Citat:
Ursprungligen postat av
riskybizzy
Jag kan hålla med dig i mångt och mycket, att det sedan är en tragedi som ligger till grund för det hela är ju bara sorgligt. Har själv gått igenom en skilsmässa och har barn som jag älskar överallt annat och bara det att tvingas ta farväl i anslutning till hämtningar och lämningar den första tiden kan ju till och med få en känslomässigt stabil människa att må väldigt dåligt. Om man då tänker på det sätt som Inde förlorade vårdnaden som sin son så förstår jag hans harm och bitterhet mot PK samhället och genushäxor mer än väl.
För det första var varken du eller jag med när Jonas Indes vårdnad om sitt barn pausades (ja, pausades, det är ju inte som att han aldrig kommer få se sonen igen). Och jag har skrivit det förut och skriver det igen: om en människa bedöms må för dåligt för att ge sitt barn den trygghet som krävs har det inget med "pk-samhället" eller "genushäxor" att göra, hur många feminister Jonas Inde än slänger käft med på twitter.
Vi snackar om ett treårigt barn här. Att ett barn har en förälder som har dykt ut genom fönstret i en psykos är inte särskilt vanligt, även om det förekommer. Jonas Inde har en allvarlig diagnos och har också kontakt med vården och får behandling för det, men uppenbarligen har det inte fungerat.
Att psykiskt sjuka skaffar barn är inte helt okomplicerat. Många patienter ser det som kränkande om en läkare talar om för dem att det inte kan garanteras att det kommer bli helt friktionsfritt om de blir föräldrar. Men det är ju sanningen. Det är inte som när vem som helst skaffar barn, eller som när vem som helst är i en vårdnadstvist, utan det finns en till grej som väger ganska tungt. Barnets trygghet måste få gå först, och den psykiskt sjuke som har blivit förälder borde vara fullt medveten om det, innan han eller hon skaffar barn. Visst är det sorgligt och verkar orättvist, men många gånger är det bäst att acceptera läget. Jonas Inde borde vara glad att faktiskt lyckats bli förälder och snart får umgås med sin son igen, när han mår bättre! Många psykiskt sjuka får leva med att de inte kunnat bli föräldrar alls, för att deras liv varit för kaotiskt.