Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det var också intressant att den miljöpartistiska talaren på demonstrationen, Lotta Hedström, sa att hon nästan skämdes över att presenteras som just miljöpartist. Rätt så frispråkigt talades också om just Miljöpartiets påtryckningar för att få nuvarande migrationspolitiska galenskap på plats som praktisk handling. Margit Strömberg uttryckte det faktiskt med orden "tvingat både S och M" till de uppgörelser som fram till nu styrt migrationspolitiken. Hon tog även upp den folkliga entusiasm för migranter som rådde både 2005 (S) och 2012 (M) och som Miljöpartiet red på. Den rimliga slutsatsen måste bli att Miljöpartiet är ett mycket populistiskt parti, och populister tillhålls vi ju att misstro och ta avstånd från. Andra tider nu.

Trådkändisen Håkan Broström twittrar ut artikeln, kanske efter att ha läst ditt inlägg (eller snarare troligen efter att ha läst ditt inlägg).

Ändå måste man beundra frilansaren Håkan Broström som jag antar lever på snabbnudlar och vita bönor. Att hålla på Trump och varna för Clinton är lika farligt som att säga att Putin är den störste nu levande statsmannen. Broström är den nye Marika Formgren fast lite mer slug i hur han formulerar sig så han är ännu inte helt svartlistad. Bara nästan.

SvD:s Berlinbaserade kulturtant Lotta Lundberg skriver en konturlös, snudd på obegriplig krönika på temat historia, minnen och nationalitet; hon utgår från 100-årsminnet av Irlands Påskuppror 1916 - det egentliga startskottet för Eires politiska frigörelse från London - men det ligger uttalat i texten att hon vill säga något om nationens innebörd här och nu, över hela Europa. Frågan är bara vad?

http://unvis.it/http://www.svd.se/ir...t-sin-regering

När en person som obestridligen kan skriva uttrycker sig så här oklart och sveper in sig i så här mycket abstrakt, oprecis bullshitretorik är det ett säkert tecken på att denne har ett resonemang som inte håller i tvätten. Lundberg nämner firandet av Easter Uprising, ett av republikens heligaste minnen, och ironiserar flyktigt (och utan att ge några konkreta linjer som skulle göra det gripbart) över att den gröna öns regering gjort bort sig. Fakta i saken är t ex att denna koalitionsregering för två år sedan (yes!) släppte en tandlös, PR-mässig video "till minne av 1916" där drottning Elisabeth, Ian Paisley, David Cameron (!) och Bob Geldof figurerade över softade bilder och irländsk musik men utan att tydligt omnämna eller visa någon av de män som skrev på en frihetsproklamation, ockuperade postkontoret i Dublin och sedan blev skjutna för landsförräderi. Videon var avsedd att markera startskottet på en flådig kampanj för att anknyta till minnet av dessa avgörande, blodiga händelser och länka ihop dem med landets framtid, men den sågades omgående av många både på Irland och utanför öns gränser.

Dessutom försökte man få över någon brittisk kunglighet som gäst till jubileet, men huset Windsor tackade nej (drottningen gjorde sitt första och enda officiella besök någonsin på Irland häromåret under ett massivt säkerhetspådrag). Irländarna skrattade åt sin regering, skriver Lundberg - mer rättvisande är väl att säga att en del skakade på huvudet åt det lama PR-byråtänket medan många andra blev förbannade över räddhågan och denna oförmåga att ta tag i historien. Och dessa senare var överlag inga "extremister" eller IRA-män utan helt vanliga irländare, i Eire, i Ulster och inom öns stora diaspora.

Lundberg hänvisar till att vi "måste vara hemma i historien" men undandrar i postmodern anda denna historia varje konkret eller stabil innebörd, och varje förmåga att fungera som grund för någon slags gränser eller stolthet över vilka man är. Precis som på något svenskt museum eller på DN kultur blir historien ett plockepinn med språkliga och symboliska element som kan byggas om och etiketteras efter behag, Typiskt nog refererar Lundberg till chic-bullshit-teoretikern Julia Kristeva, en av gudmödrarna för denna slags abstrakta psykologiserande svada inom genus- och litteratur"vetenskaperna", och i massmedia.


Det är ungefär som när Björn Wiman skriver sina pösiga DN-tirader om historien, bara ännu mer nebulöst.

