Citat:
Otrolig lättnad, det känner jag för stunden, skulle vilja skriva glad, men det är fel typ av ord. Lättnad.
Jag har ett tidigare tungt blandmissbruk som efter min diagnos PTSD gick över till kraftigt opiatmissbruk med alla typer av opiater men främst de 3 starkaste.
Detta pågick inte så länge i jämförelse med andra, totalt 3-4 år dagligt missbruk, men vid 2014 när jag blev tvungen att flytta till min mor och mina småsyskon (Som för övrigt inte visste om hur pass nergången jag va i opiater, samt att mina småsyskon ser mig som en förebild) så blev jag tvungen att lägga ner med skiten och påbörja självmedicinering med hjälp av Buprenorfin. Det va otroligt tufft i början, men sakta o säkert så blev de lättare och min vardag va som vanlig igen.. så länge jag hade råd med suben och fick tag i de.
Det längsta jag va utan va strax över en vecka och då va jag otroligt dålig och sjuk, men så fort jag fick tag i det igen så va livet en fröjd utan några större bekymmer. Detta gjorde att jag sumpade många praktiker, min PTSD-Behandling och min kontakt med familj o vänner, då jag varannan vecka låg utan i 2-3 dagar. Va många undanflykter, bortförklaringar och sjukanmälningar.
Efter många omgångar med uppsamlat mod - kalla fötter, så svalde jag den oroande känslan av att bli straffad istället för att bli erbjuden vård, och begav mig iväg med tunga fötter mot kommunens Laro-enhet. Första gången i mitt liv så öppnade jag mig helt och berättade ärligt för en vanlig person (utanför min missbrukar-bekantskap).
Jag blev tillsagd att dom ska ha ett torsdagsmöte med Laro-teamet och Beroende, men att jag mest troligen kommer hamna på Beroende med nertrappning då jag inte hade testat på en nertrappning innanför den svenska vårdens ramar. (Fick även reda på att nertrappningen och medicinutdelningen först skulle påbörjas 5-6 veckor efter det mötet)
Jag gick därifrån med tårfyllda ögon och tunga axlar då jag visste att jag inte skulle klara av detta innan jag får min PTSD behandlad på riktigt (och slipper den medföljande ångesten som ville bli kvävd av droger) vilket jag inte kunde få gjort då jag ständigt är på jakt efter min medicin och låg sjuk varannan vecka. Detta hade kvinnan på Laro sett och märkt på mig, att det va lite mer akut, så senare samma tisdags eftermiddag så ringde telefonen:
"Hej!
Jag ville bara meddela till dig att jag tog Laro-teamet åt sidan, direkt efter vårat möte, och berättade om den jobbiga sitsen som du sitter i och jag kände mig manad att ringa dig direkt så du slipper gå och vara orolig samt nervös. Laro-teamet hälsade och sa att du uppfyller alla kriterier för att få börja på Laro, så nu vill vi bara ha rena prover i 2 veckor och sen blir du inskriven. Se nu till att ta den här chansen seriöst och gå all-in, då detta är ett väldigt ovanligt tillfälle som väldigt få blir erbjudna."
Jag tackade så otroligt mycket, från djupet av hjärtat och själen, sprang hem och lutade mig tillbaka. Nu kunde jag äntligen se en framtid, jag kunde se mig själv lämna min snart 8år långa sjukskrivning och skaffa jobb med fast inkomst eller ta upp studierna, jag kunde för första gången på 10 år börja våga drömma om en framtid med familj, villa och volvo (Vovve har jag redan).
Meningen och poängen med min historia är; Om du sitter i samma sits som jag har suttit i de senaste många åren, att du lever med ett dolt missbruk, att du inte vågar ta kontakt med vården för att få den hjälp du behöver, att allt i ditt liv saknar mening då ditt liv går ut på att få ihop cash till ditt missbruk/självmedicinering.. Det finns hopp, det finns ärligt talat en väldigt simpel lösning till grunden av dina problem.. Våga ta dig mod, Våga se din ljusare framtid, och våga drömma om något bättre. Våga känna Lättnad.
Jag har ett tidigare tungt blandmissbruk som efter min diagnos PTSD gick över till kraftigt opiatmissbruk med alla typer av opiater men främst de 3 starkaste.
