__________________
Senast redigerad av rough-justice 2018-11-24 kl. 22:36.
Senast redigerad av rough-justice 2018-11-24 kl. 22:36.
Redan samma kväll som Sveriges blodigaste skoldåd ägde rum kablade medierna ut det som skulle bli själva berättelsen om attentatet: hjältestoryn.https://www.dn.se/kultur-noje/jack-w...ov-av-hjaltar/
[...]
De följande dagarna hakade fler och fler journalister på, även i Dagens Nyheter, liksom den svenska kändiseliten i sina sociala kanaler.
Till slut blev hjältestoryn världsomspännande och Washington Post och BBC rapporterade om ”The Swedish hero”. Ännu, mer än tre år efteråt, lever myten kvar och upprepas i böcker, nu senast i Alexandra Pascalidous bok ”Mammorna” som Augustnominerats i fackboksklassen.
Det var bara ett problem. Historien var inte sann.
[...]
I stora nyhetshändelser är det ofta de personliga berättelserna som drabbar oss mest. De är begripliga och delar upp människor i tydliga och eviga kategorier. De bygger på sagans berättartekniska styrka och har i själva verket fler kopplingar till sagorna än vi kanske förmår acceptera.
För dessa historier är förvånansvärt ofta inte sanna.
Det finns många exempel. Jaktpiloten Billy Hutchison som påstods ha jagat efter och försökt stoppa det kapade United 93-flygplanet vid terroristattentatet i New York. Den skjutne pojken i Syrien som 2014 fångades på film när han räddade en liten flicka. Den man i 40-årsåldern som figurerade i Sveriges medier med sin fantastiska historia om att han gått från att vara medlem i ett kriminellt mc-gäng till att bli läkare. Historien om väktaren som körde före den framrusande lastbilen på Drottninggatan för att varna. Samtliga dessa historier är överdrivna – eller till och med påhittade.
I själva verket överrumplades Lavin Eskandar utan någon chans att försvara sig, i ett kafé där enbart han själv och hans 14-åriga stödelev befann sig. Billy Hutchison lyfte mer än en halvtimme efter att United 93 hade kraschat. Den skjutne pojken var i själva verket en skådespelare på Malta. Mannen i 40-årsåldern var ingen läkare utan dömd för att ha förfalskat sina studieintyg. Inget tyder på att han heller varit medlem i något mc-gäng. Och den mycket dramatiska väktarhistorien kokades till slut ner till två helt andra berättelser.
”Vad spelar det för roll, historien är ju fin!” kan man få höra när man sticker hål på en hjältemyt, även från etablerade journalister.
[...]
Vi journalister blir också själva berörda. Det kan bidra till att göra oss mindre kritiska till hjältehistorierna. Och även om vi får reda på att den perfekta berättelsen som kablats ut är felaktig, kan det vara svårt att påpeka det utan att framstå som nitisk och hjärtlös.
Å andra sidan, vad är då journalistikens uppgift? Är det inte att ta reda på hur det ligger till? Alternativet, att sanningskravet inte skulle gälla de goda historierna, är orimligt. Om vi ska hävda vår trovärdighet gentemot alla andra som publicerar sig måste även de hoppingivande och vackra berättelserna nagelfaras. Om risken är att vi uppfattas som hjärtlösa när vi kollar en känslig uppgift bör vi bli bättre på att förklara varför det är nödvändigt.
[...]
Den 27 oktober i år sköts elva människor ihjäl i en synagoga i Pittsburgh, USA. En av dem var 97-åriga Rose Mallinger, som påstods ha överlevt Förintelsen. Nu hade hon dött i den blodigaste attacken mot judar i USA i modern tid. Dagen efter att påståendet om att hon var en Förintelseöverlevande spreds över hela världen gick en kvinna vid namn Sara Yood, som sade sig vara vän till familjen, ut på Twitter: ”Snälla, ta bort denna felaktiga information. Jag gör detta å familjens vägnar så att de slipper ta tag i det. Tack.” Rose Mallinger är ett exempel på när vi klistrar på någon en berättelse.
När det gäller Lavin Eskandar i Trollhättan finns det en sörjande familj som slits mellan den version av händelseförloppet som polisen gav till dem kort efter dådet, och den version medierna valde att ge. Än i dag plågas mamman av bilden av en dödskamp, när Lavin i själva verket aldrig hann uppfatta svärdet innan det var för sent.
[...]
Hur ska man genomskåda sådant här? Måste vi journalister göra avancerade personkontroller på varenda människa? Nej. Oftast räcker det att ställa sig den grundläggande frågan: Kan detta verkligen stämma? Är historien för bra, för gripande, för ironisk eller för dramaturgiskt perfekt för att vara sann? Till skillnad från filmer rymmer upplevelser i verkliga livet sällan en twist på slutet. Att ställa sig den frågan fungerar både i det akuta nyhetsläget när det är kaos på platsen och stressigt inför deadline, och i efterhand när det görs uppföljande reportage.
I fallet med Lavin behövde sanningen inte ens grävas fram, det hade räckt med ett telefonsamtal till polisen. För den ambitiösa har förundersökningen, där själva händelseförloppet beskrivs, varit tillgänglig i över två år.
[...]
Problemet är alltså inte möjligheten att kontrollera fakta, utan snarare viljan att göra det. Och den måste vi som kår ha, särskilt inför de starkaste berättelserna. Inför dem måste vi tvärtom ha en ännu större skepsis. Det här är sällan berättelser som låter sig rättas i efterhand, utan de lever kvar i vårt kollektiva medvetande. Efteråt är det för sent.
Sedan ”Det som aldrig fick ske. Skolattentatet i Trollhättan” kom ut har mediernas rapportering om boken främst handlat om de brister i polisutredningen som avslöjades. Färre har velat prata om de brister i journalistkåren som också blottläggs. Inte ens branschmedia – tidningarna Journalisten, Dagens Media, Resumé och radioprogrammet ”Medierna” i P1 – har tagit upp hur det kom sig att en av vår tids största och mest långlivade mediemyter kunde skapas, sprida sig och bita sig fast, världen över.
[...]
Den tuffare förklaringen är brist på självkritik hos en kår som är satt att granska andra. Den mest förfärande är oförmågan att förstå att även goda historier bör granskas.
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106