Gissa poet.

Nej. Inte svensk.

Man sa: Du skall ge ditt liv om det kräves.
Och nu har vi gett - förgäves, förgäves!
Världen har glömt oss. - Vi trodde på er!
I natt får du inte sova mer.

Du får inte gå till din köpenskap
och gruva dig över ett misslyckat kap!
Du får inte skylla på åker och fä
och att du har mer än nog med de'!
Du får inte sitta där trygg i din holk
och säga: 'Så sorgligt, stackars folk.'

Du får inte tåla i oinskränkt mån
den orätt du själv har sluppit ifrån!
Jag ropar med allt jag har kvar av min stämma:
Du har inte lov till att gå där och glömma!
----

Jag insåg det inte. Nu är det för sent.
Min dom är rättfärdig. Mitt straff är förtjänt.
Jag trodde på framsteg, jag trodde på fred,
på arbete, samförstånd var jag med.
Men den som inte vill dö i en flock
får pröva det ensam, på bödelns block!

Jag ropar i mörkret - å, kunde du höra!
Det är en enda sak att göra:
Värj dig, medan du ännu hinner!
Fräls dina barn! - Europa brinner.

Arnulf Øverland.

Ja. Först Program och sedan ur Du får inte sova.



Över till Camberwell!

Hör och vet,
du patriarkets bäste profet,
att sjunger de dina ditt högljudda lov
mig binder du ej vid ditt ärade hov!
Ditt blåsande munväders brak har du fått
från manväldets tid, då för kvinnan allt smått
var tillmätt av manliga nävars regim,
och då kvinnans roll var en blyg pantomim.
Sjung, om du vill, de drickandes pris,
om malt och humle på tusende vis,
och sjung om de gällande karlar, som går
och det spädaste växande bullrande slår,
mig lockar du inte med sådana karlar,
som spriteldigt gnyr och "vårt land" försvarar.
Karlar har bullrat i långa tider
och bråkat i världskrig, som ännu svider,
karlar har vräkt sig och gjort sig breda,
karlar har vi hört och sett till vår leda.

Gammaldags karlar har konstig smak:
gungande fetma fram och bak,
breda, rakitiska höfters valv,
och en rädsla, som helst för en råtta skalv!

Jag pudrar min näsa och klipper mitt hår
och dansar om kvällen på vickande tår.
Om dagen förtjänar jag själv mitt bröd
och tar inget manligt understöd.
Av träning från tidiga år är jag smärt,
gudlov utan välgödd, fettsamlande stjärt.
Jag är ingen gås, som skall slaktas till pris
åt lustan i karlarnas paradis.
Jag vet vad jag vet: det är vidlyftigt nog
att försörja sig själv, och en till – mera knog.

Jag tar inga osäkra risker i hoppet
att mannen är trogen, och att han klarar opp'et.
Gifter jag mig står jag kvar på marken,
och ser karn på andra får han snarligen sparken.
Men jag fordrar detsamma av mig som av karn –
kvinnor förblir inte evigt barn.
Där har du min grund. Din regering tar slut.
Kvinnorna in – patriarkerna ut!

Nähäna... då jag har mycket få andra exempel på denna skaldekonst ger jag en bildledtråd hämtad ur en mycket spridd litteraturhistoria.

Då ser det ut att vara fru Arnold Ljungdal, chefen fru Ingeborg Björklund. Trevliga dikter, jag lade genast en beställning på Erotikon som dessa kanske är hämtade utur?

Visst är det Ingeborg Björklund i, på bilden, vittert sällskap. Den citerade dikten (tudelad) heter "Till Fridolin. Från 'Nattens pudrade blära'" och är enligt min antologi inte hämtad ur Erotikon, utan istället Ropet efter lycka. Dikt och dramatik (1928). I Biblioteksbladet 1929 står det om nämnda samling att "Det är lidelse i dessa dikter, personlig och social, men de gå icke upp mot förf:ns föregående böcker. Dock röjes förf:ns begåvning även nu. Ett stycke sagodramatik är tämligen misslyckat."

Din tur!

Träden står ljust gröna i mjuk, fuktig
luft, med lukter och fåglar som
inte hörts hela vintern
Det finns ett avstånd i detta
som om
träden slog ut och blommade
i ett tomrum helt skilt från människorna
som om naturen
inte rörde vid människornas liv
Att det är fel vet jag
Människornas liv
är omöjligt utan det ljust gröna som slår ut
Den som isolerar naturen från människan
väljer att bortse
från den ekonomiska basen för allt liv
Men just dom
här gröna träden vid vägen på morgonen
Just
dom här människorna i dom höga betonghusen:
Vi!
Mellan oss, mellan jag och trädet
står en tunn hinna av cellväv som till sist
måste sprängas
Husens sammanhang, människofigurernas
sammanhang, på gatan, på morgonen,
utan förbindelse
annat än genom ekonomin,
skilda åt av det här samhällets väv
Vi måste gå samman och spränga den ekonomiska
basen för vårt liv
Då kan avståndet
mellan träd och mellan människor försvinna

Längtan efter
att röra ditt sköte
i en stor folksamling
i mörkret, känna i fingertopparna
det lilla ljuset från clitoris

En gissning bara sådär: Erland Josephson?

Josephson är det inte utan en poet kändare som poet. Den nyss citerade lilla versen orsakade tydligen häftiga reaktioner då den lästes som Dagens dikt i P1 i januari 1985 och av många lyssnare uppfattades som en "porrdikt". Vet ej om det är mycket till ledtråd men här kommer nog några kändare rader.

Vad förmår
kärlekens strukturer mot de vita
motsatta strukturer
som nu
uppbär världen?
Det är nu tre dar sen vi var
tillsammans, utan skydd
för varann
Cellerna inne i din kropp har kanske
mångfaldigats
efter sina särskilda
strukturer?
De är ännu ren form, utan verklighet!
I deras gener
finns även
förmågan till språk
Hur mycket tid är det kvar innan någon
börjar tala
kärlekens språk?
Om jag lägger örat mot din mage
hör jag cellerna viska,
nästan ohörbart,
bakom tarmarnas ljud, det bultande
blodets ljud
De närvarande, vita, ljudlösa strukturerna
finns också i din kropp
Språket väntar på
att få bryta sig ut ur ditt liv och
förändra världen
Hur mycket tid finns det kvar?
Vita, språklösa
gener ger nu världen dess form!
Den möjliga
kärlekens språk nu måste tala
med vapen!
De som dör två gånger fortare än vi
kan inte vänta
i månader, år, på ett nytt språk
Utan skydd
för de vita bombernas strukturer talar de mot
det språklösa,
med en kärlek som
transformerar alla strukturer!
Därför måste det barn vi kanske väntar
lära sig ett helt
nytt språk
för den verklighets skull
som står i begrepp att födas