Gissa poet.

Stagnelius.

Nej, varken Rydberg, Wallin eller Stagnelius är rätt! Men när vi talar om de två senare rör vi oss på rätt halva av 1800-talet.

Nåväl. Detta torde knappast bereda större svårigheter med tanke på vad som väl är tämligen allmänt känt beträffande denne svenske oäktlings sexuella preferenser:

Mins du den stund, som broderbandet knöt?
En enda själ i tvenne väsen gjöt:
Då vi beslöto genom lifvet gå,
Som på ett stånd två blomsterkronor stå.
Mins du den stund? Mins du den än,
Du älskade, så kom till mig igen!

Mins du den verld, som då framför oss låg?
Mot oss en engel ur hvart öga såg:
Men stormen kom och drömmarna förtog,
Och i hvar andedrägt en Engel dog.
Mins du den verld? Mins du den än,
Du älskade, så kom till mig igen!

Tror du det land, min längtans ljusa sfer,
Der ej af ord, men kyssar språket är;
Der kerleken med öppna armar står
Och hvarje själ rum vid dess hjerta får.
Tror du det land? Tror du det än?
Du älskade! Der blir du min igen.

Kan f.ö. meddela att jag inspirerad av den här tråden har bläddrat lite i Sigfrid Siwertz Gatans drömmar. Han var i sina bästa stunder en riktigt kompetent poet!

Eric Sjöberg a.k.a. Vitalis?

Mycket riktigt, Camberwell! Jag släpper stafettpinnen och tar min tillflykt till en borg vid Mälaren där jag sedermera blir dräpt av min svåger Inge.

I närheten av din tillflyktsort har det skaldats såhär om ung bråd död:

Till Hiertat war han Swänsk, bar trohetz Färg i Håren,
War Engelsk i sin Gom, Fransösk till Ben och Låren:
Men ach! Hur ästu fäld som en omogen ros
Du lilla Swenska och du Engelska Frantzos.

Kan det vara Andreas Arvidi från Strängnäs?

Ingen dum gissning, men det rör sig om en något yngre gosse. Och så ska vi till Uppland.

Då kan du ju läsa S. Lidman och S. Agrell också... Siwertz gamla vapendragare.

Runius?

Visst är det skaldefursten Johan Runius som här författat en panegyri med den överdådiga titeln Deplaisir sur la mort de Plaisir, Eller Olust öfwer Lustens hastiga afgång, Då then lilla Hunden Plaisir uppå Nors Herregård mitt i Hundedagarna Anno 1705 wardt af ett Wagns Hiul ynkeligen ihiäl kroßad.

Och därmed är det dags för Guldpojken att välja efter egen, får man förmoda, pläsir.

Hysteriskt bra!

Dollman beg,
Och de skantre falders muder
Svander kalkande uskader
Enne dolskling toteräg
Boch, som äst han lintsen krandar,
Håg på sonom loldt och mig.
Grede: "Sakland pift en handar,
Erge sven - och dot er näg."