Citat:
Ursprungligen postat av
utan.att.stanna
Finns det verkligen inget liknande att läsa? Postapocalyps blandat med kings föredömlig personskildringar och miljöer är outstanding.
Inget jag har läst har varit tillnämelsevis lika bra.
Citat:
Ursprungligen postat av
Rakii
Det undrar jag med, läst en del postapokalyps men det är ju Kings målande beskrivningar och skildringar utav sina protagonister och antagonister som gör böckerna så pass bra. Hade välkomnat något minst lika bra men det är väl ett dödfött projekt att försöka hitta...
The Road av McCarthy är en bra apokalyps-berättelse, om än raka motsatsen till Kings version av civlisationens undergång. Andra läsbara berättelser på temat civilisationens undergång är
A Canticle for Liebovitz och
Lucifer's hammer, minns inte författarna, kanske Niven-nånting på den sista.
I am Legend är väl också nåt slags post-apokalyptisk historia. Finns ju många fler, ex. Shelleys
The Last Man, Londons
The Purple Plague som utspelar sig i ett framtida San Fransisco och
Kalki av Gore Vidal - otroligt tråkig bok. Och en rätt så ny historia är väl
World War Z. Ett slags undergånghistoria som kan rekommenderas är också
Floating Dragon, som jag aldrig minns författaren till, där ett kemiskt stridsmedel sprids i en mindre ort på amerikanska östkusten och ställer till oreda - lokal apokalyps kan man väl säga.
I övrigt har ju Stephen King skrivit om USA efter undergången flera gånger. Själv föredrar jag novellen
Night Surf framför
The Stand. I båda betecknas epidimin
Captain Trips, eller nåt sånt tror jag, så de hör nog ihop på nåt sätt i Stephen Kings huvud, de båda berättelserna. Tror
Night Surf kom först. En sämre berättelse är hans
The End of the Whole Mess, som iofs kanske inte är post-apokalyptisk men undergång handlar den om. Han har väl också knåpat ihop en historia där mobiltelefoner spelar en avgörande roll, eller har jag blandat ihop det men nåt annat av nån annan?
Angående
The Stand uppskattar jag bäst de korta partierna i första halvan av boken där efterspelet till katastrofen berättas. Bättre än den för romanen bärande historien om kampen mellan ont och gott som jag upplever som oftare än bitvis ganska enformig och tragglig. Det är ju ett fåtal som överlever och beskrivningen av deras öden är spännande, historier som kunnat platsa i nån av hans novellsamlingar, broderades de ut lite grand. Där finns t.ex. historien om knarkaren som får tag i prima vara vilket får honom att överdosera, historien om den medelålders mannen som i ensamhet och driven av sorg efter familjens bortgång joggar ihjäl sig, den mycket otäcka redogörelsen av barnet som faller ner i en brunn eller annat hål i marken och där försmäktar, med flera små berättelser. Faktiskt hade han förmodligen kunnat skriva en tegelsten bara med såna små berättelser.
I övrigt kan nog Stephen Kings flesta verk vara ganska enkelt konstruerade. Det finns en tydlig hjälte, eller anti-hjälte, som kämpar mot något ont. Historierna börjar lugnt med uppenbart självupplevda beskrivningar av amerikanskt vardagsliv - här är King som bäst. Snart nog gör något övernaturligt/onaturligt/fantastiskt sitt intåg i berättelsen och hjätlen/anti-hjälten konfronteras med detta. Spänningen byggs sedan upp och avslutas ofta i ett litterärt crescendo och där, just i avslutningarna, finns enligt min mening Kings stora svaghet. Han är mycket skicklig när det gäller vardagsbeskrivningarna i början av berättelserna och det därpå uppbyggandet av spänning, men avsluten är ofta forcerade, som om King ibland tröttnat och vill komma till avslut - alkohol-effekten kanske? - och det som borde vara ett berättelsens klimax känns för mig ofta som ett anti-klimax. Här har karln mycket skickligt byggt upp den mest fantastiska historia och så avslutas det hela med en platt och ganska trist gore- eller splatter-fest.
Självklart gillar jag King. Han är en av favoriterna måste jag tillstå, trots min kritik av honom här. Har läst nästan allt han skrivit undantaget
Revolvermannen med efterföljare, vilka jag inte gillar alls. Störst behållning har jag av novellerna där formatet tvingar King att hålla sig kort men romaner som
The Stand läste jag, läser ibland också om, med mycket stor behållning, trots Kings pratighet, för han är ju en sjusärdeles berättare, en av de bästa som finns, kanske funnits.
Avslutar med att be om ursäkt för min egen pratighet.