Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

För det första är det otroligt modigt och starkt av dej att be om hjälp, att du självmedicinerar för att du har ångest och mår psykiskt dåligt är inget att skämmas för.
Ok, det är stigmatiserat men om du är våghalsig och klättrar i berg och ramlar och bryter benen och måste ligga inne i månader för vård, är det skämmigt? Nej, inte heller om du får diabetes eller leukemi, du har rätt till vård, du mår ju inte bra och vill inte leva som du gör för tillfället.

Det är starkt av dej, du är modig och detta är ett första steg till ett bättre liv, om du bara är envis och ger dej hän behandlingen och reder ut all skit så kommer ingen tycka något dåligt om dej, många kommer bli stolta och älska dej för det du gör.

Tänk såhär, det som är gjort är historia, inget du kan ändra på, det du kan påverka är framtiden och du kan börja nu som du gjort. Stort lycka till.

Tack för era ord! Det värmer Trevlig helg på er

Åtta månader plus någon vecka...

Det känns sjukt att skriva det. Åtta jävla månader. Det finns så mycket jag skulle kunna skriva om men det får vänta tills i sommar när jag firar ett år utan alkohol i kroppen.

Till den som är i början på eller på väg att göra ett försök till nykterhet så vill jag säga att det blir lättare. Men därmed inte sagt att det blir lätt. När vissa saker händer och vissa tankar kommer, ja nog fan kommer det där satans suget efter att sänka ett helt glas med sprit. Det känns ledsamt men är bara att leva med så gott det går.

Jag har för övrigt insett att de där tankarna på att i framtiden kanske kunna dricka lite öl eller så i sommarsolen inte är rimliga. Det är inget jag kommer att ge mig in på. Jag känner dock att jag skulle kunna förlåta mig själv om jag trillade dit och tog en redig spritfylla för mig själv nån gång vartannat år. Om inte annat så för att påminna mig själv om hur jävlig spriten är.

Kämpa på kamrater, all kärlek till er.

Jag har en fråga till er.
Upplever ni att ni blir sugna på en grogg (eller sju) när allting är bra?
Man har det bra hemma och på jobbet och har inga problem med nykterheten och helt plötsligt blir man ordentligt sugen. Alltså sådär att man nästan befinner sig utanför Bolaget innan man hajar till.

Har varit nära på helnykter hela 2015 och fram till nu och det har fan gått riktigt bra så jag blev överraskad av det plötsliga suget idag. Är det vanligt att det blir så när man släpper garden?
Har fått sysselsätta mig för att inte dagdrömma om ett gäng GT eller annat gott...

Har iaf slutat dricka i mina drömmar, har haft en hel del supardrömmar under året där jag har vaknat med ångest innan jag fattar att jag är nykter, att det bara var en dröm

Jag slutade ta droger för 3 år sedan. Händer ännu idag, dock väldigt sällan att jag drömmer om att jag tar droger.

Har också sug ibland och känner att det hade varit så skönt att få fly lite in i en dimma.

Ja jag blir det, jag har perioder med depressioner, då känns det mer naturligt att man blir sugen. Fast jag kan bli lika sugen när allt går bra och jag mår bra. Jag blir nästan lite speedad då och vill ha något som lugnar ner mig.

Hej på er! TS här, jag som startade den här tråden för över 7 år sedan. Tiden går fort när man... tja, den går fort helt enkelt.

Ska hålla mig kort men jag ville skriva av mig bara. Mitt senaste inlägg i den här tråden var för strax över 3 år sedan. Som sagt, tiden går väldigt fort. Jag har bara druckit på och inte gjort ett dugg utav vad jag själv sa att jag skulle göra eller vad andra sa åt mig att göra sedan jag startade tråden, ungefär.

Jag har hela tiden sen jag startade tråden vetat om att mitt alkoholbruk är helt åt helvete och jag var inte särskilt gammal när jag startade tråden. Men trots att ni ville hjälpa så väl och spelade mig med sanningen rätt i handen så gick det in i ena internet-örat och ut genom det andra.

