The Misfits (1961)
Relationsdrama om en frånskild kvinna (Marilyn Monroe) som hamnar i sällskap med en cowboy med sina bästa dagar bakom sig (Clark Gable). Filmen fokuserar på hur Monroes karaktärs romantiska ideal kolliderar med Gables karaktärs verklighet.
Gillar filmer som fokuserar på förändringar i kulturen. Den romantiska bilden av den drömske kofösaren dekonstrueras genom att han och hans förbipasserande kollegor (Clift och Wallach) samlar in lösdrivande hästar för att sälja dom som hundmat. Detta kolliderar med Monroes karaktär. Hon är för fragil och nervös för att inte bli nedslagen av världen, hela hennes person är som till för att förlora när samhället blir kallare. Samtidigt vill hon inte binda sig såvida hon inte hittar någon som lever upp till det hon vill ha, så hon är inte helt naiv heller. Bäddar för ett intressant drama som inte behöver följa allt för tydliga manusfunktioner för att nå dit filmen ämnar att nå.
Skådespelarinsatserna är skapliga. Tycker definitivt att man borde kunna få ut mer engagerande insatser av männen. Helst Gable som har en väldigt välskriven roll men som inte alls lyckas fånga något av idealsidan av sin karaktär, utan enbart framstår som en äcklig gammal föredetting i mina ögon. Clifts ynkliga framtoning passar hans karaktär bra, men som ett stort fan av hans tidigare roller är det lite sorgligt att se honom så dekis. Bästa insatsen i filmen står Monroe för som gör många bra subtila val och man känner verkligen av hennes nervösa sida. På egen hand ger hon nerv till många scener som annars hade varit ganska odramatiska. Hade gärna sett mer av Thelma Ritter som bidrar med en intressant biroll.
Arthur Millers manus är mer framstående än Hustons regi. Manuset har det där karaktärsdjupet och tematiska intresset som många bra pjäsadaptioner har. Man märker av när filmen kom i Hustons regi. Tyglarna är lite friare och scenerna glider in i varandra på ett trevligt sätt till och från.
En mittenfilm av Huston, vare sig bättre eller sämre.
3/5
Relationsdrama om en frånskild kvinna (Marilyn Monroe) som hamnar i sällskap med en cowboy med sina bästa dagar bakom sig (Clark Gable). Filmen fokuserar på hur Monroes karaktärs romantiska ideal kolliderar med Gables karaktärs verklighet.
Gillar filmer som fokuserar på förändringar i kulturen. Den romantiska bilden av den drömske kofösaren dekonstrueras genom att han och hans förbipasserande kollegor (Clift och Wallach) samlar in lösdrivande hästar för att sälja dom som hundmat. Detta kolliderar med Monroes karaktär. Hon är för fragil och nervös för att inte bli nedslagen av världen, hela hennes person är som till för att förlora när samhället blir kallare. Samtidigt vill hon inte binda sig såvida hon inte hittar någon som lever upp till det hon vill ha, så hon är inte helt naiv heller. Bäddar för ett intressant drama som inte behöver följa allt för tydliga manusfunktioner för att nå dit filmen ämnar att nå.
Skådespelarinsatserna är skapliga. Tycker definitivt att man borde kunna få ut mer engagerande insatser av männen. Helst Gable som har en väldigt välskriven roll men som inte alls lyckas fånga något av idealsidan av sin karaktär, utan enbart framstår som en äcklig gammal föredetting i mina ögon. Clifts ynkliga framtoning passar hans karaktär bra, men som ett stort fan av hans tidigare roller är det lite sorgligt att se honom så dekis. Bästa insatsen i filmen står Monroe för som gör många bra subtila val och man känner verkligen av hennes nervösa sida. På egen hand ger hon nerv till många scener som annars hade varit ganska odramatiska. Hade gärna sett mer av Thelma Ritter som bidrar med en intressant biroll.
Arthur Millers manus är mer framstående än Hustons regi. Manuset har det där karaktärsdjupet och tematiska intresset som många bra pjäsadaptioner har. Man märker av när filmen kom i Hustons regi. Tyglarna är lite friare och scenerna glider in i varandra på ett trevligt sätt till och från.
En mittenfilm av Huston, vare sig bättre eller sämre.
3/5
