Gissa poet.

Rätt svar är: Kay Glans. Vi försöker med något annat:



Regn täcker
åkers fåror lika mjukt
som det svarta grodskinnet är mjukt att ta på.
Mjukt
regn – mjuk
känner sig kind vara, fast kind
inte känner den andra ansiktshalvans kind. Så lätt
förenas vi av den mjuka luften
som är nattens
tills vi är så lika och just så ovetande om varann:
då kommer

tal om ensamhet,
aldrig mera ensam så.

[...]

Jag skulle kunna se badklippor tömmas under strilande regn,
ett mörkt granitberg
kantat av skummet som rullar upp emot det.
Det skulle också vara möjligt
för mig att luta huvudet bakåt,
se upp mot himlen vid en tidpunkt
när inte en enda skifting i diset
överhuvudtaget kan uppfångas.
Vare sig man då kisar – eller spärrar upp ögonen.

[...]

Gissar på Ulf Eriksson. Visste för övrigt inte att Kay Glans hade diktat något så pass bra som "Kyrnos om Theognis". Där ser man.

Glans var en positiv överraskning. I andra boken Från den norra provisen återfinns för övrigt en riktigt spenglersk prosabetraktelse med titeln "Européerna". Tonfallet kan ev. upplevas som mer depressivt (gnälligt, då) än tragiskt, men ambitionen är tragisk.

Ulf Eriksson är fel. Början av den sist citerade dikten, som är andra delen av tre i en svit med titeln "Förändringen":


Ändrad jord.
Det går att gå på den i förtvivlan,
men inte mer som förr
då man kunde rinna igenom gator om kvällen,
mindre och mindre för någon några kvarter ifrån,
med förminskningen sedd av en själv som i en spegel.

Låter som en tidig Katarina Frostenson.

Diktaren har uttryckt höga tankar om Katarina Frostensons lyrik, men är alltså inte hon.

Här är en typisk diktform, där titeln görs till en del av dikten (jag tror med Celan som förebild).

ANDRAS ITALIENSKA MINNEN,

Sömnen lindar juvret kring sin hud
Ett skyfall bleknar över oss
Vi är inte i Rom (inte ens i Italien)
Men ändå ser jag akacior, mörkvioletta
I järnvägsstationens mörker, minnet av trumpetstötar
En efter en träder de fram: duvan, det vita gräset
Men aldrig återfås den exakta berusningen
Denna heta fisksoppa i en förfallen sommarnatt
Stararna lyfter upp takets järnbalkar
Väntsalen fylls av regnvatten, en av mina väskor flyter bort
I den fanns manuskript och urin

[...]
En journalist med initialerna S.L. ställer sig
vid sidan av direktören
och talar om siffror, andra fakta.
Sakligt redogör han för budgetunderskottet
i de aktuella länderna.
Aha, tänker ni. Sven Lindqvist!
Men det är --, den skithoran.
Han talar patetiskt om knark,
om vänner som gått ner sig.
Han är ett instrument. [...]
[...]

Stig Larsson! En favorit inom den "yngre" svenska poesin.

Varsågod Timjan.

-Red.: allt citerat ur Ordningen (1994).

Måste få tänka ett litet tag. Återkommer.

"Sång 1

Jag är nöjd
Jag går till fabriken
Idag lever Jag
Jag ska arbeta idag
Jag följer motorvägen. Det är jag det är jag
Jag är nöjd
Jag går till fabriken
Idag lever Jag
Jag går och arbetar idag
Jag följer motorvägen
Jag går till fabriken Det är jag det är jag
Jag ska inte arbeta
Jag är inte arbete
idag går jag till fabriken
Jag väg
Jag morgon
Jag går jag kan jag är lycklig
Morgon idag
Jag kan inte gå till fabriken
idag följer jag vägen
på väg att arbeta i fabriken
denna morgon
Jag är inte inte gå
och fabrikera idag
Jag ska inte gå till fabriken
Jag är inte inte väg
Jag är inte inte imorgon
Jag är inte inte arbeta
Jag är nöjd med att gå till fabriken
Det är imorgon idag
Jag följer väg
Jag ska arbeta
Jag är nöjd
Mitt liv idag
morgonväg
Jag är nöjd
På väg att arbeta marscherar jag
i riktning mot fabriken
det är livet idag"

Majakovskij?