelviken), Enskede osv. är fulla av småhus anpassade för de inkomster en arbetarklassfamilj hade på 1930-1950-talet.

Notera också att kvinnan generellt sätt inte arbetade på 1930-1950-talet i Sverige vilket också återspeglar hur höga lönerna var. Tage Erlander (1946-1969) fortsatte den här policyn fram tills att partiet beslutade på sent 1950-tal att arbetarna skulle tillbaka in i hyreslängorna. Detta var Erlander inte ensam om. Det var ett uttryck för de post-marxistiska och liberala ideal som vann andra världskriget. Det var så miljonprogrammet uppkom. Det föll sig dock så att från 1963 till 1975 ökade lönerna i Sverige så svensken köpte istället sin egen bostad (vilket naturligtvis är bättre) vilket resulterade att miljonprogrammen blev en social dumpningsplats och från 1975 en dumpningsplats för invandrare.

Det som Anna Dahlberg argumenterar för är egentligen att återinföra miljonprogrammen. Hon skrev faktiskt det uttryckligen;


Så varför rullas inga sådana förslag ut? De rullas inte ut eftersom det vänsterliberala experimentet med ”social housing” alltid misslyckats. Det misslyckades i Frankrike på 1700-talet efter den liberala franska revolutionen. Det misslyckades i England på 1880-talet. Det misslyckades i Finland på 1910-talet. Det misslyckades också i 1930-talets USA under Franklin D. Roosevelt. Det misslyckades i Sverige på 1960-talet. Politikerna vet mycket väl att ”social housing” inte kan försvaras utifrån ett ekonomiskt eller socialt perspektiv. Människor vill också äga sina egna bostäder.

Sverige hade inte haft det här problemet om de liberala politikerna omkring 1945 inte hade beslutat att göra Sverige mångkulturellt (precis som resterande av västvärlden) och importerat tre miljoner människor samtidigt som de sålt ut vår industri och vårt levebröd. Återigen, politikerna vet att ”social housing” inte fungerar (i princip leder det alltid till ghetton) och därför tänker de inte göra någonting åt det. Det blir därför inte så mycket subventionerat bostadsbyggande. I synnerhet inte till fattiga.

Problemet i Sverige ligger i att vi har en massa människor i Sverige med ”enkla jobb” (som borgerligheten vill se mer av) – vilket gör att det blir i princip omöjligt för dem att köpa eller hyra en bostad på den reguljära bostadsmarknaden. Detta handlar inte bara om invandrare men också om svenskar. Där har du det egentliga problemet. Får du upp inkomsterna kommer det byggas mer.

Om någon tror det så är inte Anna Dahlberg ”smygkonservativ”. Hon gnäller mest bara för att politikerna inte gör någonting. Detta är inte sant. Politikerna gör en massa saker. De stiftar meningslösa nya lagar mest hela tiden de flesta av dem tänker inte bygga nya Rinkeby-Tensta stadsdelar bara för att liberalerna på Expressen vill det.

Vi har snackat om detta rätt länge. Marxisterna blev post-marxister (dvs. liberaler) och de konservativa sadlade om till post-liberaler. Kulturen har inte alltid varit vänster. Snarare tvärtom. Det var marxisterna som tog över den på 1870-talet. Har du inte läst din Antonio Gramsci? Högern har alltid varit riktigt dåliga på konservativa kultur. Detta kanske inte är så konstigt. För att citera Donald Trump; "America, we don’t worship government — we worship God." Vänstern applåderar för att högern inte vågar använda sig av staten för sina intressen och sedan när vänstern vinner val gör de hela utbildningssystemet och den statliga kultursfären till en spegelbild av vänstern. Det kan ju vara så och det tror jag - att vänstern struntar i staten idag och blivit liberaler. Bra för högern. Dåligt för dem om en högerregering blir tillsatt.

Ekonomihistorikern Jan Jörnmark har uppmärksammat kopplingen med miljonprogrammet som svenskarna ratade men att man fyllde de tomma lägenheterna med invandrare. Med en effektiv och generös välfärd fanns inga bekymmer för politiker att lösa med invandringen. Det fanns plats och bidrag. Bara det att miljonprogrammet var byggt för ett enhetligt folk som hade jobb och kunde bo "rätt". Det är en social bomb vi sitter på och Jörnmark försöker envist övertyga etablissemanget att konsekvenserna blir oöverstigliga. Ingen lyssnar.

