Vilken film såg du senast?

The List of Adrian Messenger (1963)

I korthet handlade denna mysteriethriller av John Huston om den pensionerade M-I6-agenten Anthony Gethryn (George C. Scott) som får en lista av sin gode vän Adrian Messenger, med 10 namn där Messenger tror att alla är döda men vill att Gethryn med sina gamla kontakter undersöker saken. Strax därefter dör Messenger i en flygkrasch och Gethryn misstänker att Messenger var den elfte mannen på denna "dödslista". Tillsammans med Messengers kvinnliga kusin och en vän till Gethryn som överlevde flygkraschen startar han en undersökning om vad dessa 10 människor hade gemensamt och om någon hade motiv att röja dem ur vägen.

Det mest utmärkande för The List of Adrian Messenger var de många kända skådisar som medverkade i olika förklädnader som Tony Curtis, Burt Lancaster, Frank Sinatra som zigenare etc. Och framförallt Kirk Douglas som nog hade tre-fyra olika roller i olika förklädnader. Uppfriskande med George C. Scott med en lätt brittisk accent och i ovanligt sympatisk roll. Den hårdhet han annars brukar uppvisa var som bortblåst i denna urtrevliga rolltolkning får jag säga.

Men mitt intresse vacklade under mysteriedelen som harvade runt på samma ställe kändes det som. Dessutom var vissa saker i mysteriet lite väl långsökta, inte minst slutet. Men Kirk Douglas och de övriga A-skådisarnas förvandlingar var roliga att skåda. Skickligt gjort! Frank Sinatras zigenargubbe liknade för övrigt Greklands Alex Tsipras rätt mycket. Tänk Tsipras med ring i örat och lite skitig ungefär.

Betyg: 2/5

Den är, liksom romanen den bygger på, full av slangord inspirerade av ryska. Exempelvis droog, devotchka, molok, malchick.

Nej, jag kommer inte ihåg något enda, trots att det förekom ett hittapåord i nästan varenda mening.

The Quiet Earth (1985)

En man vid namn Zac Hobson (Bruno Lawrence) vaknar och upptäcker att han verkar vara ensam i hela världen. Han beger sig på jakt efter andra människor och för att få reda på vad som har hänt. Hans misstankar går till ett statligt forskningsprojekt som han varit inblandad i. Så småningom träffar han på några andra människor och efter en inledande osäkerhet lär de sig att lita på varandra.

Helt OK postapokalyptiskt drama, med ett begränsat persongalleri.

Beyget blir 6/10 eller 3/5 på Filmtipset.

Cloverfield (2008)

Alla filmer kan inte vara bra och detta är verkligen ingen film som är bra alls, skitig film varenda scen i filmen och så tråkigt gjord och horribelt skådespeleri om man ens ska kalla detta för skådespeleri, det är nästan ett hån mot andra riktiga skådespelare. Av alla filmer jag sett i år så är Cloverfield tveklöst den sämsta filmen hittills. Varning, håll er borta från denna skräp. Endast filmen Volcano är sämre av de filmer jag faktiskt har sett de senaste 3 åren.

1/10

Håller med dig. Bra recension. Dock tycker jag inte det är ett mästerverk som många påstår så ditt betyg skriver jag också under på.

The English Patient (1996)
Av Anthony Minghelli

För att ha vunnit en hel rad Oscarstatyetter för nästan tjugo år sedan är The English Patient idag en relativt bortglömd film. Detta är första gången jag ser den, vilket är förvånansvärt med skådespelare som Juliette Binoche, Ralph Fiennes, Colin Firth och Willem Defoe inblandade. Men en imponerande lista med namn gör inte en per automatik imponerande film.

Ralph Fiennes spelar Greve Laszlo de Almàsy, som under andra världskriget störtar med sitt flygplan mitt i en öken, med hemska brännskador som resultat. En ung kanadensisk sjuksköterska, Hana, får ta hand om honom i en raserad gammal kyrka, där människor av alla dess slag dyker upp. Greven lider av stora minnesluckor som fylls i längs filmens gång medans han väntar på döden. Det allt handlar om är en intensiv och tragisk kärleksaffär.

Om The English Patient är någonting så är den vacker. Den är riktigt vacker, förvånansvärt vacker faktiskt. Regissören Anthony Minghella vet vad han håller på med, hur kameravinklar ska placeras och vilka miljöer som allt ska utspela sig i. Det kan vara dumt att jämföra, men fotot är vissa gånger i klass med Malicks Days of Heaven, och det är inte ofta en film klarar av den jämförelsen.

Likt Fiennes karaktär har vi i början ingen aning vad som händer, vars allt utspelar sig men framförallt vilka människor det här är. Den här mystiken kring filmens värld blir nästan fantasy. Det är ett häftigt knep som förhöjs av detaljer som den arabiska doktorn med små magiska flaskor som lindrar Fiennes brännskador.

Hittils låter det här som en film utan egentliga brister, vilket det verkligen inte är. Dialogerna känns många gånger ruggigt mossiga, speciellt i tillbakablickarna innan flygkraschen. Framförandet av repliker får The English Patient ibland att likna en tv-produktion. När Fiennes väser ”You cant kill me, I died years ago.” börjar jag fundera om det verkligen är en Oscars-film jag ser på. Detta skyller jag på manusförfattaren helt och hållet. Alla skådespelare gör otroliga jobb men det är väldigt få personer i den här världen som kan klämma ur sig vissa repliker från The English Patient utan att det blir lökigt.

Jag har ett kluvet förhållande till filmen. I början var det oerhört svårt att tycka om eller åtminstone kunna relatera till någon. Fiennes var enligt mig alldeles för socialt missanpassad och dryg för att jag skulle bry mig i någonting han sa eller gjorde. Om det beror på filmens sjukt långa speltid (nästan tre timmar) eller en välregisserad film vet jag inte, men ju längre tid vi spenderar med dessa karaktärer desto mänskligare blir de. Helt plötsligt finner jag mig själv med att vara investerad i kärlekshistorierna, både den dåtida och den nutida mellan Binoche och en minröjare från Indien. Till och med Willem Defoes i efterhand rätt meningslösa karaktär kändes i slutet som någon jag lärt känna nära inpå. Den helt klart bästa skådespelarinsatsen kommer från Juliette Binoche, som också är den enda jag tyckte om från första scenen. Hon är trovärdig i en film som påminner om en saga, men istället för att detta skär sig bidrar det till att filmen inte svävar ut helt och hållet. Hon är en stark, intim och fri kvinnlig karaktär utan att bli annat än en människa, och hon kan vara det enda jag är riktigt säker på i The English Patient.

Jag ser gång på gång små bitar av storhet, men en fantastisk och magisk helhet blir det aldrig av The English Patient. Därför kan jag inte älska den här filmen. Men jag kan Rekommendera den.

Bra recension, och jag håller med i stora drag. Den är bra men inte storslagen. Jag såg den som en del i mitt projekt att gå igenom alla filmer som vunnit Oscar för bästa film, och den här var en av dem som jag tyckte vann oförtjänt. Av de nominerade år 1996 så ser jag Fargo som den rättmätiga vinnaren.

Fin recension, tycker även jag.
Minns att det var fint foto, den fick väl pris för det.
I övrigt började den bra, men föll pladask någonstans i mitten, tyckte jag.

Kung fu panda (2008)

Ja, jag var barnvakt i eftermiddags, och hittade en passande film.
Tecknad, bitvis ganska kul.

Handlar om hur man söker drakkrigaren, den främste av alla krigare.
Av misstag blir, eller tillfällighet blir en nudelsäljande panda den utvalde, en väldigt otränad klumpig panda.
Eller var det kanske ödet som valde pandan.
En dag rymmer den onde krigaren ur sitt fängelse, bara den drakkrigaren kan stoppa honom, och det är, just precis, den feta pandan.

3/5

Den var ju den stora Oscarsvinnaren det året, mot mitt förstånd.

Enligt mig är det också obegripligt att The English Patient är sitt års stora Oscarsvinnare. Dock har jag inte sett filmen på många år.