Förmodligen har Håkan Boström själv valt att endast frilansa som ledarskribent, då han är sysselsatt med att doktorera i ekonomisk historia. Om han skulle vilja ha en fast anställning som ledarskribent efter sin doktorsexamen (om något/några år), så tror jag knappast att han riskerar vara svartlistad pga att t.ex. ha uppmärksammat den här artikeln. Håkan Boström har ju varit sommarvikarie som ledarskribent på GP två år i rad.

Läste faktiskt i dag det där i Fokus. Han verkar till en början inte ha förstått att han var modig. Han var bara ännu en av de troskyldiga i dagens Sverige. Han trodde faktiskt att det var sant, allt det där pratet om att vi gillar olika, vilket som bekant är bara struntprat. Vi gillar inte alls olika. Men han vek sig inte när han fattade att han blivit blåst. Han vägrade infoga sig det falska gilla-olika-snacket. Och fick inte arbeta tills han var 67 år. Fick gå i pension vid 65 istället. Inget högt pris att betala egentligen kanske. Men han gick emot sina kollegor, den sanna normkritiska lärans förkunnare. Förkunnare som inte tål nån kritik alls. Särskilt inte av de egna normerna.

Läste inte artikeln så noga. Men jag tror han var på väg att uppnå traditionell pensionsålder men ville jobba vidare till 67, men det fick han inte.

Det där med in-grupp är ju egentligen ett amerikankst begrepp. Oftast används det väl för att beskriva hur ogentligheter och gentemot den offentliga moralen stridande uppförande legitimeras inom en sluten grupp, till exempel en bolagsstyrelse som använder bolagets tillgångar för att förlusta sig och sina närmaste, ofta fruar tycks det mig, helt i strid med de regler som gäller för alla i organistionen utanför in-gruppen. Samma fenomen kan man se i Sverige där Kommunalarbetareförbundets toppar uppenbarligen haft en offentlig moral när det gäller medlemmarna, och sedan en helt egen moral när det gäller topparnas eget uppträdande. Samma verkar det vara med svenska jounarlister som är verksamma med att föra ut budskapet om mångkulturens allenarådande salighet och normktikens okränkbarhet. Man undviker bäst man kan mångkulturen vad gäller sig själva och sin avkomma, man predikar normkritik vad gäller andras normer, och slår bakut när det egna beteendet bara sådär i förbiseende ifrågasätts. Slår bakut när de egna normerna kritiseras.

Han killen som har skrivit i Fokus, eller om han interjuvats, verkar vara en reko kille. Och modig som faktiskt inte föll in i ledet. I vart fall inte till slut och till sist. Hur som helst så är det svårt att gå emot den grupp man är eller bara upplever sig vara en del av. Det kräver nerver av stål, vilket de flesta av oss nog inte har. Inte jag i alla fall.

Partiet som tidigare gick under beteckningen Folkpartiet har problem i opinionen. Vad göra? Damma av det gamla förslaget om språktest såklart.


http://www.svt.se/nyheter/inrikes/l-...llellsamhallen

Nu fiskas det rejält i grumliga vatten. När fick "Liberalerna" en såhär brun människosyn? Partiets gamle trotjänare Erik Ullenhag skulle aldrig ha gått med på det här.

Det går såklart att raljera mycket om det här, men frågan kvarstår fortfarande varför inte Alliansen under sina 8 år inte gjorde ett skit åt de problem som man nu säger sig vara mycket oroliga över. Moderaterna har iallafall erkänt att den tidigare politiken var felaktig, kommer vi få höra samma avbön från L? Sannolikt inte.

Ska bli intressant att se om det blir någon medial reaktion på det här. Om det mottags med något annat än en gäspning blir jag imponerad.

Typiskt folkpartiet. Det har varit uppe i omgångar sen början på 2000-talet. Ett väldigt velande fram och tillbaka bara.

