Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Reviann, klarar du att hålla dig nykter i 24 timmar?

Jobbar måndag-fredag, så ja.

Jag vet inte hur jag ska säga detta utan att låta som något uppmärksamhetshora, men jag har länge haft något sorglig baktanke om att mitt liv kommer sluta med en tragisk period av alkohol/drogmissbruk följt av ett självmord. Mitt psyke är så jävla trasigt, jag söp bort det enda som jag verkligen brunnit för här i livet, en sport jag brann för, la ner mitt liv, min själ och all min fritid på, det enda som varit bättre än spriten, mao en ännu bättre verklighetsflykt. Jag vet hur jag och mitt psyke fungerar, och jag har, ännu en gång, hängt upp mitt liv på en annan person. Skratta på, särskilt ni som är äldre och "visare", har mer erfarenhet av livet, men tjejen jag har träffat nu är klockren. Jag skulle kunna tänka mig att spendera resten av mitt liv med henne. Jag vill det. Jag vet med mig, att om, eller när det tar slut med denna dam så kommer jag sjunka ner i alkoholträsket så brutalt hårt att jag inte kommer orka dra mig upp. Jag klarar inte av att leva självständigt, jag hänger upp mig på någon annan, och jag fasar för den dag när, eller om det skiter sig. Jag är bokstavligt talat livrädd. Mitt psyke är en tickande jävla bomb som bara väntar på att explodera.

Å andra sidan.. Det är en jävla utmaning. Söp senast i torsdags. Du vet, tågen var försenade, det var svinkallt ute, hade precis varit på bolaget.. Hade nästan jobbat en vecka i sträck.. Klar jag förtjänar en bärs, eller tre-fyra. Ja, jag är torsk på skiten.

Om du vill bli nykter, så föreslår jag att du söker in på en tolvstegsklinik. Eller går på ett AA-möte, skaffar en sponsor, och gör stegen. Det är dags att du slutar plåga dig själv med att dricka dig ned i träsket.

Det hade varit det ultimata. En av mina närmsta vänner la just in sig på behandlingshem, har haft bra kontakt, och kände att den här skiten hade varit PERFEKT för mig. Men jag har fan inte tiden. Har inte fast anställning på jobbet än, precis fått bostad, är i ett relativt färskt förhållande, 8~ månader ungefär, missar jag en månads arbete så kommer jag inte bara ha för lite pengar för hyran, utan jag kommer torska jobbet till 100%, jag kan inte göra det.

Jag vill bara må bra i huvudet. Om det innebär att vara nykter, då fan vill jag bli det! Men jag har för mycket skit i huvudet, allt du kan tänka dig och lite till, och jag står fan inte ut!

Känner bara de extrema skuldkänslorna gentemot min familj, speciellt min mor. Speciellt min mor har slitit i över 20 jävla år med att uppfostra mig. Jag har lärt mig moral, vad som är rätt/fel, vilka vägar jag borde ta, men ändå väljer jag fel väg.. Far min är HÖGT utbildad och drar in löjligt mycket pengar, men han är fan likadan som mig, kan sätta mitt liv på att han har nån jävla diagnos, enda skillnaden är att han inte föll för spriten och alkoholen.. Jag vill bara kasta in handduken, men det vore att spotta min mor, och även min far i ansiktet, att alla dessa jävla år de kämpat och slitit med mig vore förgäves, det går bara inte. Jag är definitionen av "familjens svarta får". Han som gav vika för spriten, drogerna, inte fixade utbildningen, han som gav upp. Vill inte låta som någon självömkare, men livet är fan inte lätt.

Så länge som du gör på samma sätt som du alltid har gjort, kommer du få samma resultat som du alltid har fått.

Är det inte dags för en förändring?

Jag VILL förändras! Hade jag haft någon garanti på att mitt liv blivit så som jag vill efter ett års nykterhet hade jag härdat mig själv genom det! Jag trillar bara tillbaks i samma spår! Klart som fan att ingen människa som mår bra dricker på det sätter jag gör, men jag klarar inte av skiten som snurrar i min skalle, jag kan fan inte beskriva det, jag är paranoid, jag trycker ned mig själv, förminskar allt gott jag gör, allt jag lyckas med, mitt självförakt har inga jävla gränser, det har varit såhär så länge jag kan minnas, men det är först på senare år som jag hittat spriten som bedövar och tar bort denna vidriga jävla känsla och dessa tankar, jag vill för fan bara må bra, och jag inser att första steget är att bli nykter, men jag klarar fan inte av det. Det enda som motiverar mig att orka med att slita mig genom jobbet på vardagarna är att få fly verkligheten några timmar varje helg, ja, jag söker uppmärksamhet, ja, varenda inlägg jag skriver är ett desperat rop på hjälp, nej, jag klarar inte av att ta emot hjälpen, jag är inte redo, är bara så jävla förvirrad, får aldrig någon jävla ro i huvudet.

Jag känner igen mig i det mesta du skriver faktiskt. Jag har känt det som du känner, är också familjens svarta får (eller var iallafall), kommer från en bra familj med en god uppfostran. Ändå blev jag såhär, det hatade jag. Idag accepterar jag det och kan tvärtom känna en stolthet att jag gjorde något åt det och idag är en bättre människa.

Du behöver börja tycka om dig själv. Det gör du genom att göra bra saker för dig själv. Att vara nykter en dag är en början. Att gå på ett AA-möte är ännu ett steg i rätt riktning. Jag kan nästan garantera att om du delar med dig av det som du beskriver här så kommer det att finnas andra där med liknande problem och tankar. DU ÄR INTE ENSAM! Men du gör dig ensam. Och för varje gång du super eller knarkar dödar du dig själsligen lite mer för varje gång.

