Språkhjälp - Svenska som främmande språk

Det är inte riktigt sant att säga att svenska är ett lätt språk. I svenska språket finns exempelvis alla verbpartiklar som ändrar betydelsen av verbet: Hålla om, hålla på, hålla till, hålla av, hålla igen, hålla med osv.
Många ord med olika betydelser, till exempel ordet ”sticka” , smal som en sticka, sticka iväg, sticka en tröja, en sticka i fingret, man kan sticka sig på något vasst, en sjuksyster kan sticka dig med en spruta eller det kan sticka i tår och fingrar etc etc.
Ordföljden är också svår, speciellt om du börjar meningen med en bisats eller ett adverbial.
Svenska är inte lätt!!!!

De har samma innebörd; den första meningen är bara lite kortare. Utelämnandet av 'upp' förändrar inte meningens innebörd i detta fallet.

En/ett och den/det är väl exempel på svårigheter som det dessutom inte finns några regler för.

Vilket språk är lätt?


Om du hade läst mitt inlägg #350 hade du kunnat se följande:


Vad jag menar är att det är småsaker som ingen skulle påstå är en knivskarp gräns för att kunna eller inte kunna språket. Om jag skulle skriva: ...ett gräns för en språk... så fattar alla vad som avses. Just att det inte finns någon regel gör det ju ännu mindre till en fråga om att »lära sig« språket. Det är inte som med böjningar efter kön i vissa språk. Där kan man lära sig dessa. Med tanke på hur många svenska modersmålstalare som inte kan skilja på de och dem, tycker jag det är löjligt att hävda att svenska är svårt för att det inte finns någon regel för en och ett.

Alla språk är svåra innan man lärt sig dem. Alla språk, hur svåra de än påstås vara, producerar varje dag nya naturliga modersmålstalare i 4-5-års-åldern. På så sätt kan man säga att alla språk är enkla. Svenska är ett grammatiskt sett tämligen okomplicerat språk.

Grammatiskt okomplicerat innebär inte nödvändigtvis att ett språk är enkelt, måste betonas. Mandarin och vietnamesiska saknar böjningar nästan helt (om inte helt och hållet? Någon får bekräfta eller dementera.). De gör ingen som helst skillnad på dag, dagar, dagen eller dagarna, och verben böjs inte, inte ens efter tempus. Det är dock få som påstår att mandarin skulle vara ett enkelt språk att lära sig, för språket har en hel del andra utmaningar för studenter.

Gällande svenska tror jag att närheten till engelska bidrar till att språket uppfattas som enkelt av utomstående. Ändå finns det folk som bott i Sverige i decennier och fortfarande inte kan göra sig ordentligt förstådda.

Jag konstaterar bara vad som gäller för svenska, framför allt i jämförelse med andra närbesläktade språk.


Du menar att det inte skulle vara likadant i andra länder, att det inte finns invandrare som är dålig på det språk som är modersmål i landet de invandrat till?

Hela den här diskussionen är skev från början. Den utgår från en tro att svenska är svårt och att det finns andra språk som är lättare. Den baserar sig sedan på uppfattningen om att små petitesser som att rätt kunna använda en/ett skulle vara avgörande för om man kan språket eller inte.

Svenska är lätt för personer som kommer från länder med likartade språk. Jag vet att [många] amerikaner och engelsmän som läser flera språk upplever att svenska är betydligt enklare än exempelvis tyska. Det innebär inte att dessa personer när de lärt sig språket är uttalsmässigt helt oklanderliga, men de har inga problem att ta sig fram med svenska i Sverige.

Naturligtvis finns det det. De kanske är ännu fler i vissa länder än i andra.

Jag har mött en amerikanska som läst latin och klassisk grekiska på universitetsnivå, som tyckte svenska var svårare att lära sig. Men hon är nog väldigt unik i det avseendet.

Man kan nog säga att om två språk är likvärdigt avlägsna, men skiljer sig i grammatisk komplexitet, kommer det språk som är mest grammatiskt komplicerat upplevas som svårast. Isländska upplevs svårare än svenska för en som inte talar ett germanskt språk till vardags, är min slutsats.

Det beror nog huvudsakligen på från vilka språkområden den stora mängden invandrare kommer.


Enstaka personer kan ha både udda preferenser och olika drivkrafter som spelar in.


Det hade varit intressant om någon hade forskat fram en motsvarighet till LIX för hur komplicerat ett språk är på objektiva grunder. Det finns dock inget som tyder på att någon är intresserad att bedriva den forskningen, åtminstone inte som jag känner till.

Det finns, som jag skrev tidigare, en spridd faktoid [kanske mer för 50 år sedan än nu] som hävdade att svenska är bland de svåraste språken i världen. Troligen byggde den på flera missuppfattningar. En kan vara att svenska [som är ett litet språk] hade få talare och därmed skulle vara svårt. En annan kan vara den arbetskraftsinvandring som skedde från Finland där finländarna inte brydde sig om eller ville lära sig svenska och i stället bildade egna grupper på arbetsplatserna där deras kommunikation bara var finska. De lärde sig i stort sett bara så mycket att de precis klarade av att hjälpligt göra sig förstådda och förstå.

Det blir svårt att sätta en objektiv grund för det, för vem säger att det är lättare att säga du springer än corres? Naturligtvis leder ändelser normalt till större variation och undantag, men låt säga att vi hittar på ett språk som är 100 % regelbundet, men böjer allt med ändelser. Språket blir grammatiskt mer komplext, men är det objektivt svårare att lära sig? Är fristående ord och partiklar alltid lättare att lära sig än ändelser?

Det väsentliga är, vilket hela denna diskussion handlar om, att svenska inte är ett svårt språk i ett sammanhang där andra språk skulle vara enklare. Jag har exemplifierat med att personer (inte endast en) upplever att tyska är svårare än svenska. Det säger, om inte annat, att det finns skäl att ifrågasätta utsagan att svenska är svårt.

Alla språk är, som jag tidigare skrivit, både lätta och svåra beroende på hur man ser saken. Alla språk går att lära sig och inom alla språk finns det modersmålstalare som egentligen är ganska usla på att hantera språket, men ändå klarar att kommunicera.

En stor skillnad torde vara att hon inte var tvungen att kommunicera muntligt med personer som hade latin och klassisk grekiska som modersmål. Man är ju alltid i underläge när man skall kommunicera på ett främmande språk med en som har det som modersmål. För övrigt finns det väl en del begränsningar beträffande ordförråd och antalet tänkbara samtalsämnen när det gäller latin och klassisk grekiska. De gamla grekerna hade inte mycket till övers för adiafora. Det är ingen som kräver att man skall kunna dra ut valfri kökslåda och namnge utensilierna däri på klassisk grekiska.

Annars hade jag en polsk vän som hävdade att det polska uttalet med alla dess konsonantkluster faktiskt är svårt att bemästra även för den som växer upp med det. Polska barn talar inte riktigt rent förrän i tioårsåldern, hävdade han, flera år senare än svenska barn.

Jag har faktiskt stött på exakt samma uppfattning från några polacker som inte känner varandra. Vi talade bland annat om hur Adam Kszczots efternamn ska uttalas. De visste knappt själva.