Den STORA tråden om "de", "dem" och ”dom”.

Blir ju bara konstigt med komma.

Om du leker med tanken att meningen var riktad till en utpekad, i stället för till en grupp. Vad låter bäst då, enligt dig?


Nummer 2 skorrar i mitt språköra. Det borde inte vara någon skillnad mellan hur de/dem och du/dig ska behandlas under givna förutsättningar.

Nu är det som sagt ingen tvekan om att den talade frasen {dom·som} kan transkriberas till »de som« även i objektposition. Ordparet är lexikaliserat. Vid uppläsning uttalas frasen ändå {dom·som}. 3 pers är inte helt kongruent med 1 och 2. Fråga hon som sitter i kassan.

Varför säger vi dom om vi menar de? Har vi rent historiskt någonsin sagt de?

Oklart för mig vad du härmed vill ha sagt. I talat språk framträder ingen skillnad. Språkvården har uppfunnit ett sätt att beskriva "de som" grammatiskt. Inget av detta förhindrar att det i skrift ser obildat och ostiligt ut i mina och många andras ögon.


Detta är ett helt annat fall, då det ju är en typisk talspråkskonstruktion som ibland finner vägen in i (ovårdat) skriftspråk. Det diskuterade fallet beror bara på sedvanlig de/dem-osäkerhet.

Troligen bland annat för att ett skrivuttalat de låter likadant som ett talspråkligt uttal av det. Dom har funnits i talspråket sedan medeltiden. Dock var det så att det förr fanns olika nivåer på talspråk. I lärda kretsar talade man mer likt skriften, varvid det bokstavstrogna uttalet för de/dem säkert funnits med en bit in på 1900-talet.

http://blog.svd.se/sprak/2011/06/02/de-eller-dem/ <– exempel 3

Min upplaga av Språkriktighetsboken (2005) har en utredning på 3 sidor som mynnar ut i att följande är korrekt svenska – två likvärdiga alternativ:

(25) Det får stora konsekvenser för de/dem som drabbas.

Språkboken ägnar hela tre (3) småstycken till förmån för »de som« i den sortens konstruktioner med ett objekt som syftar framåt. Citat från Inledning:

... Som skribent har man också rätt att kräva att läsarna visar ett visst mått av välvilja och tolerans för uttryckssätt som inte helt stämmer överens med deras eget. Annars kommer läsarna med den mest restriktiva normen att styra allt skrivande, även när de normer de åberopar är uppenbart orimliga. Ibland är det dessutom omöjligt att välja en form som inte stör någon. Det finns människor som störs av Vi vänder oss till de som kom för sent och det finns andra som störs av Vi vänder oss till dem som kom för sent. Då går det inte att uttrycka sig garanterat störningsfritt. ...

Om upplaga 2 (2011-11) har en annan syn så är jag tacksam för tips.

Alla säger inte dom för de. Somliga säger de eller di.

Personligen skulle jag nog kunna säga både

... riktar sig till di som hedrar blabla
och
... riktar sig till dem som hedrar bla bla

Melodin blir litet olika, i första fallet blir det en liten paus efter till och sedan di-som-hedrar-blabla mera ihoptryckt, medan det i det andra fallet blir ett tydligt komma efter dem.

I verkligheten skulle jag antagligen ta till upprepning:

Ge bollen till dem, (di (där)) som står där och ser snopna ut.

Detta för att "till" vill ha dem/oss/honom/dig/mig, medan jag gärna lägger något enklare framför "som" än en hel fras.

[Tillägg] Exemplet några inlägg ovan skulle i min mun också helst bli:
Fråga henne, hon som sitter i kassan (antagligen också ett "där" inslängt nånstans)

Formen »di« har nämnts på denna tråd. Som bestämd artikel använder jag ordet ibland för att ge tidsprägel åt »di gamle«.

Jämför http://blog.svd.se/sprak/2011/06/15/di-eller-dom/
Sökning på denne tråden: https://www.flashback.org/sok/di?t=235460

Det var ju inte svar på den fråga som ställdes. Det var ju svar på frågan: Finns det dialektområden där något annat än dom eller de/dem används i talspråk.

Jag vet inte vilka kretsar du vistas i, men i Skåne gäller dom på allt. Jag har även bott i Stockholm, där jag misstänker att de främst ersätter det. Jag har undervisats av en filosofiprofessor som kan varje ords etymologi, och om även han drar till med dom på allt (vilket jag vill minnas att han faktiskt gjorde) har vi nog bevittnat ett språkligt förfall.

Du menar att en skillnad mellan talspråk och skriftspråk skulle vara ett tecken på »språkligt förfall«? Jag hävdar med bestämdhet motsatsen. Det är två olika saker och de uttrycks mot bakgrund av respektive syften. Talspråk ska vara spontant och lätthanterat medan skriftspråk kan medge en större eftertanke som sållar bort överflödet.

Det är snarare så att den som använder bokstavtrogna uttal starkt bidrar till att språket blir kantigt och svårt att lyssna på. Finns det något värre än att höra någon som bokstavstroget säger de, dem och det.