Det är det jag känner.. Började kontakten med beroendemottagningen för lite mer än ett år sedan, och då VILLE jag sluta.. Nu känner ju personalen där mig, och flera har ställt frågan "Vill du verkligen sluta?"

Har tänkt på det mycket. Kommer dit fullproppade med sprit och knark i blodomloppet, vet inte ens varför. Sen tog jag mig en funderare, och hur patetiskt det än må låta, så kände jag på något sätt att de här människorna bryr sig om mig, de vill inte se ännu en missbrukare åka ner i skiten. Jag kände att äntligen är det någon som lyssnar på mig, verkar bry sig om mig och hur jag mår. Det tar emot att säga, men jag tror inte att jag varit där på senaste för att jag vill sluta missbruka, utan för att känna att det bara är någon som orkar lyssna på mig och på något sätt bryr sig om mig, någon utomstående som visar sympati för mig, som inte vill att mitt liv ska gå åt helvete, någon som på något sätt vill att det ska gå bra för mig och orkar lyssna på den sorgliga skiten jag häver ur mig..

Inser efter att jag läst denna text själv att det här ser fan inte bra ut. Jag mår fan inte bra, jag trivs inte med mig själv, det enda jag vill är att må bra och ha en stabil vardag, jag vill inte vara en missbrukare, men att ta steget till nykterhet är inte lätt, jag vet hur det kommer bli om/när jag gör det, när alla känslor kommer upp till ytan, jag är inte redo för det, hur ska jag någonsin bli det?

Du måste våga ta emot hjälp, Reviann. Våga lita på att andra kan och vill hjälpa. Inse att dina egna försök till självhjälp inte fungerar. Aldrig gjort det och aldrig kommer göra det.

Helt enkelt ge upp och ta emot hjälp. Påstå att du inte har tid pga nytt jobb, bostad och tjej och därför inte kan göra det är horribelt. Du kommer inte ha något av detta om du fortsätter som du gör.

Du behöver komma till sans och det kan du bara göra genom ett behandlingshem, det är min personliga åsikt efter att följt alla dina inlägg i denna tråd.

Du har kontakt med beroendecentrum säger du, be dom om hjälp.
Eller sök själv till ett HVB-hem:

http://www.hvbguiden.se/hvb?_text=alkohol

I dina (fylle?) inlägg snackar du om hur värdelös du känner dig, hur allt är värdelöst osv. Bara att kröka kan få dig att må bra. Jag måste kröka för att må bra, skriver du. Samtidigt inser du någonstans hur felaktiga dessa känslor är.
Det är känslor och beteenden som kommer från ett långvarigt missbruk och inte från den riktiga Reviann.

Den riktiga människa som ju finns där någonstans är bortsupen för länge sen.

Gör nu slag i saken och försök rädda dig själv, kosta vad det kosta vill. Kosta kommer det göra vad du än gör.

Antingen ett havererat liv, eller en massa arbete och lidande för att få ett liv.

Bara du kan välja.

Om inte du börjar med att prioritera att bli nykter, så kommer ingenting annat i ditt liv att fungera i längden heller. Jag vet en del om det att vara släktens svarta får. "Du som är så intelligent, varför har du aldrig lyckats genomföra någon högskoleutbildning, varför har du varit utan jobb så ofta?" Förr plågade det mig. Nu vet jag varför. För att jag alltid satte drickandet först, och allt annat i andra hand. Nu vet jag att jag genom att vara nykter, kan få ordning på mitt liv, en dag i taget. I höst börjar jag studera. Jag kommer att få leva relativt knapert, men det är ok. Jag är nykter, och kan planera mitt liv. Förut var allt oförutsägbart bortsett från att jag visste att jag skulle bli dyngfull.

Oavsett om de övriga i tråden tycker att du ska fokusera på att sluta dricka, så tror jag att det är bra om du också försöker gå till botten med ditt egentliga problem. Om alkoholen är en konsekvens av något, så går det förmodligen inte att sluta dricka om detta något fortsätter att påverka dig negativt.

Alltså kanske "första steget" inte alls är att bli nykter (edit: misstolka nu inte det som att jag tycker att du ska fortsätta dricka!). Särskilt inte om du känner att du inte klarar av det i din nuvarande situation. Kanske kan du få större motivation att sluta dricka om du får hjälp med "det där andra", vad det nu är.

Sen är det ganska tydligt att du fokuserar på det negativa i ditt liv. Det ser jag för att jag är likadan själv i viss mån. Och hur präktigt det än må låta så kan det hjälpa oerhört att försöka bli mer positiv i största allmänhet men framför allt att sluta fokusera på det som är dåligt.
Om du sätter dig och skriver en lista på allt som faktiskt är bra i ditt liv och allt som du är bra på, så blir den förmodligen längre än vad du tror. Börja med det självklara, såsom att du lever, har ett jobb och en flickvän.


Edit: Om jag ser till mig själv så var alkoholen en medicin mot det onda i mitt liv. Den hjälpte mig på många sätt att bli av med det, men istället blev alkoholen det onda. Ett utbyte: En sorts skit mot en annan sorts skit. I mitt fall har jag gjort mig av med orsaken till mitt alkoholmissbruk, vilket betyder att det nu är alkoholen som måste bort.

Men om alkoholen i ditt fall inte hjälper (annat än momentant när du är full) så har du bara ökat graden av skit i ditt liv. Och nej, att du är mindre olycklig när du är full räknar jag inte som att "alkoholen har hjälpt dig". Alla som över huvud taget dricker alkohol gör det för att må bättre. Men de flesta missbrukar inte.