Genom alla åren som har förflutit så har ju givetvis tanken dykt upp då och då, oftast när man mår som allra sämst. Men det är ju bara att dricka lite till så försvinner alla problem, eller hur? Så för att hålla mig kort så har jag druckit och druckit med säkerligen max 2-3 dagars nykterhet som mest i alla dessa år, oavsett vad jag försökt intala mig själv.

Men till slut så började fröet som såddes någon gång för längesedan att gro och det var svårt att ignorera även om jag försökte tysta det med mer alkohol. Inget hade hänt på 7 år och det var för att jag helt enkelt hade skitit i att försöka göra någonting åt mitt problem. Här kan ni sätta in valfri ursäkt. Jag har säkerligen använt dem allihop.

Droppen kom när jag hade bestämt mig för att sluta och jag visste om att jag hade beställt 3 flak starköl från en arbetskollega som skulle åka utomlands. Jag bestämde mig för att jag skulle sälja dem vidare till någon vän som inte har alkoholproblem omgående och fortsätta på min nyktra bana. Så blev det ju givetvis inte. Jag satte mig och började dricka omgående efter att jag hade hämtat dem, de hann inte ens bli kalla.

Det resulterade sedan i att dem försvann i en rask takt och jag somnade i min flickväns soffa, med en öl i handen. Ölen hade jag hällt ut emellan mina ben, rakt ner i soffan. Detta gjorde jag två nätter i rad. Två nätter. Hällde öl på mig själv och i soffan, somnade dyngrak utan att jag ens hade planerat det. Drack 10 öl mer än vad jag sa att jag skulle göra. Som en alkis tagen direkt ur en film eller en bok.

Jag blev inte lobbad. Jag körde inte rattfull. Jag blev inte utsparkad utav min flickvän. Jag blev inte av med jobbet och jag hade inte sönder någonting. Men jag orkade inte mer. Jag gav upp. Det blev åter igen som det inte skulle bli och det var mitt fel. Med stor hjälp utav alkoholen.

Jag sjukskrev mig från jobbet. På heltid. Träffade företagsläkare. Ljög denna rakt i upp i ansiktet om mitt alkoholintag. Direkt efteråt satte jag mig ner med min flickvän och berättade allting, att jag är alkoholist och att jag inte kan hantera alkohol (vilket vid det här laget borde ha varit självklart för även henne, men hon ville väl inte säga något). Gick hem och grät.
Dagen efter ringde jag till beroendemottagningen och fick en tid ganska omgående.
Berättade för min terapeut. Berättade för min bästa vän.
Jag bestämde mig.

Idag har jag inte druckit en droppe alkohol på 100 dagar och det är det enskilt bästa jag gjort för mig själv på väldigt länge, förmodligen i hela mitt liv. Mitt liv som nu kanske inte kommer bli så kort längre.

Jag nådde botten, men jag intalar mig att botten är där jag valde att lägga ner spaden och sluta gräva.

Det har inte varit lätt. Jag tänker på alkohol varje dag. Inte nödvändigtvis ett sug efter att dricka, vilket det har varit relativt sparsamt med faktiskt. Men tankar kring fortsatt nykterhet.
Att få dela med sig och prata med andra om det är så oerhört underlättande. En dag i taget.
Oavsett hur jävla jobbig den dagen kan vara. Och vissa dagar är oerhört smärtsamt jobbiga.

Jag hade säkert missat 100 sidor i den här tråden, om inte mer. Jag läste igenom alla svaren på en sittning. Nu har jag redan skrivit för mycket för att någon ska orka hålla uppe koncentrationen så nu slutar jag och återkommer en annan gång, förhoppningvis fortsatt nykter.

Tack!

