En viktig del i kampen för massinvandring och mångkultur är historierevisionism i olika varianter. Med syftet att försöka framställa den nuvarande utvecklingen i Sverige som fullt naturlig dyker olika ideologer upp för att förklara för oss att vi på det stora hela har misstagit oss om hur det tidigare förhöll sig i Sverige. Eftersom utvecklingen i Sverige blir allt mer extrem måste vi mentalt förberedas av PK-eliten att det nuvarande tillståndet med invällandet av ”flyktingar” är ett nytt normalläge i svensk politik.
Oskar Sjöström är doktorand i historia vid Stockholms universitet och har författat en artikel på SvD Kultur. Med hjälp av halmgubbar och begreppsförvirring presenteras ett "historiskt" argument mot SD och varför de har fel i sin beskrivning om hur det moderna Sverige har växt fram.
Egentligen förtjänar sånt här skräp inte att uppmärksammans. Texten i sig är inget märkvärdigt, men det är fenomenet som sådant som är av yttersta vikt att bekämpas; mediekriget är lika mycket ett kulturkrig som kommer i olika omgångar. Det finns tusen saker att ta upp med den här skräpartikeln, men det är några saker som sticker ut som mer korkade än andra.
Citat:
Mångkultur bland det svenskaste som finns
Det samhälle som i början av 1800-talet skildrades i ”Ett år i Sverige” utgör en mycket annorlunda värld än det enhetliga ursprungsland som SD gärna vill föreställa sig. Här var det snarast summan av alla löst sammanhållna avvikelser som ansågs utgöra nationens storhet.
Idén om att den moderne svensken är arvtagare till en historiskt nedärvd gemenskap – som renderats genom släktled av idel vikingar och karoliner rakt in i vår egen existens – är grundläggande för nationalismen och dess mytbildning om det förflutnas samband med nuet. Flera decennier av nationalismforskning har emellertid entydigt visat att sådana myter i själva verket har lite med verkligheten att skaffa och att nationen snarare måste ses som en ”föreställd gemenskap”, uppfunnen i modern tid utifrån ett rätt så godtyckligt urval samhörighetskategorier.
Man kan ju börja med att fråga sig vilken teoretiskt inriktning denna forskning har grundat sig på. När man läser den här texten slås man direkt av att mångkultur, som är centralt för hela den här "analysen", inte definieras någonstans i texten. Stanford Encyclopedia of Philosophy beskriver mångkultur så här:
Citat:
While multiculturalism has been used as an umbrella term to characterize the moral and political claims of a wide range of disadvantaged groups, including African Americans, women, gays and lesbians, and the disabled, most theorists of multiculturalism tend to focus their arguments on immigrants who are ethnic and religious minorities.
http://plato.stanford.edu/entries/multiculturalism/
Att beskriva Sverige på 1800-talet som mångkulturellt är inte bara anakronistiskt, det är direkt missvisande eftersom det begreppet inte passar in på befolkningen i Sverige. Det fanns inte särskilt många invandrare här då, och de som fanns kom från kulturellt närliggande områden. Inte ens idag betraktar vi danskar, norrmän eller tyskar som invandrare.
Artikeln kretsar kring en bok: ”Ett år i Sverige”, som utgavs i åtta häften åren 1827–35 av kopparstickaren Christian Didrik Forssell (1777–1852). Precis som i många andra länder började man i Sverige på 1800-talet att samla ihop information om hur människor levde i olika delar av landet och hur deras sedvänjor såg ut, osv. Ett känt exempel på detta är bröderna Grimm.
Citat:
Det Sverige som beskrivs och hyllas i boken är inte någon homogen nationalkultur utan ett sammelsurium av folkliga kulturyttringar med påtagliga regionala avvikelser och säregenheter i fråga om levnadssätt, traditioner, sedvänjor, klädsel och till och med språk och utseende – vad sverigedemokrater sannolikt skulle kalla ”etniska enklaver” – som existerade sida vid sida i inom rikets slumpmässigt tillkomna gränser. Alltså inte en nation, utan många.
Det samhälle som avporträtteras i ”Ett år i Sverige” utgör en mycket annorlunda värld än det enhetliga ursprungsland som får stå som modell i SD:s principprogram. Här råder definitivt ingen kulturell enhetlighet och de seder, värderingar och normer som gällde då ska vi nog vara väldigt glada över att få slippa: ett regionalt splittrat och djupt religiöst präglat jordbrukssamhälle, med dåliga kommunikationsvägar, utbredd fattigdom, statiska sociala hierarkier och våldsamma hederskulturer. Ett samhälle utan våra demokratiska fri- och rättigheter, där kvinnorna bar slöja och där prästen var vetenskapsmannen. I mångt och mycket just ett sådant samhälle som SD gått till val på att skydda oss ifrån.
