Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Jaha. Du har jag gått på en fylla och tjack igen. Det var förra lördagen och - för mig - oerhört måttliga mängder. Det blev nog inte mer än en halv liter brännvin. Ingen påföljande ångest, jag söv ner mig ett antal timmar på benso efteråt. Sen fortsatte det med tjacket tills det var slut i måndags och jag var korkad nog att beställa en ny laddning som anlände igår. Därav är jag "påverkad" just nu.

Nu står jag i valet och kvalet om jag ska hälla i mig en flaska sprit ikväll. Om jag gör det så kommer det rulla på som tidigare antar jag... Jag har nu - precis för en stund - sen kommit fram till att jag är en så kallad blandmissbrukare. En sådan som man läser om på flashback. Jag vet att den här tråden handlar om alkohol, men den skiten är mitt största problem. Det är i vart fall bara alkohol som jag mår dåligt av, hittils.

Jag hade innan mitt snedsteg förra helgen varit nykter i 3 månader. Fast jag har hela tiden levt med tanken på att jag kommer "få" dricka igen. Jag har förstått att det är typiska tankebanor för en alkis. Jag har aldrig haft problem med att låta bli för stunden, men tanken på spriten finns där dagligen.

Det blir en jävla spiral. Först sprit fredag och lördag, ibland även söndag. Med den följer tjacket och därefter kommer benso in i bilden dem tre påföljande dagarna för att undvika ångesten. Det ger mig 2 "rena" dagar per vecka. Det innebär alltså, om jag inte skulle ha mina sporadiska uppehåll, att jag är "påverkad" av något större delen av årets dagar.

Det är väl inget att komma och "skryta" med här. Det handlar inte om någon extrem konsumtion, bortsett från spriten på helgerna, men det är illa nog för mig.

Om jag hoppar spriten denna helgen så kommer ändå den där jävla tanken finnas där. Hur fan ska man bära sig åt för att bli kvitt den?

Jag har inget sug på det klassiska viset, men jag kan inte leva med tanken på att aldrig kröka igen. Tjack är som ett slags självmedicinering för mig. Jag kan fokusera och får lättare att prata med folk. Det kanske beror på någon sån där bokstavsdiagnos, vad vet jag. Benso tar jag för säkerhets skull för att hålla den möjliga ångesten på avstånd efter fyllorna. Det blev en hel del sådant efter min näst senaste fyllesession då jag tyckte att jag hade gjort bort mig ordentligt. Ni som är i min sits vet väl hur det kan vara. Kort sagt, hur fan bär man sig åt för att släppa allt begär på alkohol och annat?

Ber om ursäkt för att inlägget blev lite konstigt formulerat. Jag är trots allt inte "ren" nu.

Drack mig full i ett inte så passande sammanhang. Visst var det passande för att ta ett par bira och ha det trevligt, men inte för att bli full.

Det kunde vara sju resor värre, som så många gånger förr. Men vad spelar det för roll? En vacker dag kommer det att bli precis det. Att hitta rätta känslan för att dricka med måtta verkar inte gå något vidare. Två-tre tillfällen fungerar utmärkt, sen är man där och tittar för djupt i bägaren igen, och allt vad som kommer med det. Alla sanningar man skall berätta för folk i förtrolighet, alla konstiga grejer man hittar på att göra och hela tiden vara helt övertygad om att man håller färgen trots allt...

Ångest. Ångest. Ångest.

Problemet är inte att jag ständigt söker en fylla eller så, men när jag väl trillar dit så är det med ett brak.

Ska jag kanske börja fundera på om nykterhet vore något? Det är inte första gången jag söker mig till den här tråden, om man säger så.