I så fall skulle jag vilja leda potentiella twittrare vidare från Douthat till en text som han länkade till, ett långt och välskrivet inlägg av en anonym men uttalat liberal och judisk bloggande psykiater i ett annat angeläget, närbesläktat ämne: tolerans. Tolerans har blivit ett av de mest missförstådda honnörsorden av det globalistiska/postmodernistiska etablissemanget. Följande fyndiga dialog (från länken) visar vad som åsyftas:


Texten i övrigt presenterar bl a intressant forskning att fördomar (negativ selektion vid universitetsantagningar) är mycket starkare mot studenter som är med i republikanska partiet än mot dem med mörk hudfärg. Någonting liknande ses ju i Sverige som t ex Arpi påvisade i sin text "Gärna mångfald men ingen höger".

http://slatestarcodex.com/2014/09/30...-the-outgroup/

Ivar Arpi kort, klar och koncis:
http://www.svd.se/asylratt-betyder-i...tingmottagande, kan vi få

Det är skarpt läge nu, kan vi få slippa aktivismen i medierummet, tack.

Trots all omsvängning kan man i alla fall lita på Vänsterpartiet och Christina Höj Larsen:

Regeringen måste ta sitt antirasistiska ansvar

http://www.svd.se/v-regeringen-maste...istiska-ansvar




Skulle det ens gå att skriva en parodi på ett sådant här debattinlägg?

Sydsvenskan tycks ha öppnat upp en medborgarfront i mediekriget. Från insändarsidan:

Sedan bemöts lite dravel om vilken fantastisk investering alla dessa utbildade migranter är för Sverige med diverse fakta om reell utbildningsnivå hos våra stora migrantgrupper.

http://www.sydsvenskan.se/2016-10-25...-hart-reglerad

Det var den klarsynta debattörens bidrag. Den känslomässiga kombatantens bidrag lyder som följer:
http://www.sydsvenskan.se/2016-10-21...-ratt-till-liv

Och någon annanstans än i Sverige går det självfallet inte att ha ett liv.
Undrar om det kommer mer. Kan bli spännande.

Det här är ett nytt och närmast bisarrt inslag från MSM i den ständigt pågående mångkulturella kampen. DN förfasar sig å Englands vägnar över det faktum att vissa tidningar (givetvis benämnda tabloider) där har haft fräckheten att publicera ett foto på en "ungdom" som England tagit emot från Djungeln i Calais och vilken person anges se ut som varandes 40 år.

"Flera brittiska tabloider har anmälts till pressombudsmannen efter att de använt bilder på ungdomar som anlänt i England under rivningen av flyktinglägret i Calais utan att veta om personerna på bilderna är över 16 år. De får också kritik för att de skapar fördomar mot flyktingar.
På tabloiden The Suns förstasida står rubriken ”Migrantbarn ser ut som 40 år” över en bild på en person som under rivningen av flyktinglägret ”Djungeln” i Calais fått asyl i England. Tidningen Daily Star skriver ”Skumt: de anländande migranterna såg misstänkt äldre ut än man antagit” i en bildtext i en artikel om att flyktingbarn från lägret tagits emot i Storbritannien.
Nu får tidningarna, tillsammans med flera andra tabloider, stark kritik för publiceringen av bilderna."

Det som gör det hela så bisarrt är att DN skär bilden ifråga. Det enda man ser är ett grått hårfäste som uppvisar vissa likheter med det tillhörande Jose Mourinho. Ingenting mer. Hur ska man som läsare kunna ha minsta uppfattningen om rimligheten i de framförda påståendena baserat på artikeln i DN? Nej, det var väl rimligen tanken också. Parallellerna till den i Sverige TV-framträdande 15-åringen vars ålder ifrågasattes av SD-representanter är uppenbara och denna person har likaledes fört en anonym massmedial tillvaro från och med den sekund som åldern ifrågasattes. Eftersom jag inte såg det direktsända inslaget i TV4 har jag fortfarande inte sett hans utseende.Och svensk MSM ber mig att helt enkelt lita på deras ord och ta för givet att SD (och brittiska tabloider) är onda och sprider ogrundade (och felaktiga) fördomar samtidigt som MSM uppenbart visar att man inte vågar stå upp för det som MSM anklagar meningsmotståndare att ha fel om. Effekten blir så groteskt motsatt att jag verkligen hoppas att denna trend håller i sig. Kan bara sluta med ytterligare naggat förtroendekapital för MSM (det lilla som nu finns kvar bland allmänheten). Keep up the good work DN!

http://www.dn.se/kultur-noje/brittis...av-flyktingar/