Politiker har hela tiden litat på att systemen sköter allt. Det vet vi att de bevisligen inte gör. Situationen börjar bli akut. Och eftersom politiker aldrig har planerat någonting med invandringen så kan de knappast göra det nu heller. Det är inte bara brist på bostäder och jobb åt migranterna, det saknas även lärare, poliser, sköterskor med mera.

Om nu Dahlberg landar i att bostäder saknas till den nya miljonen migranter eftersom de inte kan betala hyran så är det ju knappast en nyhet eller särskilt sensationellt. Bostadsfrågan hos invandrare har väl varit känd de senaste 6 åren, alltså den tid då han började intressera sig för migrationsfrågor. Överhuvud taget tycker jag att ledarna inte är informativa längre eftersom det inte är fakta vi behöver utan granskning om varför etablissemanget fortfarande fortsätter den destruktiva vågen.

Jaha, nu är det visst inte bra längre att sk journalister hittar på och glorifierar i "det godas" namn. Det var värst. Det är en av de värre Cerberusväktarna av den heliga värdegrunden och happy clappy mångkultur som meddelar denna häpnadsväckande ståndpunkt. Sk journalister bör inte falla för den lockande sirensång som manar sk journalister att skapa hjälteberättelser - kring företrädesvis sk minoritetsrepresentanter - där inget hjältemodigt eller på annat sätt glamoröst förekommit, får vi veta av herr Viralgranskare Werner med nådigt bistånd av Åsa Erlandsson som författat om skolattacken i Trollhättan. Avstamp tas just i hjälteberättelsen från Trollhättan om den mördade elevassistenten Lavin Eskandar som enligt sagan reste sig upp och "skrek åt alla barn att springa och gömma sig, och utkämpade en strid med sina bara händer."

Redan samma kväll som Sveriges blodigaste skoldåd ägde rum kablade medierna ut det som skulle bli själva berättelsen om attentatet: hjältestoryn.
[...]
De följande dagarna hakade fler och fler journalister på, även i Dagens Nyheter, liksom den svenska kändiseliten i sina sociala kanaler.

Till slut blev hjältestoryn världsomspännande och Washington Post och BBC rapporterade om ”The Swedish hero”. Ännu, mer än tre år efteråt, lever myten kvar och upprepas i böcker, nu senast i Alexandra Pascalidous bok ”Mammorna” som Augustnominerats i fackboksklassen.

Det var bara ett problem. Historien var inte sann.
[...]
I stora nyhetshändelser är det ofta de personliga berättelserna som drabbar oss mest. De är begripliga och delar upp människor i tydliga och eviga kategorier. De bygger på sagans berättartekniska styrka och har i själva verket fler kopplingar till sagorna än vi kanske förmår acceptera.

För dessa historier är förvånansvärt ofta inte sanna.

Det finns många exempel. Jaktpiloten Billy Hutchison som påstods ha jagat efter och försökt stoppa det kapade United 93-flygplanet vid terroristattentatet i New York. Den skjutne pojken i Syrien som 2014 fångades på film när han räddade en liten flicka. Den man i 40-årsåldern som figurerade i Sveriges medier med sin fantastiska historia om att han gått från att vara medlem i ett kriminellt mc-gäng till att bli läkare. Historien om väktaren som körde före den framrusande lastbilen på Drottninggatan för att varna. Samtliga dessa historier är överdrivna – eller till och med påhittade.

I själva verket överrumplades Lavin Eskandar utan någon chans att försvara sig, i ett kafé där enbart han själv och hans 14-åriga stödelev befann sig. Billy Hutchison lyfte mer än en halvtimme efter att United 93 hade kraschat. Den skjutne pojken var i själva verket en skådespelare på Malta. Mannen i 40-årsåldern var ingen läkare utan dömd för att ha förfalskat sina studieintyg. Inget tyder på att han heller varit medlem i något mc-gäng. Och den mycket dramatiska väktarhistorien kokades till slut ner till två helt andra berättelser.

