Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Då måste samma regel gälla för objekt.

En sak jag inte begriper med solipsismen är; Hur kan jag uppfatta alla detaljer, upptäcka nya mönster eller känna nya smaker. Vart kommer byggstenarna ifrån? Ingenting kan ju inte komma från inget.

Jag har inte fötts med en installation i hjärnan till att uppleva allt. Man undersöker och hittar nya saker som barn. En blind kan exempelvis inte veta hur det är att se för ens den gjort det.

Kan någon smart jäkel förklara detta för mig?

Solipsismen är ej en empirisk modell av hur verkligheten är beskaffad (ontologi), utan en metafysik dito. Det betyder att alla de föreställningar du har om verklighetens egneksper och funktionssätt ej med nödvändighet är giltiga i en sådan modell. Om man lägger fram en empirisk modell över hur världen är måste man, precis som du gör i din fråga, referera till sådant som vi tycker oss veta via intersubjektiv verifikation (vardagligt kallat Vetenskap), men när det kommer till metafysiska modeller är inte sådant giltigt längre. Den metafysiska solipsismen går ut på följande: Jag väljer att utgå från dig för att göra det lättare för dig att ta till dig det jag skriver.

Du läser nu denna text. Den erfarenheten och upplevelsen utgör en del av din fenomenologi. Samtidigt är har du andra förnimmelser och mentala aktiviteter igång. Kanske hör du ett ljud. Kanske känner du någon doft etc. Vidare erfar du dina egna tankar och känslor samt något som du kallar för minnen av tidigare erfarenheter. Allt detta utgör din fenomenologi. Vad den metafysiska solipsismen går ut på är att du endast kan erfara din egen fenomenologi. Med andra ord kan du inte veta om den har sitt ursprung i något utanför eller om din febomenella erfarenhet är det enda som finns. Observera att Teorin om en yttre verkligt, TOV (oberoende av din fenomenologi - eller bortom din erfarenhet) i strikt mening också är en metafysisk modell. Detta då du aldrig kan få reda på om det faktiskt är så att det som du upplever som ditt liv på en planet fylld med andra varelser i ett univerum endast är det enda som finns, eller om det är så att din upplevelse de facto representerar (beskriver) fenomen utanför din upplevelse.

Detta är ganska abstrakt och tämligen svårt att bedriva med vardagligt språk, om du är fortsatt filosofiskt nyfiken på detta så fortsätt ställ frågor så ska jag besvara dem efter bästa förmåga.

I denna dokumentär som någon länkade lägger dem fram bevis.

http://topdocumentaryfilms.com/simulation-hypothesis/

De hävdar alltså motsatsen, att solipsismen är "empirisk". När det kommer till den metafysiska förstod jag inte helt vad du menade. Många nya ord att hålla reda på, haha!

Du får gärna ge en enklare förklaring igen.

Det gör jag så gärna! Roligt att du frågar. Jag har sett den och många liknande dokumentärer samt plöjt många böcker i ämnet under åren och de är alla mycket intressanta och spännande.

De handlar om hur vi, genom att spekulativt extrapolera resultaten från de empiriska studierna, kan dra slutsatser som i sig är av metafysisk karaktär. Där av ordet Hypotes i namnet på videon. Vad man har gjort är att man, genom vissa upptäckter inom kvantfysiken, närmar sig slutsatsen att dikotomin mellan idealism och materialism är falsk - dvs den verklighet vi erfar är något annat än vad vi tycker oss erfara den som.

Just den typen av slutsatser och antaganden hamnar - än så länge - i facket: Metafysik, dvs spekulationer om hur verkligheten är beskaffad (ontologi). I dokumentären lyfter man även idén om att det finns ett epistemologiskt inslag i verklighetens ontologi - nämligen att världen utformas (visar sig så som) den sannolikt kan bli när den observeras av en medveten agent (ett upplevade genererar tillsammans med verklighetens potentialitet världen så som vi erfar den). Så det vi har kunskap om är en del i det som genererats (avser spaltexperimenten).

Så om jag ska sammanfatta det jag skrivit hittills så är det som sägs i dokumentären metafysiska modeller baserade på empiriskt studier av existensen och eftersom de empiriska studierna enkom kan bevittnas i upplevandet så får vi en epistemologisk loop. Den loopen innebär det jag tidigare skrev - nämligen det att vi i principiell mening aldrig kan få kunskap om huruvida existensen som sådan är beskaffad. Därav det jag skrev om solipsistisk.

Observera att man aldrig tar upp solipsismen i dokumentären, utan helt andra metafysiska idealistiska modeller (baserade på det som ingår/utgör vår upplevelse).

Solipsismen i sin mest utstuderade form och den som just är omöjlig att vare sig med rationella metoder, logik eller emirisk studie vederlägga eller bekräfta, är något helt annat än det de talar om i dokumentären. Den går ut på följande - och jag ska försöka förklara den så tydligt som möjligt - vilket självklart kan möta språkliga (semantiska och begreppsliga) hinder eftersom språket ej omfattar mer abstrakta och avancerade former av metafysik och ontologi.

