Om man som jag tror att naturvetenskapliga teorier är det som är närmast en sanning som vi hittills har kommit, så väljer jag att tro att
- mitt jag finns inne i min hjärna
- det jag uppfattar av omvärlden kommer via nerver som ger signaler till hjärnan som tolkar dessa signaler
- det som mina nerver (syn, hörsel, känsel, lukt etc) tar emot kommer från någon form av fysiskt fenomen som händer utanför min kropp
- dessa fenomen motsvarar ungefär det som jag avbildar i min hjärna.
Givetvis - stenen är ju så mycket mer än vad jag och du kan uppfatta av den. Den har en historia, den skickar förmodligen ut fler signaler än vad vi är kapabla att uppfatta, t ex är just vi människor dåliga på att SE vilken temperatur saker har, vi behöver TA på stenen. Osv.
Väljer man å andra sidan tro att det vi uppfattar är ett eko, en skugga, reflektion eller avbild av det som är VERKLIGT, ungefär som en film på din skärm - ja, då är det ju svårt att motbevisa den åsikten. Eller bevisa.
Jag tror att jag tror som dig. Lät vettigt. Men sen är det ju som du antyder på slutet. Man vet inte ett skit egentligen. Bara att acceptera. Tack! Lev väl!
Om man som jag tror att naturvetenskapliga teorier är det som är närmast en sanning som vi hittills har kommit, så väljer jag att tro att
- mitt jag finns inne i min hjärna
- det jag uppfattar av omvärlden kommer via nerver som ger signaler till hjärnan som tolkar dessa signaler
- det som mina nerver (syn, hörsel, känsel, lukt etc) tar emot kommer från någon form av fysiskt fenomen som händer utanför min kropp
- dessa fenomen motsvarar ungefär det som jag avbildar i min hjärna.
Givetvis - stenen är ju så mycket mer än vad jag och du kan uppfatta av den. Den har en historia, den skickar förmodligen ut fler signaler än vad vi är kapabla att uppfatta, t ex är just vi människor dåliga på att SE vilken temperatur saker har, vi behöver TA på stenen. Osv.
Väljer man å andra sidan tro att det vi uppfattar är ett eko, en skugga, reflektion eller avbild av det som är VERKLIGT, ungefär som en film på din skärm - ja, då är det ju svårt att motbevisa den åsikten. Eller bevisa.
Går det att känna sitt jag placerat inne i hjärnan?
Men hur känner man igen sig i jaget? Går det ens att känna igen sig i något mer än sitt jag?
Jag upplever att mitt jag sitter någonstans bakom mina ögon. Bortsett från minnen och att jag gillar vissa saker och ogillar andra känns det inte som att mitt jag har några egenskaper. Om andra människor existerar och har ett jag antar jag att de känner något liknande. Fast helt säker kan man ju inte vara. Grekerna ska tydligen ha ansett att jaget satt i bröstet.
Jag upplever att mitt jag sitter någonstans bakom mina ögon. Bortsett från minnen och att jag gillar vissa saker och ogillar andra känns det inte som att mitt jag har några egenskaper. Om andra människor existerar och har ett jag antar jag att de känner något liknande. Fast helt säker kan man ju inte vara. Grekerna ska tydligen ha ansett att jaget satt i bröstet.
Upplever du att ditt jag (som ett objekt, som en känsla) finns någonstans bakom ögonen, eller upplever du att du finns någonstans bakom ögonen (som ett obestridligt jag-centrum för tillvaron, där du finns)?
Att ha lokalitet är väl ändå en egenskap? En punkt i ett kartesiskt tvådimensionellt plan har ju en x- och en y-koordinat som "egenskaper".
Jag upplever att mitt jag sitter någonstans bakom mina ögon. Bortsett från minnen och att jag gillar vissa saker och ogillar andra känns det inte som att mitt jag har några egenskaper. Om andra människor existerar och har ett jag antar jag att de känner något liknande. Fast helt säker kan man ju inte vara. Grekerna ska tydligen ha ansett att jaget satt i bröstet.
Vidare: om ditt medvetande upplevs som ett tredimensionellt rum av rumslig medvetenhet, medvetenhet om kroppen, hörsel, syn osv., har jag-känslan en utsträckning i det rummet, är den gränslös eller begränsad, är den enbart en lokaliserad punkt eller är den utbredd och identisk med rummet självt?
Om du blundar och lyssnar efter ljud, uppstår ljuden "i ditt medvetande" och alltså "i dig" eller är känslan att de är "där borta" fastän "där borta" är "ditt medvetande"?
