Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Bard sa med höjd ton och stor självsäkerhet att SD kommer bli största parti och att Alliansen halveras. Alla vet ju att Bard inte är Sverigedemokrat och Bard kunde med lätthet påtala att det måste bli ett slut på tramset. Kul att han i samma andetag gjorde ett litet nummer som fjålla som säger bähää åt sin kompis som leker med en dålig person och därmed är kompisen besmittad.

Har följt Alexander Bard det senaste året. Man kan tycka vad man vill om honom, men hans ståndpunkt är att ingen politiker kan längre vara trovärdig om man verkar inom 7-klöverns partier. Jag instämmer helt i detta. Man kan likna det med att om du vill driva en effektiv verksamhet inom välfärden måste den vara privatiserad. Dock är det viktigt att poängtera att de privata aktörerna har sin bakgrund i kommunala eller statliga verksamheter. Därför tror jag mer på att om nya partier ska lyckas bör de ha rutinerade politiker som kommer från 7klövern. Hanif Bali är självskriven. Likaså Skyttendal. Widar Andersson skulle med lätthet kunna bilda ett nytt socialistiskt parti och Åsa Linderborg ett nytt vänsterparti. Framtiden för Medborgerlig framtid tror jag kan bli bra. Deras val är inte i år utan 2022, eller om det nu blir ett nyval innan.

Ser vi till media så har ju Huitfeldt gått till Kvartal med Neuding och Gür. Nu når de inga miljoner men deras intervjuer, paneler och texter får väl ändå anses vara av god kvalité. Heberleinskans plattform är numer Ledarsidorna och Janouch Nyheter idag. Nytt är att man alltmer samarbetar. Man bjuder in i varandras sajter. På andra sidan Almedalen igår med Flam och Littorin var riktigt bra att titta på.

Ännu en milstolpe. Anna Hedenmo samtalar med afrikareporter Johan Ripås och Hedenmo ställer frågan hur Ripås vågar röra sig på egen hand i det mycket våldsamma Sydafrika, särskilt med tanke på att Ripås är vit. Ripås svarar att i vissa områden är det lätt hänt att bli betraktad som en vandrande plånbok. Han berättar vidare att alla sydafrikaner han känner som inte bor i gated communities blivit rånade, en del brutalt, ibland så pass att halvstora barn blivit traumatiserade och inte längre vågar sova i egen säng.

Sydafrika är extremt polariserat och ojämlikt. Svarta har politisk makt och vita äger och odlar fortfarande till stor del mark. Det är som två länder, säger Ripås, och på något sätt måste de få ihop sitt land för att komma vidare.

Den svarta majoriteten verkar, minst sagt, ha svårt att få till fungerande institutioner. 49 mord per dag, fruktansvärt många offer för trafiken, rån och sexualbrott. Sydafrika erbjuder ett perspektiv som säkerligen skrämmer vårt svenska etablissemang. Proletariatets diktatur faller en i tanken.

Hopp finns dock för Afrika, och enligt Johan Ripås är det mest hoppingivande att land efter land söder om Sahara, vilka är hans bevakningsområde, kastar ut sina gamla stofiler från befrielsekrigstiden. Först när de gamla marxistiska strukturer västvärlden stött i decennier skrotas kan förutsättningar för demokrati och välstånd börja gro.

Tänka sig.

Om det skapas en högtstående civilisation så är det inte alltid så att den kan upprätthållas om den övertas av en annan folkgrupp.

Det finns ju exempel på större städer i USA som gjorde den motsatta resan mot New Yorks. I Detroit skiftades demografin till en majoritet av svarta redan på 1970-talet. De röstade naturligtvis etniskt och på Demokratiska svarta borgmästare. Staden förföll därefter gradvis i takt med ökande brottslighet och nästintill parodisk korruption. Mot slutet så inträffade skandal efter skandal och vid ett tillfälle så lyckades en svart borgmästare t. om. genomföra sin valkampanj från fängelset och bli återvald.

Och Herr Seehofer har slagit en signal till Österrike och Italien


Detta från Merkels Tyskland. Det går fort i hockey.