Och för att avsluta med ett citat som någon här på Flashback skrev, som har följt mig sedan dag ett.
"Om jag kunde dricka som normala människor gör skulle jag göra det varje dag"

@cancertid, fan vad kul att höra från trådskaparen efter så lång tid!
Blir inte direkt överraskad över hur din resa har varit, men är förstås glad över att det har styrts in på rätt spår.
Jag hade varit ihop med sambon bra länge och gjort några längre uppehåll också innan jag efter senaste bottennoteringen sa åt henne att jag har problem och måste lägga av helt. Det gjorde jag förstås inte då men ungefär ett år senare när jag satt för mig själv och groggade på natten och halsade ur flaskan medan jag gjorde grogg så gjorde jag slag i saken och bestämde mig för att vara nykter ett tag.
Hon tyckte såklart att jag drack för mycket men att det skulle vara så illa visste hon inte, jag tror mer att de vet men också förnekar det faktum, kanske pga att man ändå sköter sig för det mesta eller kanske för att de skäms eller nåt. Har inte frågat så jag vet inte.

Jag är tjänstledig för studier hmm det går inte så bra jag super igen. Klarar skolan men allt är kaos gå i skolan för mig är enkelt jag fixar godkänt betyg efter en timme i varje kurs sen super jag detta spårar ur jag har kontakter på aa de hjälper mig så gott de kan. Frågan kan jag be min arbetsgivare om hjälp eller får jag då sparken ? Va nykter ca 2 månader sen balla de ut igen.

Till er som tror att vi som dricker är lata jävlar. Vet ni hur jobbigt det är att dricka varje dag ? Att ljuga att må illa att skaka att spela nykter jag säger inte att vi är helgon men att sluta är svårt

Häftigt att höra av dig efter så lång tid.
OCH 100 dagars nykterhet nu.

Jaha. Du har jag gått på en fylla och tjack igen. Det var förra lördagen och - för mig - oerhört måttliga mängder. Det blev nog inte mer än en halv liter brännvin. Ingen påföljande ångest, jag söv ner mig ett antal timmar på benso efteråt. Sen fortsatte det med tjacket tills det var slut i måndags och jag var korkad nog att beställa en ny laddning som anlände igår. Därav är jag "påverkad" just nu.

Nu står jag i valet och kvalet om jag ska hälla i mig en flaska sprit ikväll. Om jag gör det så kommer det rulla på som tidigare antar jag... Jag har nu - precis för en stund - sen kommit fram till att jag är en så kallad blandmissbrukare. En sådan som man läser om på flashback. Jag vet att den här tråden handlar om alkohol, men den skiten är mitt största problem. Det är i vart fall bara alkohol som jag mår dåligt av, hittils.

Jag hade innan mitt snedsteg förra helgen varit nykter i 3 månader. Fast jag har hela tiden levt med tanken på att jag kommer "få" dricka igen. Jag har förstått att det är typiska tankebanor för en alkis. Jag har aldrig haft problem med att låta bli för stunden, men tanken på spriten finns där dagligen.

Det blir en jävla spiral. Först sprit fredag och lördag, ibland även söndag. Med den följer tjacket och därefter kommer benso in i bilden dem tre påföljande dagarna för att undvika ångesten. Det ger mig 2 "rena" dagar per vecka. Det innebär alltså, om jag inte skulle ha mina sporadiska uppehåll, att jag är "påverkad" av något större delen av årets dagar.

Det är väl inget att komma och "skryta" med här. Det handlar inte om någon extrem konsumtion, bortsett från spriten på helgerna, men det är illa nog för mig.

Om jag hoppar spriten denna helgen så kommer ändå den där jävla tanken finnas där. Hur fan ska man bära sig åt för att bli kvitt den?

Jag har inget sug på det klassiska viset, men jag kan inte leva med tanken på att aldrig kröka igen. Tjack är som ett slags självmedicinering för mig. Jag kan fokusera och får lättare att prata med folk. Det kanske beror på någon sån där bokstavsdiagnos, vad vet jag. Benso tar jag för säkerhets skull för att hålla den möjliga ångesten på avstånd efter fyllorna. Det blev en hel del sådant efter min näst senaste fyllesession då jag tyckte att jag hade gjort bort mig ordentligt. Ni som är i min sits vet väl hur det kan vara. Kort sagt, hur fan bär man sig åt för att släppa allt begär på alkohol och annat?

Ber om ursäkt för att inlägget blev lite konstigt formulerat. Jag är trots allt inte "ren" nu.