Citat:
Mina tankar efter att ha gjort ett tågbyte i Hallsberg: Nu skulle jag vidare mot Stockholm och jag har gjort den resan några gånger tidigare. Jag har aldrig gillat Hallsbergs station, jag förvillar mig nästan alltid. Dels räknar tågvärden upp många tågnummer och spår innan man anländer, sen är stationen rätt stor. Inte Stockholmsstor, men jag finner inte logiken i hur man planerat stationsbygget. Det är stora avstånd mellan tåg på samma plattform och ska man dessutom byta plattform rinner tiden snabbt iväg.
Reagerade över att jag på den plattform där jag befann mig fanns inte en enda lapp uppe angående Patriks försvinnande.
Informationstavlan vid "min" plattform sitter inne i den byggnad där man kan ta sig via rulltrappa och en slags glasgång till andra delar av stationen. Även detta är aningen bökigt. Jag skulle inte byta plattform, men ändå måste jag tränga mig in där andra resenärer susar fram för att få koll på mitt tåg.
Hallsbergs station har gett mig lite kalla kårar tidigare och nu gör den det än mer.
Vill även kommentera det många skrivit angående att Patrik går med bestämda steg där på filmen från övervakningskameran. När jag känner mig osäker och är tveksam om jag hamnat rätt...då går jag med säkra och bestämda steg. Jag vill inte att någon ska förstå att jag är vilse. Vill inte förödmjuka mig själv. Kan låta konstigt för vissa...men i min värld ett återkommande beteende. Jag går undan där jag är ensam...nyttjar mitt blixtsnabba googlande...och hittar därefter rätt.
Jag har varit övertygad om att P tagit sitt liv, men börjar vackla. Känns som att svaret finns inom familjen. På ett vis vill jag veta...men samtidigt skulle jag inte vilja ha Flashbacks åsikter om mitt eget familjeliv.
Reagerade över att jag på den plattform där jag befann mig fanns inte en enda lapp uppe angående Patriks försvinnande.
Informationstavlan vid "min" plattform sitter inne i den byggnad där man kan ta sig via rulltrappa och en slags glasgång till andra delar av stationen. Även detta är aningen bökigt. Jag skulle inte byta plattform, men ändå måste jag tränga mig in där andra resenärer susar fram för att få koll på mitt tåg.
Hallsbergs station har gett mig lite kalla kårar tidigare och nu gör den det än mer.
Vill även kommentera det många skrivit angående att Patrik går med bestämda steg där på filmen från övervakningskameran. När jag känner mig osäker och är tveksam om jag hamnat rätt...då går jag med säkra och bestämda steg. Jag vill inte att någon ska förstå att jag är vilse. Vill inte förödmjuka mig själv. Kan låta konstigt för vissa...men i min värld ett återkommande beteende. Jag går undan där jag är ensam...nyttjar mitt blixtsnabba googlande...och hittar därefter rätt.
Jag har varit övertygad om att P tagit sitt liv, men börjar vackla. Känns som att svaret finns inom familjen. På ett vis vill jag veta...men samtidigt skulle jag inte vilja ha Flashbacks åsikter om mitt eget familjeliv.
Hej vännen, jag har upplevt liknande känsla på Hallsberg station, att man är helt utlämnad åt sig själv där för att finna rätt tåg eller rätt perrong,allt skyndar på, och det finns inte någon trevlig väntsal att sitta i.
Jag visste att man var tvungen att ta sig upp i glasgången för att se tågavgångarna, så att han gick däråt med "bestämda"var ju inte så värst konstigt. Han ville ju se vilken perrong han skulle ta nästa tåg. på....
Tänk paniken inombords när han tagit hissen dit upp med all packning och ser med ve och fasa att INGET enda tåg går dit han ska......
Då kan man nog verkligen bli knäckt.....
Inte undra på att han ville ut ur "hamsterburen"(glasgången)för att kippa efter luft....
