SvD:s Berlinbaserade kulturtant Lotta Lundberg skriver en konturlös, snudd på obegriplig krönika på temat historia, minnen och nationalitet; hon utgår från 100-årsminnet av Irlands Påskuppror 1916 - det egentliga startskottet för Eires politiska frigörelse från London - men det ligger uttalat i texten att hon vill säga något om nationens innebörd här och nu, över hela Europa. Frågan är bara vad?
http://unvis.it/http://www.svd.se/ir...t-sin-regering
När en person som obestridligen kan skriva uttrycker sig så här oklart och sveper in sig i så här mycket abstrakt, oprecis bullshitretorik är det ett säkert tecken på att denne har ett resonemang som inte håller i tvätten. Lundberg nämner firandet av Easter Uprising, ett av republikens heligaste minnen, och ironiserar flyktigt (och utan att ge några konkreta linjer som skulle göra det gripbart) över att den gröna öns regering gjort bort sig.
Fakta i saken är t ex att denna koalitionsregering för två år sedan (yes!) släppte en tandlös, PR-mässig video "till minne av 1916" där drottning Elisabeth, Ian Paisley, David Cameron (!) och Bob Geldof figurerade över softade bilder och irländsk musik men utan att tydligt omnämna eller visa någon av de män som skrev på en frihetsproklamation, ockuperade postkontoret i Dublin och sedan blev skjutna för landsförräderi. Videon var avsedd att markera startskottet på en flådig kampanj för att anknyta till minnet av dessa avgörande, blodiga händelser och länka ihop dem med landets framtid, men den sågades omgående av många både på Irland och utanför öns gränser.
Dessutom försökte man få över någon brittisk kunglighet som gäst till jubileet, men huset Windsor tackade nej (drottningen gjorde sitt första och enda officiella besök någonsin på Irland häromåret under ett massivt säkerhetspådrag). Irländarna skrattade åt sin regering, skriver Lundberg - mer rättvisande är väl att säga att en del skakade på huvudet åt det lama PR-byråtänket medan många andra blev förbannade över räddhågan och denna oförmåga att ta tag i historien. Och dessa senare var överlag inga "extremister" eller IRA-män utan helt vanliga irländare, i Eire, i Ulster och inom öns stora diaspora.
Lundberg hänvisar till att vi "måste vara hemma i historien" men undandrar i postmodern anda denna historia varje konkret eller stabil innebörd, och varje förmåga att fungera som grund för någon slags gränser eller stolthet över vilka man är. Precis som på något svenskt museum eller på DN kultur blir historien ett plockepinn med språkliga och symboliska element som kan byggas om och etiketteras efter behag, Typiskt nog refererar Lundberg till chic-bullshit-teoretikern Julia Kristeva, en av gudmödrarna för denna slags abstrakta psykologiserande svada inom genus- och litteratur"vetenskaperna", och i massmedia.
Citat:
Ursprungligen postat av Lotta Lundberg
Om man däremot talar med poeten Yeats, vilket man måste vid ett besök på Irland eftersom han framstår som själva källan till idéen om en irländsk nationalistisk kultur, så blir vi inget land utan våra berättelser. Inget folk utan vår egen konst.
Drar jag sen in en annan av mina idoler, Julia Kristeva – som menar att när religionen dör kan den bara ersättas av psykoanalysen och litteraturen – tvingar mig den inneboende logiken att slå ett slag för nationalismen, så som Yeats såg den.
När vi känner att någonting är på väg att försvinna – eller som det så populärt heter: gå sönder – är inte lösningen att stänga ute de projektioner som hotar oss.
Medan folken i Europa inte verkar kunna bestämma sig för vad de ska vara mest rädda för: farliga muslimer eller den farliga Angela Merkel, var Irland någonting på spåren när man skrattade ut sin regering.
Vi måste undersöka de platser i minnet där längtan är så stark att man inte behöver besöka dess hemvist. Skapa ett nationellt intellekt. Plocka upp vår egen historia. Ha integritet.
Det är ungefär som när Björn Wiman skriver sina pösiga DN-tirader om historien, bara ännu mer nebulöst.