Correns Anders Mildner tar sig an det angelägna folkuppfostringsuppdraget. Strategin för det hela verkar ännu inte ha stakats ut, men Mildner slår dock fast att roten till misstron mot journalister och antagandet om utbredd mörkning av misshaglig invandringsfakta står att finna i det faktum att folk inte vet hur journalistik fungerar. Den dumma allmänheten hämtar stoff för kunskapsbildning kring hur journalistik fungerar ur den föraktliga populärkulturen, tycks Mildner mena. Oklart, som sagt, om, och i så fall hur, folket ska bibringas korrekt förståelse för hur journalistik fungerar.
Enligt Mildner finns inga som helst belägg för att mörkning skulle pågå och makarna Adelsohns uttalanden om motsatsen avfärdas summariskt. Hur skulle, undrar Mildner, en systematisk mörkning vara möjlig? Hur skulle en sådan samordnas? I Mildners Medieskola för en oupplyst allmänhet antyds att journalistikmakare inte samtalar med varandra? Samtalar gör emellertid mörkerkrafterna, och detta i en sådan kraftfull omfattning att etablerat journalistikmakeri får lov att se sig utmanat, och det för ansenlig tid.
Enligt Mildner finns inga som helst belägg för att mörkning skulle pågå och makarna Adelsohns uttalanden om motsatsen avfärdas summariskt. Hur skulle, undrar Mildner, en systematisk mörkning vara möjlig? Hur skulle en sådan samordnas? I Mildners Medieskola för en oupplyst allmänhet antyds att journalistikmakare inte samtalar med varandra? Samtalar gör emellertid mörkerkrafterna, och detta i en sådan kraftfull omfattning att etablerat journalistikmakeri får lov att se sig utmanat, och det för ansenlig tid.
Citat:
http://www.corren.se/kultur-noje/fa-...om4070878.aspx
Inom framför allt främlings- och invandringsfientliga grupper håller just den här bilden av medier som håller inne med ”sanningen” på att bli ett av de bärande idéinslagen för att forma och stärka den egna gruppen. Det finns därmed en tydlig motståndare, en fiende som kan pekas ut som åtminstone delansvarig för det man tycker har gått fel i samhället.
Utvecklingen går oerhört fort och vi kan nog räkna med att den här synen på journalistiken kommer att få ökat fäste i breda grupper. Samtidigt ska man ha klart för sig att det vi har att göra med inte ens kvalar in till att betraktas som en konspirationsteori. För vem är det som skulle ligga bakom en sådan systematisk mörkning och vad skulle egentligen skälen vara? På vilket sätt samordnas besluten inom den relativt brokiga gruppen av 20 000 journalister som är anställda på ställen som styrs av lika brokiga bolag, stiftelser och organisationer – med skiftande politisk färg?
Det kan tyckas förvånande att vi efter 70 år med modern press fortfarande inte vet hur journalistiken fungerar. Troligen har det att göra med att de bärande bilderna av journalistik alltid har varit populärkulturella fiktionaliseringar: från romanerna på 1880-talet, till de tecknade serierna och senare tiders filmer och tv-serier. Vi kan lugnt säga att vi för det mesta har förhållit oss ytligt till ämnet.
Idag skapas en av de mest kraftfulla bilderna av journalistiken i ett ständigt pågående kollektivt samtal som förs av människor som gör allt för att visa att traditionella medier medvetet ljuger och bedrar. Det är en bild som är så starkt att till och med kulturministrar verkar tro på den. Vilket naturligtvis berättar en del för journalistiken om dess kommande utmaningar.
Utvecklingen går oerhört fort och vi kan nog räkna med att den här synen på journalistiken kommer att få ökat fäste i breda grupper. Samtidigt ska man ha klart för sig att det vi har att göra med inte ens kvalar in till att betraktas som en konspirationsteori. För vem är det som skulle ligga bakom en sådan systematisk mörkning och vad skulle egentligen skälen vara? På vilket sätt samordnas besluten inom den relativt brokiga gruppen av 20 000 journalister som är anställda på ställen som styrs av lika brokiga bolag, stiftelser och organisationer – med skiftande politisk färg?
Det kan tyckas förvånande att vi efter 70 år med modern press fortfarande inte vet hur journalistiken fungerar. Troligen har det att göra med att de bärande bilderna av journalistik alltid har varit populärkulturella fiktionaliseringar: från romanerna på 1880-talet, till de tecknade serierna och senare tiders filmer och tv-serier. Vi kan lugnt säga att vi för det mesta har förhållit oss ytligt till ämnet.
Idag skapas en av de mest kraftfulla bilderna av journalistiken i ett ständigt pågående kollektivt samtal som förs av människor som gör allt för att visa att traditionella medier medvetet ljuger och bedrar. Det är en bild som är så starkt att till och med kulturministrar verkar tro på den. Vilket naturligtvis berättar en del för journalistiken om dess kommande utmaningar.
