Vi som tänker bli nyktra (alkohol)

Bestämde mig för att sluta för tre månader sen. På egen hand. 30 år nu, druckit sen jag var 13, druckit väldigt mycket för mycket i 8-10 år. Jag är periodare som kände att perioderna började flyta in i varandra.

Livet är så mycket bättre! Jag klarar bannemig av det här!

Jag har följt tråden länge och blivit peppad av den ibland och deppad dito. Härligt att vi försöker bättra oss, vi som har mer än anledning!

Ha det så bra och tack allihop för surret!

Bra jobbat!
Håll ut över jul/nyår också så har du vunnit en seger till över dig själv och alkoholen!

Har läst igenom nästan hela tråden och märkt att jag inte är ensam om att tro att man kan trappa ner och hålla sig på rätt köl med måttligt drickande
Jag har lyckats hålla det på den nivån i många år, måste nog vara närmare 10 år med några övertramp inräknade.
Har liknande historia som många andra, från första gången man drack så tog det över direkt, andra gången drack jag dubbelt så mycket och på den vägen fortsatte det. I skolåldern var det ju en merit att kunna dricka mycket så man fick ju uppmärksamhet och "kompisar" via det.
För mig var vägen ner jävligt brant och jag hade vita veckor för att jag behövde det redan som 18-åring och i 20årsåldern slutade jag helt.
Den gången mest pga andra så det höll inte så länge, kanske ett år, innan jag var tillbaka i gamla spår. Sen slutade jag några gånger till (jag måste väl ha börjat också...) och började efter ett tag att dricka några öl på fester och det gick skitbra, jag hade full koll och livet lekte. Trivdes jättebra med att vara nyktrast på fester, inga problem alls med den biten.

Sen helt plötsligt en dag (typ 10 år senare) så upptäcker jag att nån har druckit ur mina öl, jag är helt säker på att sambon har gett bort några pilsner till svärfar. Det var ju jag som hade druckit upp dem såklart, där nånstans kommer jag på att jag inte vet när jag varit helnykter en helg senast och bestämmer mig för att ta en paus så det inte går överstyr, det här var strax före midsommar för ett par år sen. Vaknar på midsommardagen av att jag mår sjukt dåligt, fruktansvärt bakfull.
Tar mig i kragen och är nykter några månader och dricker sen några öl eller drinkar när vi går ut på klubb, ja det här funkar ju som förut tänker jag och rätt vad det är så är det återigen midsommarafton och jag är något fullare än önskat, men inte så farligt ändå. Ångesten och depressionen som jag får är dock nåt helt nytt, att det blev så starkt alltså, och satt i under hela följande vecka.
Sambon undrar varför jag måste bli så full jämt, hon var med under åren när jag drack för mycket så hon tycker väl att jag aldrig dragit ner på det fast det hade gått ett helt år sen förra gången jag blev dyngrak.
Det här ledde till att jag sa att jag måste sluta helt och efter ett tag tycker att jag har klarat mig jävligt bra tills jag en sen kväll upptäcker att jag har druckit minst en grogg varje helg ändå! Återigen insåg jag att jag måste sluta dricka så jag var nykter en helg och nästa helg drack jag en liten grogg, sen var jag nykter en vecka och förra helgen drack jag igen
De nyktra helgerna har jag mått jävligt bra rakt igenom men ändå så ska man hälla upp en liten jävel åt sig.

Jag fattar inte att jag som har haft sån koll på det här att bara dricka lite grann och inte låta det gå överstyr nu helt plötsligt inte kan vara utan den där groggen. Jag har ju inte ens varit full...Låter sjukt löjligt och fjortisaktigt, det här hade jag aldrig trott var möjligt om jag inte upplevde det själv.
Väldigt konstigt att vara i den här sitsen nu och ha lika tufft med nykterheten som för över 10 år sen när jag verkligen hade ett missbruk som även andra la märke till, alltid fullast på krogen och hela den biten. Nu när jag bara dricker så otroligt lite så är det ju ingen som ens ser mig påverkad, ingen som tror att jag har det kämpigt ändå.
Det värsta är ändå att nästan all vaken tid går åt att tänka på alkoholen på ett eller annat sätt, anledningar till att fira, kommande jul och nyår osv. Dagdrömmar om riktiga bläckor helt enkelt, att köpa på sig lite vodka o gin och bara sitta och dricka utav helvete som förr i tiden.

Känner igen mig mycket i ditt inlägg...

Skriver som jag har gjort tidigare flera gånger i tråden men det tål att upprepas... Vissa tål alkohol, vissa gör det inte och kommer aldrig att göra det heller!

Tillhör du kategorin som är allergisk, vilket jag tycker utifrån din berättelse att du gör (jag och många andra beskriver vårat problem med alkohol som en form av allergi mot alla sinnesförändrande droger) så gör du bäst i att avstå alkohol och andra droger. Det kommer bara att bli värre och värre, jävligare och mörkare så länge du fortsätter att dricka.