Solo i ordet solipsism innebär ensam, och ipse avser jag, dvs jag ensam. Här ska man dock inte fastan i den traditionella användningen av begreppet jag och inte heller i hur begreppet används inom t ex psykologi eller andra vetenskaper. Av den anledningen är egentligen ordet solipsism aningen missvisande och skulle hellre kallas för något annat, t ex ett tillstånd eller något sådant. Så låt lämna ordet solipsism och istället använda ordet Tillståndet, T.

Den metafysiska modellen om T går ut på följande. Jag kommer här skriva ordet du (avser dig) för att det rent språkligt är lättare, men som sagt är inte den traditionella jag- eller du begreppsanvändningen giltig enligt denna metafysiska modell.

Ontologin för T:

Det existerar något som tycker sig vara du i en verklighet. Detta något, T, utgör en fenomenell framställan - det vi i vardagligt tal skulle kalla vårt mentala tillstånd och upplevelse (allt i ett). Så det som verkar vara du i en värld sett från ditt håll är de facto det enda du kan ha kunskap om - men - och här kommer det centrala - du kan enkom ha kunskap om att det ser ut på ett visst sätt (har en viss kvalitet, verkar på ett visst sätt), men du kan inte gå utanför din egen fenomenologi, ditt eget perspektiv och ditt eget vara. Med detta sagt kan du aldrig ta reda på om det är så att det som utgör din upplevelse är det enda som finns.

Noter att de i dokumentären enkom diskuterar verklighetens ontologiska status - hur den är beskaffad och kommer med modeller som lutar mot att världen är något annat än vad vi tar för givet till vardags. Man påtalar möjligheten att den verklighet som erfars kan vara av någon annans slags form - en form av potentialitet som visar sig för oss i kraft av att den kollapsar när den möter (interfererar med) vårt medvetande. Denna verklighet kan vara en simulering, någon form av rådata eller något helt annat. Men T handlar inte om det, utan handlar om att det som de nämner i dokumentären, dvs det potentiella icke upplevda inte heller existerar, ty det existerar inget annat än det som utgör din upplevelse och den upplevelsen har inget ytterligare ursprung eller grund. Det existerar inte heller något jag i traditionell mening, utan enkom upplevelsen av ett jag.

Av den anledningen kan aldrig solipsismen, eller snarare T, vederläggas via empirin, eftersom empirin utgår från vad som upplevs.

Jag har den allra fullast förståelse för att denna text är aningen svårtillgänglig men gör gärna mitt bästa för att försöka förklara det närmare om du skulle finna det givande att göra så. Det bästa och enklaste sättet är nog i så fall att du ställer frågor.

Här är en bra artikel om Solipsismen som (även om jag inte riktigt tycker att begreppet är helt rättvisande) förklarar en del i sakfrågan:

http://internt.ht.lu.se/media/documents/persons/HansTeke/iSolipsism.pdf

PS. Artikeln behandlar alltså den traditionella metafysiska solipsismen, och inte den hårdragna variant som jag egentligen avser, dvs Tillståndet. DS.

Mer intressant idéer att bolla och leka med. För den som är intresserad.

Är livet en lucid dröm?
Subjective Reality vs Solipsism.

http://www.stevepavlina.com/blog/2007/09/subjective-reality-simplified/
http://www.stevepavlina.com/blog/2007/09/subjective-reality-vs-solipsism/

Det är inte omöjligt, jag har tendenser att beräkna och jämföra saker och ting i olika omständigheter, det gör väl även maskiner, datorer framförallt kanske.

Det är väl i så fall lika "ok" att mörda någon som att det inte är ok. Jag tycker inte man ska lägga så mycket fokus på vad som är ok och inte, man skulle lika gärna kunna säga att inget är ok istället för att allt är ok. Om allt är ok, då är väl inget ok också.

Så vi kan inte uppfatta allt runt oss, och verkligen anpassar sig till våra hjärnor?


Experimenten kanske visar mer men vi kan inte uppfatta allt?
Man är fångad i sitt eget medvetande, typ

Att endast tillkännage sig själv medvetande och förneka existensen av medvetanden omkring sig är inte bara farligt utan också falskt... men visst är solipsistens upptäckt av sitt eget medvetandes unika särställning i förhållande till den materiella världen riktig men att förneka existensen av andra medvetanden är bara inte sant... dock är det mer eller mindre omöjligt att helt och fullt uppleva någons annans medvetandes tankeprocess och upplevelse av yttervärlden helt, men mycket av medvetandet går att läsa i den fysiska inkarnationen, men jag talar om alla..Ty det handlar inte om knivskarp expertis i ett enda område men i okunskap om annat utan hur många pusselbitar som går att knyta samman i ett broderi av synkroniserad följd..

