Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Carina Bergfeldt på Aftonbladet jobbar på för att trivialisera gårdagens terrorattentat. Det är väldigt fascinerande att övre medelklasspersoner som förmodligen inte satt sin fot i en bönelokal sedan skolavslutningen i 9:an ger sig ut för att försvara en religion som vederbörande inte ens tillhör. Skulle Carina Bergfeldt på samma sätt ge sig ut för att försvara en ideologi hon inte själv tillhörde?

Jag tycker rubriken är ganska intressant, Terrorism sker inte i Guds eller Allahs namn. Har det gått Carina Bergfeldt förbi att 'Allah' betyder Gud? Rubriken säger alltså att terrorism inte sker i Guds eller i Guds namn. Ok?

Att artikeln innehåller också lite "fakta" som säkert googlats fram från Wikipedia. Jag tycker sånt här är ganska symboliskt för det tillstånd som den intellektuella nivån befinner sig på i Sverige. Religion kan i princip rättfärdiga vad som helst, men Carina Bergfeldt vet minsann hur den "korrekta" tolkningen av islam ska tillämpas.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/k...cle20124540.ab

Hehe.

Arnstad och imam Löfven avklädda byxorna samtidigt.
De är vämjeliga och bilden också.

Det är verkligen störtlöjligt. De har någon sorts egen idealiserad bild av den "riktiga muslimen" och "verklig islam" som går ut på att de alla är fromma varelser, toleranta som få osv. Det är ju en bild som är ungefär lika korrekt som om man säger att alla muslimer är terrorister och direkt felaktig om man ser till undersökningar som har gjorts om var många troende muslimers sympatier ligger.
Muslimer är väl människor med goda sidor, fel och brister de med vilket de flesta är fullständigt kapabla att förstå. Av alla dessa människor har ingen tolkningsföreträde.

Däremot tyder ju skönmålandet på en viss desperation. Och på en ganska naiv syn på tillvaron. Gott och ont. Svart och vitt.

Du framlägger en stundtals övertygande argumentation, men jag ger mig inte in i j-diskussionen öht.

Jag vidhåller dock att just att strategin för att få en pro-israelisk Söder utsatt för muslimskt attentat genom att utmåla honom som 'judisk antagonist' är ett märkligt val av trigger.

Cornucopia befäster sin position som 'o-positionell' genom fortsatt Kaplan-bashing.



Ja. Han ger sig även på en hel del annat. Men vidhåller att SD är rasister. 'O-positionell' var ordet.

http://cornucopia.cornubot.se/2015/0...an-stoder.html

Ett inslag på The Young Turks om gårdagens terrordåd. The Young Turks är en vänstervriden "nyhetskanal". De framstår rätt ofta som rätt oseriösa, men jag kan inte hjälpa att jag tycker Ana Kasparian är het. TYT försöker iallafall vara någorlunda konsekventa i sin bevakning när det gäller seriös politik. De har inga problem med att framföra kritik islam och är därför inte lika hycklande som svensk media.

De tar upp lite citat från de mördade satirikerna som jag inte hört hittills i svensk bevakning av händelsen, och kritiserar folk som kritiserat Charlie Hebdo för att ha "kränkt" muslimer.

https://www.youtube.com/watch?v=D3QAqW6N_Ig

Nej. De har en bild av att alla egentligen vill bli relativistiska, mjuktotalitära socialliberaler. Som de själva. All analys utgår från detta enkla faktum. Det här jobbiga med terrorattentat och sånt är bara en fas, innan alla ser ljuset i tunneln.

Tolv personer har nyss fått erfara att ljuset i tunneln, det var från verklighetens oförsonliga godståg, och sådana är oftast inte så intresserade av att dekonstrueras.

Studio 1 började nyss i P1. Från inledningen:


Unga fransmän. Mångkulturalistens dilemma. Vad blir det nästa gång? Uigurer sätter kniven i hankineser och SR frågar vad är det som får unga kineser att radikaliseras och vänd sig mot sitt eget land?

Tack för ditt trevliga svar!


Jag tänker inte välja mellan, eller uttala någon åsikt om, vilka jag hellre ser dödade. Det sättet att resonera känns en aning avigt för mig. I övrigt håller jag med om det du skriver.


Och på riktigt tycker jag att det är ohederligt av jounarlister och andra som tycker och tänker högt i svensk media, att när det gäller den svenska eller nordiska satiren bland annat mot religionen islam och dess mer eller mindre imaginära företrädare, så är man mycket tveksamma till att uttrycka sitt stöd. Och vid en jämförelse med Dan Parks behandling inte bara av aktivister och svenska rättsväsendet, utan också av svensk media, så är det masshysteriska till intet förpliktigande ställningstagandet för Charlie Hebdo – symboliserat genom det politiska plakatet Je suis Charlie – så uppenbart hyckleri att man förundras över det faktum att dessa svenska tidningsmän, inte bara helt uppenbarligen saknar både självinsikt och förmåga att alls skämmas, de visar också utan problem upp detta tillkortakommande. Hyckleriet är i mitt tycke häpnadsväckande.