Open space of awareness, är en fin beskrivning av hur medvetandet kan upplevas genom träning.
Solipsism är helt enkelt idén att man själv är det enda som säkert existerar. Alla andra varelser i världen skulle kunna sakna medvetande, och alla upplevelser (inklusive den externa omvärlden) skulle kunna vara en dröm. Det har inget att göra med generell skepticism, utan handlar om vad som existerar oberoende av ens egna upplevelser.
Solipsism kan vara en rolig tankeställare, men i praktiken är det en ointressant hypotes. Det påverkar inte hur du lever ditt liv. Det är rimligt att anta att världen existerar utanför ens egna upplevelser och att de människor man stöter på är genuina varelser som en själv.
__________________
Senast redigerad av Heymid 2020-04-02 kl. 19:01.
Jag har aldrig varit för hokuspokus men efter jag trippade hårt för några år sedan så har jag börjat tvivla då jag fick bevittna solipsismens rena och skära form. usch det var faktiskt rätt skrämmande med en tanke på att det bara finns ett medvetande.
Jag har aldrig varit för hokuspokus men efter jag trippade hårt för några år sedan så har jag börjat tvivla då jag fick bevittna solipsismens rena och skära form. usch det var faktiskt rätt skrämmande med en tanke på att det bara finns ett medvetande.
Du får gärna vidareutveckla din upplevelse. Men det finns åtminstone två olika tolkningar vad gäller att det endast skulle finnas ett medvetande. Det ena att det enda medvetandet som finns är det i ditt huvud och alla andra är filosofiska zombies, och det andra att alla medvetanden egentligen är samma medvetande men splittrat i tid och rum. Jag föredrar hellre det första än det sista, men jag tror nog inte på något av dessa.
Om man som jag tror att naturvetenskapliga teorier är det som är närmast en sanning som vi hittills har kommit, så väljer jag att tro att
- mitt jag finns inne i min hjärna
Om vi går på direkt evidens som vi har tillgång till, är det närmare sanningen att världen dyker upp i medvetandet eller tvärtom?
Citat:
Ursprungligen postat av Ruskigbuss
Givetvis - stenen är ju så mycket mer än vad jag och du kan uppfatta av den. Den har en historia, den skickar förmodligen ut fler signaler än vad vi är kapabla att uppfatta, t ex är just vi människor dåliga på att SE vilken temperatur saker har, vi behöver TA på stenen. Osv.
Vi känner mest troligt inte till allt om stenen men finns det något av stenen som inte är en del av vår upplevelse? Är vi på något sätt skärmad från dess temperatur eller är vi i fullständig kontakt hela tiden?
Du får gärna vidareutveckla din upplevelse. Men det finns åtminstone två olika tolkningar vad gäller att det endast skulle finnas ett medvetande. Det ena att det enda medvetandet som finns är det i ditt huvud och alla andra är filosofiska zombies, och det andra att alla medvetanden egentligen är samma medvetande men splittrat i tid och rum. Jag föredrar hellre det första än det sista, men jag tror nog inte på något av dessa.
Det var en väldigt stark egodöd där jag var det enda som existerade innanför ramarna, det som var kvar av jaget försökte finna ett sammanhang men det var lönlöst, fanns ingen jord, inga andra människor, inga känslor osv. Jag har aldrig känt mig så ensam, det var en väldigt stark upplevde helt klart, kändes som jag altid levt och skulle behöva leva för evigt, fanns ingen väg ut så att säga.
Så här beskrev jag det bl.a:
Den totala egoupplösningen börjar nu gestalta sig. Och det kan förklaras med att hela ens existens slutar fungera rationellt, att bli ett med allting är en inte allt för ovanlig beskrivning, som att egot & alla dina sinnen har blivit totalt dysfunktionellt & handlar helt efter andra regler och kvar är all ens materia som inte har någon fast grund att vara vid, samtidigt som du upplever och faktiskt känner i någon form är det som att medvetandet har blivit ett stort observatorium för intryck av digniteter vi i våra vildaste fantasier inte ens kan föreställa oss vidden av i nyktert tillstånd. Ibland den totala solipsismen, där alla tankar & alla dina minnen har lämnat hjärnkontoret som skrämda fåglar ur sitt bo, där man svävar eller åker runt i oändligheten och dom fyra dimensionerna inte längre fyller någon faktiskt funktion, den fria viljan existerar inte och samtidigt får jag en starkt känsla av att ha varit här förut.
Mest logiskt låter ju den andra, blir ju så konstigt ifall mitt medvetande är det enda eftersom du har ju också ett medvetande där du upplever din version av verkligheten. Och du och du och osv.