Vilken film såg du senast?

Håller med dig. En överskattad film.

Har dock väldigt lätt att identifiera mig med Slaters karaktär där i början, och jag gillar filmen mycket också, men inte Scotts bästa, och jag har sett alla också.

Tony Scotts bästa film är och förblir The Last Boyscout.

"Carrington". Mycket fin och intressant film med verklighetsbakgrund, om konstnärinnan Dora Carrington, hennes speciellt gode vän/platoniska kärlek Lytton Strachey, och diverse andra artistiska personligheter i Bloomsbury-gänget under första världskriget och åren därefter. Deras röriga privatliv med homo- och heterosexuella förbindelser hit och dit, är mycket främmande för mig personligen - men ändå intressant att skåda från tryggheten bakom dataskärmen! :-) Tankeväckande och allmänbildande med vackra scener från engelska trädgårdar etc..

Ger den 8/10.

Just början kändes väldigt tarantinsk: Det typiska tarantinska filmnördssnackandet!

För ett år sedan så tyckte du dock att True Romance var Tony Scotts bästa:

(FB) True Romance

Ja det är märkligt hur tiden går och hur man omvärderar filmer genom åren, men den är ju bra men såg om både den och just The Last Boyscout för något år sedan, varav jag höjde Pojkscouten till en femma medan True Romance ligger på en stabil, men svag fyra i betyg.

Scott är en av mina favoritregissörer och han hade en ganska så hög lägstanivå även om hans lägstanivå nådde botten ibland, som med Domino.

Såg Harper (1966) med Paul Newman idag. Föredrar helt klart hans senare filmer, från 70-talet och framåt. Filmen i sig är baserad på en Ross MacDonald-bok och är en typisk gammal deckare. Jag tyckte inte den stack ut från mängden över huvud taget. Sevärd om man är ute efter något lättsmält i genren, vilket jag tyvärr inte var just idag.

Vad jag förstår så är The Drowning Pool en uppföljare, eller åtminstone en film med samma karaktär, Harper. Någon som har sett den eller båda och har synpunkter?

Le notti di Cabiria

http://www.imdb.com/title/tt0050783/?ref_=nv_sr_1

Filmen handlar kort sagt om prostituerad kvinna och hennes liv i Italien.
Kvinnan i fråga är godhjärtat, naiv och högst sympatisk, man får känslan av att hon inte riktigt hör hemma i sin hårda omgivning och hon uttrycker själv en stark önskan om att befinna sig någon helt annanstans.

Perfekt gestaltad av Fellinis trotjänare Giulietta Masina, hennes minspel upphör aldrig att fascinera och ställer hennes karaktär i centrum även när hon inte säger mycket.
Precis som i La Strada ömsom skrattar man ömsom gråter man i takt med att hennes öde uppenbarar sig, Fellinis mästerliga användande av musik ger en extra dimensionen till sina karaktärers känsloliv, istället för att som fransmännen falla tillbaka på Jazz för att förmedla attityd använder Fellini musik för att förmedla känslor och han gör se med stor framgång.

Filmen känns rakt igenom som ett mästerligt hantverk och fascinerar från första sekund till sista, kan rekommenderas.

"I think I fucked a squirrel to death last night and I don't even remember it."

Jag hade utan tvekan valt True Romance över The Last Boy Scout, men tycker inte att någon av dem är sådär överdrivet bra.

Exodus: Gods and Kings (2014)

Oerhört storslagen, påkostad och välgjord film. Höjdpunkten måste varit de tio plågorna. Nilens vatten blir till blod, djur som dör, grodor överallt, varenda liten snorunge dör. Så jävla vidrigt ändå. Trots det hade jag hellre sett att de skippat allt religiöst trams och istället gjort en mer verklig film i samma setting. Delvis för att jag inte köper Christian Bale som Moses eller Aaron Paul som nån hebreisk slav. Resten av castingen funkade väl ganska bra rent utseendemässigt men kom igen. Jag tycker att de flesta som tror på Jesus och gänget är ganska sjuka i huvudet men det är ju fan ännu värre med de som tycker att det låter rimligt att Moses eller nån annan av de lirarna skulle sett ut som västerlänningar.

3/5

Blaffar upp med tre recensioner på en gång då jag såg alla tre ganska nyligen.

---------------

Le Procés / The Trial / Processen (1962) av och med Orson Welles och med Anthony Perkins.

Jospeh K. (Anthony Perkins) blir anhållen för, ja, vadå? Polisen vill inte säga något och han får till och med gå och arbeta på sitt kontor trots att han officiellt sett är arresterad (?). En absurd rättegångsprocess sker där Joseph K. inte riktigt blir klok på lagen och rättvisan. Baserad på romanen av Franz Kafka med samma namn.

Orson Welles lyckas skapa dels en hyfsad nära adaption (tror jag då det var ett tag sen jag läste romanen) och samtidigt gör han något eget av materialet och skapar en minnesvärd rollprestation som Joseph K.s advokat. Jag kommer inte ihåg hur stor roll advokaten spelade i boken men Welles gör den verkligen till något som är helt och hållet unikt honom, både karaktären och filmen som helhet. Anthony Perkins i huvudrollen som Joseph K. gör det också riktigt bra. Nervig och rastlös gestaltar han den felaktigt anklagade kontorsarbetaren. Bra castad även om hans rörelsemönster påminner väldigt mycket rollen han hade i Psycho.

Det absolut bästa med filmen är kombinationen av kameravinklar och ljussättning som vi bjuds på. Fotot är minst sagt minnesvärt och faktiskt gör hela filmen. Den skapar verkligen en absurd känsla och gör en lite obekväm och illa till mods, typ kafkaartad. Nu kanske jag ger mig ut på djupt vatten men det verkar som att Welles tagit stor inspiration från tysk expressionism (tänk Nosferatu) vad gäller stilen i filmen, skuggorna osv. Värt att se bara för fotots skull.

Det negativa med filmen är att det blir nästan för absurt. Dels tycker jag att för mycket tid spenderas hos Welles där vi fördjupar oss i angelägenheten hos en annan klient till honom. Detta driver inte handlingen framåt utan sinkar den istället. Sedan blir jag nästan arg över hur lite Joseph K. verkar göra för att komma till bukt med processen. Nu ska det kanske föreställas vara en totalitär stat som handlingen utspelar sig i vilket gör motsättningen till auktoriteter till en närapå omöjlighet (Både mentalt och juridiskt sett, kanske men vad vet jag?) men när jag sitter och tittar på det hela försöker jag tänka ut på vilka sätt vår huvudkaraktär skulle kunna undgå rättsprocessen, typ fly landet, mobilisera någon slags läsar- eller tittarstorm på facebook eller i pressen och massmedia för att visa upp hur orättvist det hela är. Nu blir det ju som att han spelar processen i händerna, fast så var det väl också i Kafkas roman.

En annorlunda och minnesvärd film. Kan rekommenderas enbart för fotots skull.

Betyg. 3.5/5

----------------------------------

Filth (2013) av Jon S. Baird med James McAvoy

Polisen Bruce Robertson (James McAvoy) är utefter att få befordringen till ”Detective Inspector” i konkurrens med en handfull andra kandidater inom poliskåren. Det närmar sig julhelgen och han gör vad han kan för att försöka utmanövrera de andra från att få befordringen då ett olöst mordfall kan bli språngbrädan för ta sista steget upp i karriären, samtidigt som han knarkar, dricker, knullar runt och hallucinerar på sin fritid och arbetstid.

Jag gillade den här filmen från början till slut. Jag hade förväntat mig ännu en skitig, råbarkad och hänsynslös skildring av Skottland som i Trainspotting, fast från polisens synvinkel. Istället fastnar jag för Robertsons plan att likt Petyr Lillfinger Baelish i Game of Thrones lura de andra med lögner och dubbelspel för att få det han vill ha: den åtråvärda befordringen som ska hjälpa honom att fixa saker och ting hemmavid med sin fru och dotter. Det politiska rävspelet går jag igång på samtidigt som manuset bjuder på härliga repliker och utflippade hallucinationer med en skruvad Jim Broadbent. Dessa är några av filmens höjdpunkter där vi också får veta mer om Robertsons karaktär och hans känslomässiga bagage. I början så skrattar man för att sen gråta, nästan. Riktigt briljant manusarbete som både roar och rör. Samtidigt leker Jon S. Baird friskt med musiken och bjuder ett härligt soundtrack. Det gillar jag!

Finns det något dåligt i filmen. Tja, bara petitesser. Jag störde mig lite på McAvoys skägg, eller bristen på skägg. Det ser mest fjunigt ut och så skär det sig när han är svarthårig och så är skägget rött. Ser inte bra ut. Men det han saknar i ansiktsbehåring väger han upp med sitt skådespeleri. Riktigt bra presterat och detta måste räknas som en av hans bästa roller hittills i karriären. Skådespelarna överlag gör det bra ifrån sig men det är MacAvoys tour de force som gör filmen till vad den är. Det och soundtracket och manuset.

Det andra som jag grubblar över litegrann är slutet och tar det i spoiler. OBS! Läs inte om du inte har sett slutet på Filth!

En knock-out, nästan. Lite kul att med både den här och The Trial så sa jag högt för mig själv när jag tittade på dem ”Vad fan är det här för en film?” samtidigt som jag log och njöt. Riktigt underhållande och lagom utflippat.

Betyg: 4/5

----------------------------------


Kick-Ass (2010) av Matthew Vaughn med Aaron Taylor-Johnson, Nicolas Cage, Mark Strong och Chloë Grace Moretz.

En serietidningsnörd (Aaron Taylor-Johnson) bestämmer sig för att klä ut sig som en superhjälte och bekämpa brott. Han tar namnet Kick-Ass och lyckas efter ett första misslyckande ändå bli ett fenomen som drar åt sig oönskad uppmärksamhet. Samtidigt träffar han på några som verkligen tar superhjälteuppdraget på allvar och överglänser honom i skill och badass level.

Njaäeee. Jag har egentligen ingenting emot Matthew Vaughn då jag gillade Kingsman riktigt mycket och jag tycker han kommer till sin rätt bättre där. Här blir det för larvig och fånigt med superhjältemaskeraden. Hade man slopat det och använt en annan infallsvinkel på berättelsen så hade jag gillat den mer, då jag ändå kan uppskatta vissa delar i grundhandlingen. Men det blir för mycket med folk som går runt i superhjältekostymer. I Avengers och liknande går det ändå an då folk verkligen ÄR superhjältar och har superkrafter (mer eller mindre). När det däremot vankas wanna-be superhjältar så klarar jag inte av det.

Stilen i filmen är bra, gillar användandet av musiken och välkända låtar i samband med våldsamma actionscener, även om det känns lite väl tydligt inspirerad från andra filmer, typ Tarantino och True Lies av Cameron. Det kan jag ändå gilla när jag ser en film att man märker referenserna den gör. Men det blir för mycket runtomkring som jag stör mig på. Konstigt nog är det inte Nic Cage som faktiskt lyckas göra ett okej jobb. Rollen kanske inte gav utrymme för så mycket annat heller så han kunde inte förstöra det. Är ju mest en biroll han har. Mark Strong gillar jag men här tvingas han tyvärr spela en för stereotyp roll som mest blir kliché. Synd, men liksom Vaughn så blir det bättre i Kingsman senare. Chloë Grace Moretz gör det bra och spelar sin roll som badass tjej riktigt bra. Tyvärr känns det orealistiskt att hon ska äga ut så mycket som hon gör, eller är det kanske snarare hur hänsynslöst blodigt hon dödar folk som jag reagerar på? I vilket fall som helst så skyller jag på manuset. Kick-Ass huvudkaraktären är också orealistisk då jag vill tro att han hade varit inget annat än en våt fläck om han patrullerat runt de värsta gatorna i New York. Att han överlever mot vuxna kriminella har jag svårt att svälja.

Myket negativt men det mesta har att göra med manuset. Skådisarna och regissören gör det de kan och Vaughn bjuder ju faktiskt på underhållning och mer kan man väl inte begära. Jag får helt enkelt säga att det här inte var min kopp te.

Betyg: 2/5

Idag blev det två koreanska filmer:

Mong ta joo (Montage) En krimi om barn som blir kipnappade och polisens arbete att hitta den skyldiga. Filmen hoppar lite mellan då och nu, vilket kan bli lite förvirrande. Mong ta joo var inte superspännande, men helt ok att glo på. Och upplösningen var lite ovanlig.

5/10

Sin-ui Hansu (The Divine Move) Det finns filmer om biljardspelare, pokerspelare och basketspelare som sätter hälsan på spel för att vinna snabba pengar. Detta är en film om folk som spelar brädspelet Go (Weiqi/Baduk) med exakt samma mål. Filmen är tidviss ganska komisk och vi introduceras även för en lite annorlunda sort av trafficking av småbarn. Filmen var rätt lik de flesta filmer på samma tema, men var ändå underhållande.

6/10

Cassandra's Dream (2007)

Två bröder (spelade av Ewan McGregor och Colin Farrell) hamnar i lite av en ekonomisk kris. Som tur är har de en svinrik morbror de kanske kan låna pengar av. Men det visar sig att morbrorn själv är i en knivig situation och kräver de båda brödernas hjälp ifall de ska se röken av några pengar.

Den börjar ganska lamt. Allting är gemytligt och mysigt men under filmens gång utvecklas den till att vara hyfsat mörk framåt slutet. Storheten för mig är att den känns autentisk. Farrells karaktär beter sig som jag tror att jag skulle reagerat om jag var i samma situation. Känns fräscht då många filmkaraktärer gör samma sak utan att blinka eller ens reflektera över det. Har bara sett en film av Woody Allen tidigare (som var ett sömnpiller) men det kanske finns mer att hämta från honom. Hitchcock har jag bara sett lite scener av men får känslan av att det lika gärna kunde varit han som gjort filmen.

3/5