Säger man "de" eller "di" i nominativ slipper man problemet.

(Ibland är man bara jäkligt glad att man talar en dialekt/varietet där "de" normalt uttalas "di" och inte "dom"... Exempel:

- Har du sett di där äpplena? Är di int' helt onaturligt röda?
- Jo, men mina småkusiner, du vet, di är ju helt insnöade på att måla stilleben. Kanske man borde köpa några av di där äpplena åt dem? )

Inte direkt felaktigt, snarare lite ålderdomligt. Nästan alla i min farfars ålder säger di och dom för de och dem här nere.

Någonting man bör tänka på är att man faktiskt inte alltid säger "dom" i stället för "de" i alla svenska dialekter. I södra Sverige säger man inte sällan "di". Så tänk på det.

Liksom i finlandssvenskan, som, om jag förstår det rätt, tillhör det område där både "dom" och "di" finns i de traditionella folkmålen, och där ju "di" fortfarande verkar vara det "högsvenska" uttalet. Mikael Reuter på Focis i Finland använder detta som argument för att fortsätta skriva de: de kan man uttala som "di" eller "dom" som man vill, men det låter mycket konstigare (tycker han) att skriva dom men säga "di".

* liksom i närkingska, gotländska, skånska, finlandssvenska, osv.

skånska? verkligen? enligt mina (inte heltäckande, det medges) skånskakunskaper uttalas de enbart som di när det är en bestämd artikel (plural), som i exemplet "di blåe" (alt. benämning på fotbollslaget mff), inte när det används som pronomen.

Inom finlandssvenskan är det distinkta uttal i form av "de" och "dem". I vissa delar av Sverige används inte "dom" i talspråk, där används "di".

Säger man dem på någon dialekt? Jag har hört någon gång de uttalas di. I vilka dialekter säger man så, eller är det mera åldersrelaterat?

Varför säger vi dom om vi menar de? Har vi rent historiskt någonsin sagt de?

Varför säger vi dom om vi menar de? Har vi rent historiskt någonsin sagt de?

Formen »di« har nämnts på denna tråd. Som bestämd artikel använder jag ordet ibland för att ge tidsprägel åt »di gamle«.

Jämför http://blog.svd.se/sprak/2011/06/15/di-eller-dom/
Sökning på denne tråden: https://www.flashback.org/sok/di?t=235460

och vad jag begriper var di för de och dom för dem det dominerande uttalet i hela södra och västra Sverige för hundra år sedan.

Ja. För di som inte begriber låter ju som en fullkomligt naturlig Sten Broman-imitation. Att däremot säga Jag är rädd för di låter gravt ogrammatiskt.

Bornholmska (Espersen〈114〉): N di, "afhf." dåm̠ dvs [dɔmː]
[...]
I dativ använder jag dom [dom] och i ackusativ dem [dem]. Ackusativformen har jag nog ingen grund för. :)
[...]
Jag skulle gärna höra vad andra skåningar använder i ackusativ!

Jag tror att de enda som idag säger di är äldre finlandssvenskar. Magnus Uggla uttalade det faktiskt så i några av sina äldre låtar också, men han är ju lite egen.

Det är ve, ne, de. Obetonat är det dä i vissa dialekter, men bara vissa

De-dialekter
https://www.sprakochfolkminnen.se/sp...d.html#ostmark

http://www.xn--hagfrs-zxa.se/

https://streamable.com/hbjcw

Di-dialekter eller dôm/dom
https://youtu.be/b2oHxYSFtbI

Nog är det närliggande »di-uttal«.

En av mina klasskamrater hade en far som var ganska gammal, född på 1920-talet, om jag minns rätt, som mina mor- och farföräldrar. Han var finlandssvensk från Vasa. Han sa di och dem i vanligt talspråk.