Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Vem skapade solipsisten? Solipsisten själv förstås, annars det faller ju det hela. Vad fanns innan solipsisten?

Vilken/vilka premisser kan man inte lita på?

Om du hittar nån man tveklöst kan lita på så säg till.

Om solipsism är detsamma som att man inte kan veta nåt om omvärlden, kan man då säga att alla människor finns? Samt, låt säga att dom finns och upplever samma sak, följer det att det finns en extern verklighet? Det kanske finns massa andra människor men dom skulle lika gärna kunna titta på sin egen dröm. Att det råkar vara samma dröm säger väl inte så mycket, eller?

Poängen är att det är dina frågor och dina premisser. Det spelar inte nån större roll ifall jag litar på dom eller inte. Mitt enda tips är att om man vill förstå ett visst ämne mer än förut så är lösningen ofta att ifrågasätta sina premisser. Det funkar för vilket ämne det än är.

Japp. Det är det definitionen av solipsism säger.

Nu har vi redan gått igenom det här uttryckligen, så att du fortsätter på samma spår känns lite sådär halvskevt. Citat från tidigare diskussion:

Googlar man solipsism så kommer en definition upp direkt: "the view or theory that the self is all that can be known to exist."

Är man mer sugen på läsa wikipedia så är det här första meningen: "Solipsism is the philosophical idea that only one's own mind is sure to exist."

Och?

Det skulle förutsätta telepati eller liknande direkt-kommunikation mellan "selves", för att få detta till att betyda att konceptet solipsism definierar annat än ett individual-fenomen.

Paradoxen uppstår ur tankefelet att det skulle kunna finnas någon som förespråkar solipsism utan att vara sinnessjuk.

Vi har två möjligheter:

(a) Världen är inte solipsistisk och de som förespråkar solipsism är bindgalna töntar som går omkring och diskuterar med sina inre röster.

(b) Världen är solipsistisk och då finns bara jag. Men jag förespråkar inte solipsism och de som säger sig göra det är falska profeter som inte finns på riktigt.

Solipsism säger varken att andra finns eller att andra inte finns. Det är det som är poängen. Det är därför det är en sån stark utsago också. Dessutom är det extremt falsifierbart. Man behöver bara visa att nånting antingen finns eller inte finns, så faller solipsism.

Det faktum att solipsism står sig 1000 år senare betyder alltså att ingen kunnat visa varken det ena eller det andra, vilket borde vara väldigt tänkvärt för den som tror och utgår från att saker finns (eller inte finns).

Paradoxen uppstår från ej prövade premisser, som varenda paradox!

Att tro att "solipsism inte funkar" är den egentliga paradoxen eftersom solipsism är det enda pålitliga hittills. Så egentligen är alla solipsister, vare sig dom upplever det eller inte. Är det nåt som är sinnessjukt så är det förstås att tro att man är nåt som man inte är. Kejsaren trodde han var påklädd. Falska premisser leder till paradoxer (som egentligen inte finns, eftersom falska premisser inte finns, även om man kan tro på dom).

Det enda jag kan vara helt säker på är att solipsism inte kan fungera för dig. Det är bara för mig den skulle kunna fungera, men jag är inte intresserad.

I ditt fall har du att välja på att vara en vilseledd solipsist som har fel eller att inte existera alls. Jag ser dig som en förlorare hur det än förhåller sig.

Konstigt. Var får du sån säkerhet från? Vilar det på nåt mer än tro så är åtminstone jag intresserad!

Människan ser mycket. Sen så tror hon gärna på det hon ser också. Motsatsen, att ifrågasätta, är väldigt hemskt. Kanske inte att ifrågasätta andra, eller världen, eller nåt annat externt. Men sin egen tro? Usch och fy.

Det är ju det som är själva poängen med solipsism. Jag vet att jag finns eftersom jag talar i första person, men jag vet inte om du finns. Av samma själ kan jag avfärda det omvända scenariot, nämligen att du finns men inte jag.

Det är upp till var och en vad man själv tror så länge man håller det för sig själv. Sprider man däremot ett budskap så har man ett uppsåt som kan vara gott eller ont.

Att själv tro på solipsism kan vara oförargligt, men att sprida läran till andra är försåtligt. Antingen har man fel och då vilseleder man den andre eller så har man rätt och då finns det ändå ingen som lyssnar. Alltså saknas gott uppsåt i att sprida budskapet.