Citat:
Först måste den gamla eliten förlora makten. Det har inte skett ännu någonstans, men om det sker i USA så kan det gå snabbt. Då kommer ansvarsutkrävandet upp på tapeten. Det finns förmodligen inga lagar som går att använda då de har haft ett demokratiskt mandat i ryggen, men folkets rättskänsla kommer att tvinga fram ett ansvarsutkrävande i alla fall. Juridiken får anpassa sig till politiken.Först blev jag mystifierad över varför jag ska belastas med dessa nidingar. Jag antar dock att det finns åtminstone två komponenter här, två teman som berörts i tråden, där vi kanske har olika ståndpunkter: Förlåtelse och tillhörighet.
Förlåtelsen av sittande, vacklande maktordning eller åtminstone acceptansen av skjortbytare har det ju diskuterats om löpande. Är den ängsligt systemkritiska rösten lovvärd eller den approprierade positionen opportun snarare än ärligt menad?
Här är det möjligt att min förutspåelse att nästa paradigm till stor del kommer befolkas av det förra paradigmets principlöst flexibla fotsoldater, misstolkas som att jag tycker detta är vällovligt. Jag har bl a skrivit:
Det fetade är vad jag känner, det övriga är hur jag resonerar.
Den andra komponenten har att göra med detta moraliska klander jag alltid propagerat för: Svenska folkets okränkbara existens bortom försöken att definiera det. Där måste jag tolka det som om du menar att jag väljer att in- eller exkludera i mitt nationella kompisgäng efter andra kriterier än du gör. Kanske en annan grad på den etno/kulturnationella skalan.
Det bekväma, oantastliga svaret är ju att det varken är min, din, Karlssons eller Wolodarskis rätt eller makt att göra det. Dikotomin etno/kultur är konstruerat hittepå, ett folk är på egna villkor bortom doktrinerna.
Var t ex en efter kriget skambelagd tyskerjente med i det norska kompisgänget? Var hon fortfarande etnisk och kulturell norska?
Framför allt - var det norska folkets existens på något sätt avhängigt av vad den tidens oytos och bergsturkar tyckte i frågan?
Förlåtelsen av sittande, vacklande maktordning eller åtminstone acceptansen av skjortbytare har det ju diskuterats om löpande. Är den ängsligt systemkritiska rösten lovvärd eller den approprierade positionen opportun snarare än ärligt menad?
Här är det möjligt att min förutspåelse att nästa paradigm till stor del kommer befolkas av det förra paradigmets principlöst flexibla fotsoldater, misstolkas som att jag tycker detta är vällovligt. Jag har bl a skrivit:
Det fetade är vad jag känner, det övriga är hur jag resonerar.
Den andra komponenten har att göra med detta moraliska klander jag alltid propagerat för: Svenska folkets okränkbara existens bortom försöken att definiera det. Där måste jag tolka det som om du menar att jag väljer att in- eller exkludera i mitt nationella kompisgäng efter andra kriterier än du gör. Kanske en annan grad på den etno/kulturnationella skalan.
Det bekväma, oantastliga svaret är ju att det varken är min, din, Karlssons eller Wolodarskis rätt eller makt att göra det. Dikotomin etno/kultur är konstruerat hittepå, ett folk är på egna villkor bortom doktrinerna.
Var t ex en efter kriget skambelagd tyskerjente med i det norska kompisgänget? Var hon fortfarande etnisk och kulturell norska?
Framför allt - var det norska folkets existens på något sätt avhängigt av vad den tidens oytos och bergsturkar tyckte i frågan?
(Jag har lyft frågan om ansvarsutkrävande med en toppolitiker för inte länge sedan och hen retirerade bakom folkviljan. Hen förnekade inte katastrofen men bestred eget ansvar med hänvisning till folket).