Varför är det så viktigt att dricka egentligen? Är det för den där stunden av att vara ångestfri, lycklig och avslappnad som berusningen innebär? Då kan jag upplysa om att den stunden blir kortare och kortare för att tillslut inte infinna alls utan det blir ett direkt ångestpåslag bara. Dock är du då redan beroende av skiten så du fortsätter att hälla i dig trots att spriten långsamt tar livet av dig och säkerligen gör den det också om du inte gör en drastiskt förändring och söker hjälp. Ytterst få lyckas sluta helt på egen hand.

Ja helt klart är man ju allergisk, det var ett bra ord faktiskt.

Varför det är viktigt att dricka vet jag inte, jag tror att det är nån sorts förväntan av känslan av ruset som får en att bli sugen, fast man vet att det inte blir så.
Förut vad det mer en social grej, man drack för att alla andra gjorde det typ, men den anledningen är ju bara för att lura sig själv. När jag slutade första gången (gångerna) och gick ut med polarna så var det ytterst få som tyckte att jag var roligare att hänga med innan min nykterhet.
Jag vet inte vad jag är ute efter egentligen, har jobbat mycket med nykterheten tidigare år och får göra det igen, nu med insikten att det i längden inte går att smådricka utan jag måste fortsätta vara nykter.
Inte börja med det där att bara dricka några öl/groggar då och då.

Det jag försöker lyfta fram är nog den gamla klyschan om att en gång missbrukare = alltid missbrukare, jag tror att det är många som är i min sits och klarar sig skapligt bra i många år. Visst blir det för mycket ibland men för det mesta klarar man av att bara dricka måttligt. Intaget kanske ökar sakta men säkert och rätt vad det är så kommer verkligheten ikapp en

Jag är helt klart allergisk mot alkohol.
En allergi är när kroppen reagerar onormalt på ett ämne.

T ex. Jag dricker en öl, blir ännu törstigare på en öl, efter 3-4 öl är törsten/suget helt sjukt starkt. När normala människor börjar må illa eller tycker det känns jobbigt och börjar gå vingligt, då slutar dom, dom upplever obehag. Det är en normal reaktion. Jag däremot bara måste ta några fler öl, eller groggar, tills jag mer eller mindre tuppar av. Snacka om onormal reaktion på alkohol, istället för att känna obehag och må illa när det är för mycket så vill min kropp bara ha mer, jag blir bara ännu törstigare.

Så nu gör jag som nötallergiker,skaldjursallergiker med flera, håller mej ifrån det jag inte tål.

läst några inlägg då jag försöker få min familjemedlem att sluta vill bara säga starkt jobbat till er som klarat er och fortsätt kämpa till er andra.

Hållit mig i 5 dagar nu inte en droppe , ska börja träna imorgon kör en tråd om det. Hoppas verkligen allt går vägen denna gången.

starkt jobbat alla ni som klarat er och kämpar emot skiyen

På grund av saker som jag gjorde under mitt senaste återfall, så kommer jag inte att ha råd att åka till Sverige till jul. Men jag klagar inte: jag räknar dagarna till min tremånadersdag (23 december), och skall fira jul med en vän i AA. Och stort lycka till och uppmuntran till alla här som försöker hålla sig nyktra.

63 dagar utan en droppe alkohol. Tänker aldrig mer röra eländet som bara gör ekonomin tom och nedstämdheten sätter in.

Jag vet inte hur mycket du har druckit, men för mig brukar det ta 4-5 veckor innan jag kan träna. Min kropp brukar vara helt slut och den behöver vila.

Ta det lugnt o lycka till.

Det är nog väldigt individuellt. Ett av de största problemen med min egen alkoholism är att jag inte ORKAR träna och därför kan jag inte göra så mycket annat än att dricka. När jag väl tränar så mår jag såpass bra efteråt att jag inte brukar behöva dricka, men att lyckas ta sig för med skiten är näst intill omöjligt, både fysiskt och psykiskt. Fastän kroppen lätt skulle klara det om jag bara började. Så alla som säger "ut och spring!" verkar inte ha en aning om vad man brottas med.

Hur som helst provar jag just Naltrexon som jag fått utskrivet och ta mej fan, jag tror det funkar! Mitt sug är exakt noll och jag känner mig allmänt lugn och fri i huvudet. Trots att det inte var den beskrivning jag fick av hur det skulle fungera. Är lite seg och "flimrig" sådär men absolut inte omtöcknad.

Kämpa på alla där ute! Jag har långt kvar själv men den här gången får jag hjälp och det är jag överlycklig över. Bara motivationsboosten man får av att veta att man står under läkekonstens beskydd underlättar betydligt.

Nu ska jag ut och myspromenera i regnet. Trött men nykter och hoppfull.