”Vad spelar det för roll, historien är ju fin!” kan man få höra när man sticker hål på en hjältemyt, även från etablerade journalister.
[...]
Vi journalister blir också själva berörda. Det kan bidra till att göra oss mindre kritiska till hjältehistorierna. Och även om vi får reda på att den perfekta berättelsen som kablats ut är felaktig, kan det vara svårt att påpeka det utan att framstå som nitisk och hjärtlös.

Å andra sidan, vad är då journalistikens uppgift? Är det inte att ta reda på hur det ligger till? Alternativet, att sanningskravet inte skulle gälla de goda historierna, är orimligt. Om vi ska hävda vår trovärdighet gentemot alla andra som publicerar sig måste även de hoppingivande och vackra berättelserna nagelfaras. Om risken är att vi uppfattas som hjärtlösa när vi kollar en känslig uppgift bör vi bli bättre på att förklara varför det är nödvändigt.
[...]
Den 27 oktober i år sköts elva människor ihjäl i en synagoga i Pittsburgh, USA. En av dem var 97-åriga Rose Mallinger, som påstods ha överlevt Förintelsen. Nu hade hon dött i den blodigaste attacken mot judar i USA i modern tid. Dagen efter att påståendet om att hon var en Förintelseöverlevande spreds över hela världen gick en kvinna vid namn Sara Yood, som sade sig vara vän till familjen, ut på Twitter: ”Snälla, ta bort denna felaktiga information. Jag gör detta å familjens vägnar så att de slipper ta tag i det. Tack.” Rose Mallinger är ett exempel på när vi klistrar på någon en berättelse.

När det gäller Lavin Eskandar i Trollhättan finns det en sörjande familj som slits mellan den version av händelseförloppet som polisen gav till dem kort efter dådet, och den version medierna valde att ge. Än i dag plågas mamman av bilden av en dödskamp, när Lavin i själva verket aldrig hann uppfatta svärdet innan det var för sent.
[...]
Hur ska man genomskåda sådant här? Måste vi journalister göra avancerade personkontroller på varenda människa? Nej. Oftast räcker det att ställa sig den grundläggande frågan: Kan detta verkligen stämma? Är historien för bra, för gripande, för ironisk eller för dramaturgiskt perfekt för att vara sann? Till skillnad från filmer rymmer upplevelser i verkliga livet sällan en twist på slutet. Att ställa sig den frågan fungerar både i det akuta nyhetsläget när det är kaos på platsen och stressigt inför deadline, och i efterhand när det görs uppföljande reportage.

I fallet med Lavin behövde sanningen inte ens grävas fram, det hade räckt med ett telefonsamtal till polisen. För den ambitiösa har förundersökningen, där själva händelseförloppet beskrivs, varit tillgänglig i över två år.
[...]
Problemet är alltså inte möjligheten att kontrollera fakta, utan snarare viljan att göra det. Och den måste vi som kår ha, särskilt inför de starkaste berättelserna. Inför dem måste vi tvärtom ha en ännu större skepsis. Det här är sällan berättelser som låter sig rättas i efterhand, utan de lever kvar i vårt kollektiva medvetande. Efteråt är det för sent.

Sedan ”Det som aldrig fick ske. Skolattentatet i Trollhättan” kom ut har mediernas rapportering om boken främst handlat om de brister i polisutredningen som avslöjades. Färre har velat prata om de brister i journalistkåren som också blottläggs. Inte ens branschmedia – tidningarna Journalisten, Dagens Media, Resumé och radioprogrammet ”Medierna” i P1 – har tagit upp hur det kom sig att en av vår tids största och mest långlivade mediemyter kunde skapas, sprida sig och bita sig fast, världen över.
[...]
Den tuffare förklaringen är brist på självkritik hos en kår som är satt att granska andra. Den mest förfärande är oförmågan att förstå att även goda historier bör granskas.

https://www.dn.se/kultur-noje/jack-w...ov-av-hjaltar/

Synkronmedia rustar sig uppenbarligen för ett, åtminstone delvis, nytt narrativ. Tydligen är inte längre invandraren eller annan valfri offerskapsrepresentant, per definition god, ädel och beundransvärd. Något är i görningen. Vi får se om det utvecklar sig i positiv riktning eller ej.