Hursomhelst är solipsistens tanke att det enda verkliga är medvetandet, korrekto..men man ska inte glömma att det är identiska medvetanden hos alla... I olika flöden...av eget val...

Och här kommer kanske frågan om empati in... det man gör mot någon annan gör man egentligen mot sig i någon mening... men man kan också vända det och säga att jag kan göra precis vad jag vill mot andra just för att medvetandet aldrig tar någon verklig skada... utom psyket jaget och egot och kroppen som blir drabbat av skada... dock är jag ingen förespråkare av den omvända moralen.. man ska göra gott så gott man kan...

Kanhända att jag låter dogmatisk men då är det för att jag är för lat för att formulera mig på annat sätt.
Endast förslag för argumentationens skull, i motsats till föreställningar om faktisk vetskap om verklighetens natur, mmkay?

Att det finns en verklighet är ingen illusion. Däremot lär vår uppfattning av den vara det. Typ som när en illusionist trollar bort en duva. I det vi kan uppfatta försvann den i hatten. I själva verket pågick det mycket mer än så, och duvan försvann inte alls.

På det viset tänker jag att det kan vara värt att betrakta världen i stort. Mina intryck av vad som pågår är begränsade i förhållande till vad som verkligen pågår.
En fallgrop man lätt kan ha benägenhet att trilla i är att börja uppfinna förklaringar för att få rätsida på det vilket man inte riktigt är med på.
T.ex känns det otroligt att en duva kan dematerialiseras i en hatt, varför vi börjar spekulera i hur det egentligen gick till. Jag tycker det nyktraste förhållningssättet är att förhålla sig till sina spekulationer som spekulationer och att det enda man vet är att det gick till på ett annat sätt än vad man tyckte att det såg ut som.
"Jag vet att illusionisten smusslade in fågeln i ärmen!" kanske man tvärsäkert tänker. Om man får gå upp på scen för att reda ut hur det gick till och är alldeles för koncentrerad på sin övertygelse finns risk att man missar att hatten i själva verket var dubbelbottnad, t.ex.

Vad är en illusion? Det som inte är på riktigt? Vad är på riktigt?
Jag och en bekant spekulerade i simulationshypotesen och definitionen av vad som är artificiellt.
En formulering som vi kom fram till rörande definitionen av vad som är artificiellt är det vilket är skapat av och existerar beroende av något annat, en imitation av något som "är på riktigt". Det artificiella kan inte existera utan en behållare, en bärare. T.ex en artificiell intelligens kan inte existera utan datorn i vilket den körs. Det artificiella kan existera endast inom och av det som skapar eller upprätthåller dess varande.
I det sammanhanget är allt som skapas inom samma ramar verkligt, varje artificiell existens är verklig i förhållande till nästa inom samma skapelse, så dessa existenser skulle kunna uppfatta sig själva som verkliga eftersom deras referensramar ger dem den uppfattningen.
Det blir lite festligt att titta på oss själva och universum ur det perspektivet. Vi kan inte existera utan universum som bärare av vår existens, så på sätt och vis är vi artificiella. Vi upplever att det här vi är med om är på riktigt, för vi vet inget annat och delar samma upplevelse.

Det ställer frågan om illusion på sin spets, och framför allt, vad spelar det för roll?

Ja, självklart finns verkligheten men inte som man uppfattar den med sinnena. Då skulle man aldrig kunna ändra verklighetsuppfattning efter humör eller genom drogpåverkan eller genom blindhet, dövhet osv.

Det finns ett väldigt uppenbart sätt att visa att verkligheten upplevs subjektivt. Människor som anses vara helt friska och som har alla sinnen i behåll tycker om olika sorters mat, olika sorters partners, olika sorters sex, olika sorters miljöer, olika sorters boende, att resa eller inte resa eller att resa till olika ställen, olika sorters filmer, litteratur, musik etc. Med mat och sex är det väldigt tydligt. Den ene äcklas av det som den andre njuter av. Subjektivt, minst sagt.

Hur vet du det? Allt som är i vårat universum måste väl ha uppstått i någonting, som uppstått i någonting osv, osv. Allt måste ju hänga ihop.

Jag tror att våran tillvaro på den här planeten är övervakad (och möjligen i viss mån kontrollerad) av intelligenta organismer, om vilka vi inte vet någonting om, vars ursprung inte är vår planet . Otaliga vittnesuppgifter (100% av dem kan väl inte vara psykiskt sjuka) och statliga utredningar (t.ex. Sicilien-händelserna) pekar åt att detta är det riktiga. För övrigt vill jag bolla över bevisbördan; Presentera era bevis för att t.ex. kosmologen Max Tengmark har fel i sina påståenden om oändligt antal universa, som ju per definition innefattar sådana där individer bygger på farkoster som utforskar planeten Tellus m.fl.