Citat:
Ursprungligen postat av
BuggaMigInte
Om man är ute efter att förstå sin situation så kan man förstås inte börja med en massa antaganden. Först måste man undersöka situationen.
Jag tror du misstolkar mig, om du tror att jag är solipsist.
Kan vi inte hålla oss till sakfrågan istället? Finns det något fel på solipsism? Om perspektivet inte verkar ha några fel, varför skulle man inte undersöka det, oavsett om man blir förvirrad, deprimerad, glad, upplyst?
Att bara söka information som främjar sina egna antaganden är det som kallas confirmation bias, och det är inte mer givande bara för att det handlar om att man söker lycka eller vad det nu kan vara.
Varför tror du att förvirring är något dåligt? Om man faktiskt är förvirrad så är det kontraproduktivt att låtsas att man inte är det. Då lägger man så att säga ner jakten, och guppar omkring i sin bubbla istället och inbillar sig att man vet.
Visst måste man kunna ifrågasätta gamla sanningar, men vi kan inte omvärdera allt utan att gallra. Till exempel är vi inte betjänta av att utvärdera idéer som saknar potential att föra oss framåt.
Antag att någon finurlig miljöpartist föreslår att vi styr om all forskning inom flygsektorn för att istället utveckla miljövänliga kvastar som kan flyga utan bränsle och utsläpp. För att vi skall tycka att det är en bra idé så måste det vara teoretiskt möjligt att kvastar skall kunna flyga, annars kan de ändå inte ersätta flygplanen. Och kommer de inte kunna flyga så kan vi avfärda förslaget utan att spendera en enda krona på att ens försöka utveckla några kvastar. Det finns bättre saker att spendera de dyra slantarna på.
Modern vetenskap vilar på grundläggande principer som visat sig fungera väl i praktiken. Vi utgår ifrån att världen är rationell och vi ger den enklaste förklaringen företräde, samtidigt som vi öppet erkänner att metodiken leder till förenklade modeller som kommer att behöva revideras i framtiden. Motivet till att vi accepterar förklaringar som vi redan från början vet inte kommer vara de slutliga är att alternativet vore att inte veta något alls, vilket vi anser vara sämre.
Solipsismen säger att vi inte kan veta om världen är rationell och så enkel som den ser ut att vara. Men skulle den inte vara det så hamnar vi i Ockhams dilemma att världen inte bara kan förklaras på ett sätt, utan det finns oändligt många alternativa förklaringar som är likvärdiga. Världen skulle kunna vara solipsistisk, men vi skulle lika gärna kunna leva i en simulering, vara Boltzmannhjärnor eller terrorister utsända av Allah. Det finns ingen praktiskt gräns för hur många alternativa förklaringsmodeller som skulle gå att hosta fram. Resultatet blir att vi inte kan veta någonting alls, vilket rimligen är en sämre position än den nuvarande som hittills tjänat oss väl.
Därmed är solipsismen inte mer värd än miljöpartistens kvastar, då den har inte potential att öka vårt vetande. Att inte veta alls måste rimligen vara sämre än att veta något som kanske är fel. I den ena vågskålen står en garanterad förlust och i den andra vågskålen står en möjlighet till framgång.