Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Intressant debattartikel av professor Bo Rothstein, publicerad i inatt, om identitetspolitiken som ett hot mot den framgångsrika svenska samhällsmodellen:


Autokratiska Kina överträffar liberaldemokratiska Indien i varje känt standardmått på mänsklig välfärd, skriver han. Därför:




Angående identitetspolitiken:


Bo Rothstein konkluderar med att identitetspolitiken i en dominerande form kommer att få den framgångsrika svenska samhällsmodellen att falla samman.

http://unvis.it/www.dn.se/debatt/ide...hallsmodellen/

Han skriver oantastligt. Få se om några statsreligiösa identitetspolitiska särintressen kan gå i svaromål eller känner sig utmanade av "nyfascismen" i det insinuanta budskapet.

Jan Myrdal sågar mångkulturen jämns med fotknölarna

http://www.janmyrdalsallskapet.se/av...ch-harska.html

Lika självklart som tragiskt kan den inte publiceras idag i Sverige och tyvärr når den inte ut i någon större omfattning; det finns mycket matnyttigt i intervjun att kommentera, och skulle ha varit intressant att se vad dagens debattörer skulle göra med den. Jag ska dock inte göra något längre försök utan bara skjuta in en liten reservation i argumentationen och hävda att den blir mindre och mindre relevant för varje år som går. Vi får hela tiden nya tekniska möjligheter att kommunicera världen över. Med andra ord kan jag sitta på andra sidan jorden och vara lika svensk där som här i Sverige, eftersom jag med lätthet kan komma åt varje ord, varje bild, varje film som produceras i Sverige ett knapptryck bort. Det kunde man inte 1982, och långt mycket mer otänkbart som svensk utvandrare 1880. Idag har vi Skype och andra tjänster som gör det gratis att med ljud och bild hålla kontakt med vem som helst i världen och tekniken är på inga sätt fullbordad. Idag kan man ta sig var som helst i världen på under ett dygn, något man heller inte kunde 1880, och jag föreställer mig att det är långt billigare idag än 1982, så alla samhällsklasser är mycket lättrörligare idag än igår. Vi behöver alltså inte, om vi inte vill, assimilera oss någonstans alls idag - så invandringstanken som den framställs av Myrdal blir helt enkelt ointressant.

Ny krönika av Julia Caesar, http://snaphanen.dk/2014/12/14/sonda...-forlorade-ar/

Inledningen:

Är detta en trevare om Oytos kretsloppsmigration på riksnivå?

Men man kan se direkt hur det vinklas och t.o.m. rasistanklagas av Expo. Jag tror Oyto måste inse att när förslag mot detta läggs fram så här taffligt (kalla det repatrieringsbidrag? Hur många läsare vet vad det ordet betyder.. då kan tidningarna lägga in sin värdering i ett för folket tomt ord.) så kommer det vara lååååång väg innan det ens tas seriöst.

Nu är det bara en Expressenartikel. Men den saknar mycket av fördelarna som finns. Med reservation att jag inte läst DN-artikeln, där kanske Söder får brodera ut en win-win situation som är bra.
http://www.dn.se/val/nyval-2015/den-...nationalismen/

Det som jag tänker är mest att detta direkt slås ner som rasism. Hm ..

Anna Dalhberg anknyter till samma tema.






Och så vidare. Hon avslutar med:


Ingenstans talas det om invandring. Elefanten i rummet utelämnas. En ny trend kanske, hos de annars vågar tala i ämnet? Alla förstår ändå implicit vad det handlar om. Problemet som Anna utelämnar är att även om vi skulle ta tag i det som hon värnar om så skulle det ändå fallera eftersom det hela tiden fylls på mer av det som orsaker problemet.

Resebidrag för återvandring?
http://www.migrationsverket.se/Priva...rvandring.html

Suck. Fel avsändare och fel anslag.

Kretsloppsmigrationen skulle förespråkas som en rättighet och möjlighet, helst av Gustav Fridolin eller Adam Cwejman. Min opinionsbildning och mina förslag har hela tiden varit inriktade på andra partier än SD, utifrån en för dem gynnsam spelteori, med den fulla insikten att SD självt pestsmittar varje reform.

Om det varit ett etablerat parti som talat om kretsloppsmigration("repatriering") eller nyttomaximerande godhetskapitalism på en globalhumanitär marknad("hjälp i närområdet") - ja, då hade dessa partier i ett slag kunnat behålla sin moraliska hållning och bjuda över SD i en för Sverige gynnsam riktning.

Jag bryr mig inte om SD:s väl och ve, annat än som katalysator och blåslampa. Om det så var en hycklande Erik Ullenhag eller Rasmus och Oliver som skördade triumfer med min retorik så är ju huvudsaken att den praktiska politiken går i rätt riktning. Ja, då är det BÄTTRE med en hycklande, frimodig opportunist och karriärist från vänster eller liberalt håll än en ängslig "nationalkonservativ" som alltid kommer att självkompromissa bort det mesta.