Precis, och det är i detta härad jag tror att en del av underhuggarliberalerna börjar begripa att överliggarliberalernas kalkyl helt enkelt inte stämmer. Tanken att en massa inkvoterade sk underprivilegierade i ideologiproducerande institutioner tillsammans med befolkningsuppblandning skulle röja marken för överstatligt "rättvist" maktövertagande var fel. De underprivilegierade, dopade genom affirmative actions, kan inte utan vidare bära upp komplicerade samhällsstrukturer. De underprivilegierade förväntar sig kompensation, inte att de ska bidra med samhällsnödvändig baskompetens. De underprivilegierade röstar etniskt, feministiskt, islamistiskt, antirasistiskt eller sexualaktivistiskt. Många av dem kommer aldrig att rösta för en kunskapsskola som kan frambringa nya ingenjörer, eller för en energipolitik som klarar att försörja handelsbalanserande tung tillverkningsindustri.

En hel del av lättviktsliberalerna inom media, kultur och akademi har redan fått prova på den tvivelaktiga glädjen i att stå på kommandobryggan tillsammans med inkvoteringar från prioriterade befolkningsskikt. Inget har blivit bättre men kvoteringsindustrin kräver mer och mer representation för fler och fler obskyra grupperingar. Det blir inte roligt för kulturliberalerna att både bli förbisprungna i karriären av könsstympande klansomalier och att behöva se hur dessa hanterar det kulturbyggande uppdraget samtidigt som grundläggande samhällsservice blir sämre och sämre.

Liberaler trodde sig kunna kontrollera förloppet genom överlägsna kvaliteter men blir nu kullsprungna av proletariatets simpla kvantiteter och de senares osexiga vålds- och kaospotential.

Dokumentären The Swedish Elephant hade då premiär på Almedalen och i samband med det höll man en paneldebatt om svenskt medieklimat och invandring/integration/mångkultur:
https://youtu.be/lAO8PhfmBY8

Medverkande är Alexander Bard, Aron Flam, Anders Lindberg, Jessica Stegrud, Henrik Johansson och Maria Rashidi.

Anders Lindberg 35.05 löst citerat:
"Anledningen till att Public Service har hamnat till vänster är pga att vänstern inte har skapat ett avpixlat fast i vänsterversion. Den dagen vi får ett vänsteravpixlat så hamnar public service i mitten."
För att sedan säga:
"Public Service är inte vänster"

That logic tho.

Faktiskt ganska god evidens på att detta lands medieklimat är sjukt när ledarskribenter för en av Sveriges största tidningar håller denna låga nivå.

Jag köper Aaron Flams analys. "Public service gör media för sin kund". Och svensk media gör media för sin kund. Det fungerar lite som en flygplats. Vem är flygplatsens kunder?

1) Flygbolagen
2) Taxfree-affärerna

Vi som resenärer är inte kunder för vi betalar inte. Vi är som i svensk sjukvård "brukare". Alltså optimeras flygplatsen för dom som betalar dess existens. Precis på samma sätt betalas svensk media av den som betalar för dess existens.

Vi den läsande allmänheten är inte kunder till svensk media. Staten är kunden, eftersom det är staten som betalar public service, och även betalar mycket av övrig media med hjälp av presstöd och övriga bidrag. Tar vi bort presstödet och gör läsarna till kunder kommer medialandskapet att omformas totalt, och det vi idag kallar MSM att dö.

Flygbolagets kunder betalar flygbolagens avgift till flygplatsen.

Statens medborgare betalar statens bidrag till msm.

Det är ofullständig analys att tro att dom verkliga betalarna inte möjliggör den senare betalningen. Det är kortsiktigt tänk att ta skattebetalarna och flygbolagets kunder för givet.

Verkligt välstånd byggs långsiktigt och målmedvetet. Man måste ha en långsiktig tidshorisont om man vill ha ett livskraftigt samhälle.

Att ta sin position för givet är att bli bekväm utifrån en kortsiktig tidshorisont. Ungefär som tjackarn på plattan som letar nästa fix jämfört med individen som tänker på sin barn och barnbarns långsiktiga välmående. Vem lyckas bäst?

Dags för msm att sluta tjackpunda och ta sitt ansvar.

Sant. Men det kommer inte mig tillgodo, därför betalas det av "staten" och jag bidrar lite på skattsedeln, men har inget inflytande i vad som står i MSM. Precis som jag inte har något inflytande hur flygplatsen fungerar (trots att jag betalar min del för båda).