Dessutom anser jag att svensk medias användande av slagordet Je suis Charlie, närmast är ett hån mot de mördade skämttecknarna. Ingen, säger ingen, av alla dessa nu så goda har för avsikt att ta någon som helst personlig risk, så som de mördade skämttecknarna gjorde. De vågar inte ens skriva elaka kommentarer anonymt på Internet. För dem är frasen Je suis Charlie i sak inte mer värd än Vi Gillar Olika. Det är bara ett politiskt slagord, ingenting som betyder nåt på riktigt.


Vidare påminner mig det hysteriska avståndstagandet om beskrivningar jag tagit dela av, om hur det gick till i forna kommunistländer, där det vid vissa tillfäleln var en ideologisk plikt att ställa sig upp och i kör ropa tillsammans med andra. Vid en genombläddring på Internet av ett möjligen snävt urval av svensk medias tyckarsidor, så ådrar jag mig scenen som beskrivs i Orwells 1984, där alla vid ett massmöte ställer sig upp och skriker HATA! tills de kommer i extas. Som sådana betraktar jag dagens svenska mediamän. Och förmodligen skulle de mördade skämttecknarna kunnat vara riktigt elaka mot dessa mediemän, hade de mördade bara haft möjligheten.

Björn Wimans artikel ur Dagens Nyheter va? Den är ett genomskinligt försök att dölja den svåra frågan om yttrandefrihetens roll i ett mångkulturellt samhälle.

Samhällsfred i mångkulturella samhällen är i praktiken beroende av en begränsning av yttrandefriheten och en kringskuren debatt. Det minsta man kommer undan med är självcensur.
Man kan inte tillåtas att skriva, säga eller avbilda vad som helst med mindre än att tempel, kyrkor, moskéer och bostadskvarter börjar brinna och människor mördas. Det räcker med rykten för att sådant ska hända.

Det finns människor ur invandrade etnoreligiösa grupper i Europa som helt enkelt inte tolererar yttrandefrihet som företeelse och de är beredda att gå mycket långt för att begränsa uttryck som de inte gillar. Vilks, det avstyrda attentatet mot ett par tidningar i Köpenhamn 2010 och nu detta. SVT rapporterar att det tydligen finns en "svensk" Facebookgrupp där flera hundra muslimska extremister hyllar angreppet mot tidningen i Frankrike. Ju fortare MSM-journalister och medborgare förstår den fulla vidden av det här problemkomplexet, slutar att vingla mellan oförenliga principer och konsekvent väljer yttrandefrihet framför mångkulturella utopier desto bättre. Kort sagt är det dags att tala öppet om vilka samhällsvärden som står på spel.

Jag håller inte med Kjell Magnusson på SvD:s Brännpunkt men han tillstår i alla fall öppet vad som är på väg att förloras. Den diskussionen orkar tyvärr Wiman inte ta. Frågan är om det finns någon i MSM som kommer att ställa den besvärliga frågan om yttrandefriheten och mångkulturen?

Johan Ehrenberg i ETC:


http://www.etc.se/ledare/morden-ar-r...agar-kritisera

Smaken är som bekant som baken, delad. När det islamistiska svärdet viner på ena sidan stjärtsprickan blir Johan trött och på den andra blir han arg. Jag kan faktiskt inte tolka det på annat sätt än att han låter den eventuella smakfullheten - eller -lösheten - hos offret avgöra allvaret i den islamistiska terrorsituationen. Fräscht, som man sa när jag var yngre.

Intressant med inside från M - jag har undrat hur tongångarna lyder internt bland de politiker som faktiskt lämnat MUF mentalt.

Det var precis detta jag teoretiserade kring för någon dag sedan - ett medialt, återkopplat och självförstärkande, 'opinionsfilter' eller en medial 'superväljare', bestående av en ohelig treenighet i Ankeborg.
(FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Nämligen:
- Twittersnatter-twats ('mittenextremismens förkämpar') som 'Twitterturken', Arnstad och Ernman.

- Ledarsidor (och vinklade reportage där man frågar kvinnan på gatan som av en händelse alltid är vänsteraktivist i Umeå)

- Kultursidor

Samtliga element rapporterar varandra som absolut sanning och rapporterar alltså varandras rapporterning med ökande amplitud.

I termer av strikt numerär är avgrundsvänstern inte särskilt stor, i termer av medial makt är deras 'opinionsfilter' enormt och utgör en 'superväljare' som tvingar högern (såväl om högerflygeln inom S) att hyka sig för 'Nazi-spöket'.

Ovanstående ger mig anekdotiskt bevis för att det åtminstone finns en politiker inom M som håller med...

I ljuset av detta ger jag 'Fula Gubben' fel. Den mediala (indirekt politiska) makten inom 'opinionsfiltret' är reell och stor. Men den påverkar inte folket i särskilt stor utsträckning. Den påverkar politikerna inom högern, genom att säga 'äpp, äpp - du är väl inte nazist?' vid minsta antydan till högervridning i mångkulturella frågor.

Det påverkar i viss mån reell opinion genom att påverka får med ordagrann tilltro till det tryckta ordet - huvudsakligen utövas dock, IMHO, deras påverkan på politiker.

Sen kan man ju ur detta perspektiv även betrakta Orrenius oärliga alster om 'Eu-migranter av klåfingrig etnisk bakgrund' - vilka ju faktiskt påverkat såväl opinion, politiker som polismakt.