För det hade inte varit svårt att gå i polemik med dem som förfasar sig över tanken på återvandring i stor skala: Är det verkligen OK att vara så trångbröstat chauvinistisk och insulär att man menar att ett liv i Afrika eller Mellanöstern per definition är sämre än ett i Sverige? Att det är vår materiella standard, våra dogmer och vanor som är förutsättningen för individens värdighet och livskvalitet?

Är Sverige alltså ett Hotel California som det går att checka in i, men aldrig ut från?

Edit: Sedan vill jag ändå tillägga att självsäkerheten Söder visar i DN-intervjun är uppfriskande och av godo.

Det oblyga hävdandet av nationalismen i den meningen att det kan trängas flera separata nationer i samma stat gav ju faktiskt omedelbar frukt - nationalismens goda sida som demokratibärare och motvikt till kolonialism och imperialism lyftes fram i artikeln. Frågan "Är nationalism inte också av godo?" ställdes och besvarades jakande, vilket är rätt märkvärdigt i sig.

Att stå för något, att komma med konkreta förslag, att inte hymla - allt detta är mer lockande än skrämmande för väljarna. Att SD är ett radikalt parti är redan så jävla inskärpt och diskonterat att det värsta man man göra är att inte i viss mån fylla rollen.

Det är förstås bra om växandet ger råg i ryggen och anpassligheten bara var ett steg i raketen mot rollen som statsbärande parti. Men jag hade helst sett att återvandringen som fönstret i det inmålade hörnet hade tillgripits av ett nödställt parti som FP - för när tanken och instrumentet väl etablerats hade ju SD i sin tur kunnat bjuda över.

En liten med aktiv skara borgerliga skribenter försöker åtminstonde höras i massinvandringsbruset:

PJ Linder uppmanar M att anamma sin historiska hållning i invandrings och migrationspoitiken.

http://www.folkbladet.se/opinion/opp...s-7587017.aspx

Intressant att han väljer att publicera sig i Folkbladet (S), men kanske för att han där har en frände i den politiske chefredaktören Widar Andersson (S) som konsekvent propagerar för en mer hederlig och öppen debatt om migrationspolitiken.

Vi vet inte om PJ försökt publicera sitt inlägg i större borgerliga tidningar och blivit nobbad men varför väljer han den förhållandevis obetydliga tidningen Folkbladet?

Moderaternas program från 2007 som anknyter till deras historiska hållning att iakta försiktighet, måttfullhet vid alla samhällsutveckling liksom de självklara argumenten att invandrare som begår brott skall avvisas från riket, de som får avslag på uppehållstillstånd skall givetvis lämna riket omedelbart mm tycks nu har försvunnit helt när Kreab och Ayn-randliberalerna får styra agendan i M, ihop med det postkulturmarxistiska medieetablissemanget.

Finns ingen anledning alls för gamla M väljare att stödja det parti som helt skrotat sitt historiska ansvarstagande kan man väl konstatera om nu ingen ändring sker vad gäller deras hållning i migrationsfrågorna.

Som politisk chefredaktör på SvD manade PJ Linder på Aliansen och vädjade till dem att använda sin regeringsmakt till konstruktiv ide och programutveckling, han förutspådde deras valförlust och stagnation långt innan valet 2014.

Han blev följaktligen utbytt mot Kreabs och SN:s handplockade Ayn Rand klon Tove Liefvendahl som bekänner sig till den rätta läran.

Jo naturligtvis, men poängen är att jag fått uppfattningen om att man insett att ju mindre SD nämns desto bättre är det. SD har tex fått över 17% i två mätningar nu, och inte någonstans har det nämnts. Det går liksom inte längre att skrämmas eftersom man kommit över någon slags brytpunkt. Därför har man alltså bytt strategi och börjat tiga ihjäl dom istället.

Det som jag tror att du har uppfattat är pissmedias uttalade strategi vad gäller att hantera regimkritik i allmänhet och SD i synnerhet. Det man vill uppnå är att prata om SD samtidigt som man vill undvika att prata med SD.

När allt det dramatiska hände häromveckan var det ju omöjligt att inte prata med SD, vilket såklart var ett bakslag för pissmedia. Nu har man återigen tagit kontrollen över sin egen strategi och föredrar således att prata om SD.

För Sverigevänners agenda så spelar inte detta någon större roll för tillfället. Det framgår med all önskvärd tydlighet i pissmedias alla kanaler att massinvandringen är ett dödsdömt kommunistprojekt och att inget av de andra partierna vill erkänna problemen.

Det bör dock påpekas att PJ slutade helt efter eget beslut. Roligare medarbetare på Axess förstås.