Jag såg
Frank senast, en film som verkar ha gått dom flesta omärkt förbi vilket är synd.
Filmen bygger väldigt löst på en tidnings artikel om bandet Frank Sidebottom Oh Blimey Big Band som rönte vissa framgångar på 80-talets undergroud scen och deras kufiska front figur "Frank" som alltid framträdde i ett stort papier-mâché huvud.
Filmen utgår i från Jon, en ung man som bor hemma hos sina föräldrar och arbetar på kontor men har grandiosa drömmar om att bli musiker men kan tyvärr inte lyckas få till en enda hel låt.
Av en slump träffar han på ett band som kommit för att spela i småhålan han bor i då deras keyboardist försöker dränka sig i havet.
Jon rekryteras som ny keyboardist i bandet och en charmig och en aningen mörk historia följer, det är en film som till stor del handlar om kreativitet och att hitta inspiration till att skapa.
Hur smärtsamt det kan vara att inte kunna hitta tillgång till det som Jon och hur smärtsamt det kan vara att simma i ett hav av det som Frank.
Det här är väl vad som brukar kallas en "quirky" dramakomedi, en originell historia med mycket bra musik. Både välspelad och snygg.
Rekommenderas varmt.
Tummen upp