SSF: Once Upon a Time in the West (1968.) Min första Sergio Leone western någonsin. Jag vet inte om man kan få en bättre introduktion än den här mästerliga öppningsscenen för herrejösses vilken läcker stämning han sätter direkt. Tre män kliver in på en tågstation och väntar på det anländande tåget där en man dom ska döda ska finnas ombord. Minimalt med dialog, extrema närbilder på männens hårdbarkade ansikten medans dom t.ex viftar bort flugor, väntan på tåget någonstans där borta i horisonten filmad med vidvinkel som fångar landskapets skönhet och så här väntar vi i 10-15 minuter. Och man vill inte titta bort en sekund för det är så fängslande... Makalös regi. Så här ska en western se ut, låta och kännas.
Det verkar som dom inte bryr sig om att nyansera genren utan här kör vi på alla klichéer, fullt ut, och förhöjer dom till max. Och det är ju helt rätt drag!
Men tar man på sig solglasögonen och inte längre bländas av det perfekta fotot och stämningen så framträder en historia jag inte riktigt kommer in i. Under dom nästan tre timmarna så är det stunder där jag måste ifrågasätta varför saker händer som dom händer, storyn är inte helt glasklar och faktiskt inte ens särskilt minnesvärd. Dom tre timmarna går snabbt och känns förstås ändå som en knapp halvtimme men det är på grund av estetiken och stämningen, inte av en fängslande historia.
Charles Bronson a.k.a Harmonica - mannen med munspelet, är inte perfekt i huvudrollen för mig heller. Jag tycker han är ganska slätstruken. Henry Fonda däremot är en mycket, mycket minnesvärd antagonist, inte minst tack vare hans skickliga introduktion som sätter ondske-ribban på en skyhög nivå. Han och Claudia Cardinale som tuff brud kommer jag minnas bäst.
Musiken måste såklart nämnas - och kommer säkerligen nämnas igen när Dollar-trilogin snart recenseras - perfekt på alla sätt och vis, Ennio Morricone skapar här ikoniska verk som för alltid kommer anses som mästerverk i filmhistorien. Han vet exakt vad som ska till för att perfekta western-känslan.
Inte ett mästerverk för min del, flera mästerliga scener men inte över tre timmar. Urstark 3/5
Det verkar som dom inte bryr sig om att nyansera genren utan här kör vi på alla klichéer, fullt ut, och förhöjer dom till max. Och det är ju helt rätt drag!
Men tar man på sig solglasögonen och inte längre bländas av det perfekta fotot och stämningen så framträder en historia jag inte riktigt kommer in i. Under dom nästan tre timmarna så är det stunder där jag måste ifrågasätta varför saker händer som dom händer, storyn är inte helt glasklar och faktiskt inte ens särskilt minnesvärd. Dom tre timmarna går snabbt och känns förstås ändå som en knapp halvtimme men det är på grund av estetiken och stämningen, inte av en fängslande historia.
Charles Bronson a.k.a Harmonica - mannen med munspelet, är inte perfekt i huvudrollen för mig heller. Jag tycker han är ganska slätstruken. Henry Fonda däremot är en mycket, mycket minnesvärd antagonist, inte minst tack vare hans skickliga introduktion som sätter ondske-ribban på en skyhög nivå. Han och Claudia Cardinale som tuff brud kommer jag minnas bäst.
Musiken måste såklart nämnas - och kommer säkerligen nämnas igen när Dollar-trilogin snart recenseras - perfekt på alla sätt och vis, Ennio Morricone skapar här ikoniska verk som för alltid kommer anses som mästerverk i filmhistorien. Han vet exakt vad som ska till för att perfekta western-känslan.
Inte ett mästerverk för min del, flera mästerliga scener men inte över tre timmar. Urstark 3/5
Finns att se 