Jaha, då var man här igen.. Inför en nykter period. Förstört ännu en helg med alkohol och låtit andra förutom jag betala för mitt drickande i olika former. Jag har befunnit mig här förut, och aldrig lyckats vara alkoholfri så länge jag tänkt. Jag vet inte om det håller en vecka, 4 veckor eller 4 dagar. Målet denna gången är 6 veckor. Till att börja med. Vågar inte söka hjälp för mitt beroende, dricker alldeles för mycket alldeles för ofta och reagerar helt olika varje gång. Alltifrån psykotiskt paranoid till aggressiv eller superlycklig. Hatar att behöva acceptera att jag måste leva mitt liv utan alkohol, och vill egentligen inte det. Men jag måste, för både min egen fysiska och psykiska hälsas skull men främst för min familjs skull. Jag tror aldrig jag insett hur stort beroende jag egentligen har förrän nu, och nu tror jag att det håller på att bli riktigt farligt för mig. För innan har jag alltid velat vara nykter egentligen men inte klarat. Men nu vill jag inte det ens längre. Ingen vet om detta, för det är helt sjukt. Jag har svikit och sårat hur många som helst både under fyllan eller som följd av att jag inte klarat att vara nykter mer än ca 3 mån under 6-7 år av problem. Och ändå vill jag inte bli helnykterist! Är jag sjukt egoistisk eller är det bara en stor varningssignal för att jag blivit ännu sämre i beroendet? Jag vill så gärna vilja det, att sluta dricka, men helt ärligt så kan jag säga att hade det stått en öl framför mig hade jag svept den utan att ens tänka efter, trots det som hände i helgen.

Fyfan säger jag bara. Motstridigt mot tankarna svalde jag en antabus ändå nyss, men det var verkligen kroppen över hjärnan som gjorde att den kom ner. Jag klarar att vara nykter på vardagar, men helgerna är tortyr. Jag längtar tills måndagen när det är helg, för att suget är som värst. Jag orkar verkligen inte utsätta mig för varken det ena eller det andra, att torteras av sug eller torteras av ångest. Fyfan, men det är väl bara att ta en dag i taget och vara glad för varje alkoholfri dag antar jag. Det svåraste är att acceptera att jag inte kan dricka mer, någonsin. För jag tror inte det. Alkoholen har en sådan sjuk makt över mig, och varje gång jag tänkt att jag ska börja pröva dricka lite till maten eller iknande har alkoholisten inom mig vaknat till liv samma sekund, och från det ögonblicket är det kört, samma resa väntar igen.

Ursäkta för mitt röriga inlägg, var tvungen att skriva av mig..

Är i samma sits (y) Kan klara av att kämpa och lyckas hålla mig relativt lugn några enstaka gånger, men sen slappnar man av en kväll och nästan "skiter" i vilket, bara för att man inte anstränger sig att ta det lugnt. Har börjat acceptera, fast ändå inte, att jag alltid kommer att ha problem med alkohol. Så jävla svårt att acceptera bara, för grejen är den att jag VILL dricka, jag vill ha kul, vill festa men jag kan bara inte göra det med måtta, det blir alltid kaos, ångest, skam, depression ett par dagar efteråt.. Jag har försökt fram och tillbaka i flera år med att ha nyktra perioder, försöka dricka mindre m.m. men det slutar fan alltid på samma sätt, minnesluckor och ångest.. usch.

Usch idag är det motigt.
Massor med vänner ute och det bara haglar på snapchat och facebook. Alla är ute o har kul och inte en käft hör av sig till mig förmodligen eftersom jag är nykter.

Jag blir ledsen, känner mig utanför. Känns skitjobbigt. Tur jag har mina ungar som ger mig styrka att fortsätta.
Hållit mig nykter i 4 månader nu och jag mår för det mesta bra.

Men ibland känner jag mig så jävla vilsen, vem är jag? Har ju supit och knarkat mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Nu är jag helt plötsligt nykter o ingen hör av sig. Tungt.

Usch idag är det motigt.
Massor med vänner ute och det bara haglar på snapchat och facebook. Alla är ute o har kul och inte en käft hör av sig till mig förmodligen eftersom jag är nykter.

Jag blir ledsen, känner mig utanför. Känns skitjobbigt. Tur jag har mina ungar som ger mig styrka att fortsätta.
Hållit mig nykter i 4 månader nu och jag mår för det mesta bra.

Men ibland känner jag mig så jävla vilsen, vem är jag? Har ju supit och knarkat mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Nu är jag helt plötsligt nykter o ingen hör av sig. Tungt.