Allmänheten upplevs inte som kund varken på flygplatsen eller som mediakonsument, för pengarna kommer ju ändå än hur jävla uselt det är, för i flygplatsens fall är det snabbare än att åka båt och media skiter i mediakonsumenterna för att dom får ju "ändå" betalt.

Det är det jag menar. När man kommit till denna punkt så har man blivit bekväm. Blir man bekväm så blir man lat. Lathet kommer tillbaka mot samhället iform av karma ty det är inte hållbart och därför kommer samhällets institutioner att sluka sig självt.

Livet är evolution och survival of the fittest. Det gäller att vara på tårna om man vill överleva. Man kan inte då ta saker för givet eftersom det kommer underminera ens egna ställning.

Medias uppgift är att återspegla samhället, inte forma det. Man har glömt det och tar dessutom sin position för givet. Man kommer ätas upp och man har bidragit till det själv.

Och det är ju i detta mångkulturens inneboende problem ligger. Det går inte att långsiktigt upprätthålla ett välfärdssamhälle när man har medborgare som inte arbetar, känner solidaritet till samhällets normstruktur och som har en helt annan internaliserad kultur i sin persona.

Men vi har ett kortsiktigt tänkande kring välfärdsstaten. Det råder kortsiktigt fokus på tillväxt för att upprätthålla sysselsättning via bidragsinvandring som ju ökar den ekonomiska aktiviteten och därför skatteflödet som möjliggör välfärdsstaten. Men det är en quick fix. Det är kortsiktigt nöje för att slippa den hårda bakfyllan. Ingen vill ju må dåligt för stunden, är approachen.

Nåväl, men jag tycker ändå att Anders stod på sig rätt bra. Han var ju rätt tydlig med att det han talar om är hans åsikt: jag är socialist, är ledarskribent på en socialistisk tidning och mitt uppdrag är att ha just åsikter och framföra dem.

Jag har slutat läsa Lindberg för länge sedan eftersom hans åsikter stämmer så illa överens om den verklighets bild jag har. Även invandrarkritiska ledarsidor tycker jag har för lite substans. Istället är det enskilda artiklar som är riktigt bra. Per Bauhns artikel "Normkritik både intolerant och exkluderande" gör att man får bra argument. Annars är det för mycket som skrivs som lika gärna kunde ha gjort själv eller att den är alldeles för förutsägbar.

För dem som luttrats av tillvaron och i läsningen. Vilket inte hindrar att sådana alster bidrar till andras mognad och uppvaknande.

---

Om språkvården i totalitära samhällen.

Lars Åberg - Landet där vad som helst kan hända (2018) - beskriver hur redaktionerna blivit bekvämare och mer välavlönade med tiden; inte gärna ger sig ut på fältet i det journalistiska värvet, och faktiskt tappar kontakten med samhället. Ett mästrande lingo har blivit MSM:s kommunikativa stil, om inte hela uppdrag. Där dagspressen pressas av ekonomiska realiteter, skyddas s k public service av en garanterad, statlig finansiering.


Tja, själv blev jag så förbannad varje gång jag tittade på nyhetsprogrammen att det med åren blev kortare och kortare stund jag tog del av dem på SVT och TV4. Under våren/sommaren upphörde jag helt. Det fanns ingen habitueringseffekt gentemot förutsägbarheten i programpresentationerna, tonfallet och vinklingen, samt vad de valde att inte redovisa. Kvar fanns då att till ingen nytta bli förbannad, eller helt enkelt minska och slutligen upphöra med exponeringen för propagandan.

I nämnda bok omtalar sig Lars Åberg flera gånger som tillhörande ett journalistiskt vi. Han skriver om de sociala mediernas "ocean", som mingelplats för brutalisering och ekokammare för befästa ståndpunkter. Men jag hävdar att den oceanen är vidare och djupare och öppnar betydligt fler dörrar än MSM:s åsiktskorridor...

Thomas Nydahl - Vardagar före sammandrabbningen (2016) - reflekterar över, och citerar här, Nobelprisvinnande tyskrumänska författarinnan Herta Müller, och berör den totalitära statens våld på språket, förutom det fysiska våldet som finns i ständig beredskap: