Citat:
Instämmer. Mycket sevärd film! Är heller inget Winehouse-fan alls, men filmen handlar ju mer om hur fel det kan gå om en trasig själ omger sig med fel folk.
Smått påtvingat dokumentären om Amy Winehouse en musiker som i det stora hela gått mig förbi då
jag avskyr jazz likaså soul så förutsättningarna för denna film låg definitivt inte på topp.
Men avigheten la sig ganska snabbt för dokumentären var bra, tragisk, deprimerande och fängslande. Dock insåg man ganska snabbt att hennes tragiska livsöde va "förutbestämt". Destruktiviteten och depressionerna fanns sen tidig barndom likaså förkärleken till droger och alkohol. Måendet går således inte att skylla på karriären då jag tror oavsett vilka val Amy gjort hade missbruket och måendet "hakat på", möjligtvis att karriären skyndade på "döden" då litegrann men inte mer än så, ödet var så att säga förutbestämt oavsett.
Det som i början störde mig litegrann var att dom intervjuade personerna aldrig kom fram i bild endast hördes som röster men ganska snabbt kändes det som det bästa då detta bidrog till att man aldrig fick känslan, i alla fall i dokumentären, att dessa personer endast solade sig i hennes glans utan istället var äkta. Hur det sedan var i verkligheten vet jag inte men regissören får en i alla fall att tro att dom allra flesta runt Amy ville henne det bästa. Såklart hittar man ett par undantag men det är säkert individuellt vem var och en uppfattar som "god eller ond" för även där har regissören lyckats, han pekar inte ut någon utan det är upp till betraktarn. Känner inte till regissören alls men det verkar inte gå någon nöd på honom för en Oscar drog han ju tydligen in på denna dokumentär. Den är han säkert värd men det känns nog för mig, som inte känner till honom, att det var jazzsångerskan Amy som hjälpe till lite "därifrån andra sidan" just pga av att hon var den hon var den hon var . . .
8/10 får den och med det sagt så beger sig Amy Winehouse och jag ut och springa nu för fanimig jag tror bestämt att jag gillar jazz jag. I alla fall Amys.
jag avskyr jazz likaså soul så förutsättningarna för denna film låg definitivt inte på topp.
Men avigheten la sig ganska snabbt för dokumentären var bra, tragisk, deprimerande och fängslande. Dock insåg man ganska snabbt att hennes tragiska livsöde va "förutbestämt". Destruktiviteten och depressionerna fanns sen tidig barndom likaså förkärleken till droger och alkohol. Måendet går således inte att skylla på karriären då jag tror oavsett vilka val Amy gjort hade missbruket och måendet "hakat på", möjligtvis att karriären skyndade på "döden" då litegrann men inte mer än så, ödet var så att säga förutbestämt oavsett.
Det som i början störde mig litegrann var att dom intervjuade personerna aldrig kom fram i bild endast hördes som röster men ganska snabbt kändes det som det bästa då detta bidrog till att man aldrig fick känslan, i alla fall i dokumentären, att dessa personer endast solade sig i hennes glans utan istället var äkta. Hur det sedan var i verkligheten vet jag inte men regissören får en i alla fall att tro att dom allra flesta runt Amy ville henne det bästa. Såklart hittar man ett par undantag men det är säkert individuellt vem var och en uppfattar som "god eller ond" för även där har regissören lyckats, han pekar inte ut någon utan det är upp till betraktarn. Känner inte till regissören alls men det verkar inte gå någon nöd på honom för en Oscar drog han ju tydligen in på denna dokumentär. Den är han säkert värd men det känns nog för mig, som inte känner till honom, att det var jazzsångerskan Amy som hjälpe till lite "därifrån andra sidan" just pga av att hon var den hon var den hon var . . .
8/10 får den och med det sagt så beger sig Amy Winehouse och jag ut och springa nu för fanimig jag tror bestämt att jag gillar jazz jag. I alla fall Amys.