Detta pågick inte så länge i jämförelse med andra, totalt 3-4 år dagligt missbruk, men vid 2014 när jag blev tvungen att flytta till min mor och mina småsyskon (Som för övrigt inte visste om hur pass nergången jag va i opiater, samt att mina småsyskon ser mig som en förebild) så blev jag tvungen att lägga ner med skiten och påbörja självmedicinering med hjälp av Buprenorfin. Det va otroligt tufft i början, men sakta o säkert så blev de lättare och min vardag va som vanlig igen.. så länge jag hade råd med suben och fick tag i de.
Det längsta jag va utan va strax över en vecka och då va jag otroligt dålig och sjuk, men så fort jag fick tag i det igen så va livet en fröjd utan några större bekymmer. Detta gjorde att jag sumpade många praktiker, min PTSD-Behandling och min kontakt med familj o vänner, då jag varannan vecka låg utan i 2-3 dagar. Va många undanflykter, bortförklaringar och sjukanmälningar.
Efter många omgångar med uppsamlat mod - kalla fötter, så svalde jag den oroande känslan av att bli straffad istället för att bli erbjuden vård, och begav mig iväg med tunga fötter mot kommunens Laro-enhet. Första gången i mitt liv så öppnade jag mig helt och berättade ärligt för en vanlig person (utanför min missbrukar-bekantskap).
Jag blev tillsagd att dom ska ha ett torsdagsmöte med Laro-teamet och Beroende, men att jag mest troligen kommer hamna på Beroende med nertrappning då jag inte hade testat på en nertrappning innanför den svenska vårdens ramar. (Fick även reda på att nertrappningen och medicinutdelningen först skulle påbörjas 5-6 veckor efter det mötet)
Jag gick därifrån med tårfyllda ögon och tunga axlar då jag visste att jag inte skulle klara av detta innan jag får min PTSD behandlad på riktigt (och slipper den medföljande ångesten som ville bli kvävd av droger) vilket jag inte kunde få gjort då jag ständigt är på jakt efter min medicin och låg sjuk varannan vecka. Detta hade kvinnan på Laro sett och märkt på mig, att det va lite mer akut, så senare samma tisdags eftermiddag så ringde telefonen:
"Hej!
Jag ville bara meddela till dig att jag tog Laro-teamet åt sidan, direkt efter vårat möte, och berättade om den jobbiga sitsen som du sitter i och jag kände mig manad att ringa dig direkt så du slipper gå och vara orolig samt nervös. Laro-teamet hälsade och sa att du uppfyller alla kriterier för att få börja på Laro, så nu vill vi bara ha rena prover i 2 veckor och sen blir du inskriven. Se nu till att ta den här chansen seriöst och gå all-in, då detta är ett väldigt ovanligt tillfälle som väldigt få blir erbjudna."
Jag tackade så otroligt mycket, från djupet av hjärtat och själen, sprang hem och lutade mig tillbaka. Nu kunde jag äntligen se en framtid, jag kunde se mig själv lämna min snart 8år långa sjukskrivning och skaffa jobb med fast inkomst eller ta upp studierna, jag kunde för första gången på 10 år börja våga drömma om en framtid med familj, villa och volvo (Vovve har jag redan).
Meningen och poängen med min historia är; Om du sitter i samma sits som jag har suttit i de senaste många åren, att du lever med ett dolt missbruk, att du inte vågar ta kontakt med vården för att få den hjälp du behöver, att allt i ditt liv saknar mening då ditt liv går ut på att få ihop cash till ditt missbruk/självmedicinering.. Det finns hopp, det finns ärligt talat en väldigt simpel lösning till grunden av dina problem.. Våga ta dig mod, Våga se din ljusare framtid, och våga drömma om något bättre. Våga känna Lättnad.
Grattis i massor!!! Jag förstår din känsla då jag gått igenom samma sak. Är på laro programmet sedan ett tag tillbaka. Mitt liv är påväg tillbaka. Så skönt att slippa stressa, jaga och hassla med droger. Välkommen till ett liv. LARO är metoden med bäst resultat och evidens för ett drogfritt liv förutsatt att du vill ha ett normalt liv och är klar med allt skit. Tyvärr är det många på programmet som inte ens vill ta tag i sitt liv utan vill mätta sina opi-receptorer med allmänna skattemedel..
Jag är tacksam och gör allt för att inte hamna på gamla hjulspår. Min psykiska sjukdom blir även enklare att behandla när det inte finns sidomissbruk. Laro is the shit för mig dvs.
Grattis igen!
