Gissa poet.

Pier Paolo Pasolini?

-Puh!

Så tog det plötsligt bara 3 minuter att lossa Papagenolåset, och det blir Camberwell som härnäst bjuder, på något ännu enklare?
Tillägg om Patmos: Piazza Fontana

Jag tycks ha gissat rätt på samma verk en gång tidigare: http://www.flashback.org/showpost.php?p=5023439&postcount=1345
Varken då eller nu var resultatet något utslag av beläsenhet.

Här kommer något, möjligen, enklare:

På likbål, på hans skepp
lade de honom,
med häst och harnesk.
Odin satte
en ring uppå hans finger
och hviskade i hans öra.

Skeppet stötte de ut;
och brinnande flöt det bort
på töckniga sjön,
tills, likt månen,
det sjönk under våg:
och Balder kom ej åter.

De gamle Gudar förgå.
Men upp ur tidens haf
står sångens nya land,
mer fagert än det gamla.
Öfver ängar gröna
vandra de unga barder med sång.

Det var då 17, har ju nyss begått missen i litteraturquizen. Nå, tur att jag inte tog samma snitt också; Hednings gamla post gav öppningsstroferna, vilka förmodligen stod på tur nu om du inte satt P.

Har ingen välriktad aning på nu gällande. Kan väl skriva av Wilhelm von Braun innan betänketiden?

Rätt i tiden, men inte W v B.

Bebygger det åter,
skönare än förr,
O, I barder!
I, nya slägtets fäder,
som gån på morgondagg,
sjunger den nya sång kärlek!

Styrkans lag är död:
Kärlekslagen herrskar:
Dundren Thor ej skall
betynga jorden mer –
ej mer med hot
utmana milde Christ

Sjunger ej mer,
I Nordens skalder,
om vikingar och jarlar,
om fordna dagar!
Frihet blott, ej blodsdåd,
åt minnet förvarer!

Den store Per Henrik Ling?

Det finns en götisk koppling, men poeten var inte medlem av förbundet.

Jag hörde detta rop:
"Balder den sköne,
är död, är död!"
Det genom dimman gick,
liksom flyttfåglars skri,
som draga söderut.

Jag såg det bleka lik
af döda solen,
fördt genom nordanskyn:
Vindar från Niflheim lyfte
töckensvepningen upp
omkring det, der det bars.

Och ropet klang ännu:
"Balder den sköne
är död, är död!"
Och bort det dog
i denna fasans natt
med ett örtiflans ljud.

Balder den sköne,
sommarsolens Gud!
Fagrast af Gudars ätt!
Ljus på hans panna glänste,
och uppå tungan runor,
såsom på krigarns svärd!

Besvärjelse band,
att honom aldrig skada,
all ting på jord, i luft –
växter och stenar –
allt utom mistelen,
den helige mistelen!

Höder, den blinde Gud,
med tystnad-skodda fötter –
han i det milda bröst
stötte sitt hvassa spjut,
gjordt, med list, af misteln –
misteln, sedan dess förbannad!

Är det inte lille Hiawathas pappa Longfellow omsatt i svensk tunga?

Ja: Dikter om döden #79

Henry Wadsworth Longfellows ”Tegnér’s Drapa” ur The Seaside and the Fireside (1850) på svenska som ”Tegnérs död”, enligt min antologi i översättning av A. Ly. – någon har glömt att sätta ut vem denne Ly. kan vara, men det tar väl Guldbyxan på returen.
Stephen Fry nämner i den läsvärda The Ode Less Travelled. Unlocking the Poet Within att Longfellows insatser som Tegnéröversättare uppenbarligen inte var så uppskattade ens när de kom:


Hela Poes artikel finns f.ö. här: http://www.humanitiesweb.org/human.php?s=l&p=c&a=p&ID=15610&c=129

Nästa!

En som, om jag minns rätt, i alla fall uppskattade Longfellows insats härvid var C.S. Lewis som i sin självbiografi Av glädje överfallen berättar att just den där raden Balder den fagre är död, är död slungade in honom i ett slags extatisk skönhetsupplevelse av närmast visionär karaktär när han för första gången läste den som barn, och säkert bidrog till hans livslånga intresse för dikt, myt och saga som ingång till en översinnlig värld. - Märket A. Ly. kan kanske vara Albert Lysander? Eremiten vet nog.

Efter att ha pissat drar jag bort gardinen,
på väg tillbaks till sängen, och häpnar när jag ser
molnens snabba flykt, hur propert månen skiner.

Klockan fyra: en grottlik, vindsvept himmel ser ner
på trädgårdar, där skuggorna tätnar alltmer.
Det låder något komiskt vid hela pantominen:

månens sätt att störta sig igenom molnens spray
av blåsande kanonrök, och sen stanna till
(stenfärgat ljus skärper taken under sig)

högt och löjeväckande och skild -
Konstens medaljong! Kärlekens pastill!
Å minnets vargar! Väldigheter! Nej,

man tittar upp och huttrar till helt kvickt.
Hårdheten och ljuset och den låga
som strålar klar och ren i denna blick

erinrar om den styrka och den plåga
det är att vara ung, att det ej mer kommer ifråga,
men att andra nånstans har det i oförminskat skick.

A. Ly. var Arvid Lydeckens signatur.