Hotet mot allt det som Jimmie Åkesson lärt sig att älska stavas mångkultur. Det är möjligen det ord som vid sidan av ”massinvandring” och ”åsiktskorridor” använts allra flitigast av partiföreträdarna och deras anhängare, inte minst i sociala medier där Sverige allt som oftast utmålas som ett land som håller på att duka under av degenererad kulturrelativism och påtvingad etnisk mångfald. I stället vill de (åter)skapa ett Sverige där alla invånare ska underordnas en enhetlig ”majoritetskultur” där – får vi anta – det snapsas till kräftorna och ingen redigerar bort scener ur Kalle Ankas jul.
Det här är så jävla dumt så jag vet inte var jag ska börja. För det första var det en nyhet för mig att SD vill föra Sverige tillbaka till den förindustriella tiden. Jag trodde hela tiden att det var Folkhemssverige som var utgångspunkten i SD:s samhällsprogram, men Oskar Sjöström kanske har "forskat" fram den verkliga avsikten med SD:s politik.
Sjöström tycks tro att det är obekant för människor att Sverige på 1800-talet var ett annat typ av samhälle än vad det är idag. Om Sjöströms beskrivning av Sverige på 1800-talet är hans definition av mångkultur kan man fråga sig varför det är positivt att Sverige har varit mångkulturellt; och varför ska vi eftersträva det tillståndet idag? Hela poängen med SD:s politik är att de inte vill ha mångkultur; de vill inte ha ”
ett regionalt splittrat och djupt religiöst präglat jordbrukssamhälle, med dåliga kommunikationsvägar, utbredd fattigdom, statiska sociala hierarkier och våldsamma hederskulturer. Ett samhälle utan våra demokratiska fri- och rättigheter, där kvinnorna bar slöja och där prästen var vetenskapsmannen.” Det här är kanske det samhälle Sjöström önskar sig. Huruvida Folkhemssverige var mångkulturellt eller inte svarar han inte på. Det borde rimligtvis inte ha varit det om man följer hans resonemang.
Det moderna Sverige växte fram ur bondesamhället. Bondesamhället var ett annat typ av samhälle än industrisamhället. Detta tycks utgöra någon form av ”insikt” hos Sjöström. Vem är förvånad över att folk hade olika sedvänjor och dialekter när kommunikationerna var sämre än vad de är idag? Folk var mer isolerade, vilket innebar att de skiljde sig mer åt. Sjöström tycks vara förundrad över detta faktum.
Som vanligt med postmoderna historieanalyser kommer diskussionen om konstruktioner upp. Jag förstår inte riktigt vilka de tror sig argumentera emot (bortsett från halmgubbar såklart). Traditioner och kulturer ”uppfinns” inte, de växer vanligtvis fram spontant. Varför är tango populärt i Finland medan dansband är populärt i Sverige?
Kulturella fenomen är
svarta svanar (för att använda Nassim Talebs begrepp). En del uppmuntras av statsmakten, andra motarbetas aktivt. Gemensamt för dem att det är ingen som har någon kontroll över dem. Postmodernister verkar tro att alla kulturyttringar är medvetna skapelser som sanktioneras av eliter. Det finns sådana fenomen, men folkligt förankrad kultur existerar oberoende av makthavare. Religionen i Östeuropa överlevde nazismen och kommunismen. Enligt ett postmodernt sätt att se på kulturyttringar borde det ha varit en omöjlighet om eliterna ville få bort dem.
Den kultur vi har i Sverige har vuxit fram och förändrats genom åren. Vem skulle förneka det? Att påstå att den är ”konstruerad” är trivialt (om man inte tror på gudomligt givna traditioner). Hotet mot den svenska kulturen idag är att den aktivt motarbetas av människor som vill förstöra de historiska band från vilka den kom ifrån.
För att se på saken utifrån ett annat perspektiv, hur såg exempelvis Vilhelm Moberg på den svenska historien? Han används ofta i debatten som ett slagträ av folk som förmodligen aldrig ens läst hans utvandrarserie. Moberg kan knappast betraktas som en nationalromantiker.
Citat:
Sverige är vårt, det är sex och en kvarts miljoner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga miljoner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.
Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här. Vad Sverige idag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan.
Syftet med den här typen av artiklar är såklart att försöka frikoppla Sverige från sin egen historia så att mångkulturalister, postmodernister och vänsterradikaler kan fylla den svenska identitetsbildningen med ett ideologisk korrekt innehåll som gynnar den nuvarande makteliten inom media och Kultursverige. Den svenska identiteten utgör ett hinder för implementeringen av mångkulturen och måste därmed omintetgöras genom vänsterideologisk indoktrinering.
http://www.svd.se/mangkultur-bland-d...under-strecket
