Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Var det ett faktum att allt är en illusion hade jag efter mycket ångest och panikattacker försökt sansa och mig och leva resten av livet precis som jag gör nu egentligen, kanske ta fler risker i livet.

Men nu efter en liten eftertanke så tycker jag hela idén är hemsk, jag hade kanske ändrat syn på mycket och blivit galen, tagit livet av mig själv till slut. Jag hade börjat ifrågasätta allt som har med känslor och kärlek att göra vilket hade gjort mig förstörd tror jag.

Det är en illusion, men den har en hake, nämligen att det finns regler för hur den fungerar, kallade naturlagar.

Det kan låta flummigt, men jag använder Sherlock Holmes metod att acceptera det som kan verka orimligt om det är det enda svar som man kan komma fram till efter att ha tagit bort allt annat.

Alltså: var exakt går gränsen för medvetande? Man kunde säga att något måste ha en hjärna för att ha det, men är det korrekt? Alla djur har det rimligtvis, men hur är det med växter? Har de inget medvetande, hur primitivt det än är? Och om man kommer fram till att växter förnimmer något, så verkar det inte ens som att medvetandet är begränsat till levande materia, för är det så stor skillnad på en cell och en kristall? En kristall reproducerar sig ju på sätt och vis.

Medvetandet är ju enormt nerskruvat också i en människohjärna vid narkos och drömlös sömn. Kroppen tar upp syre, smälter maten och dödar mikroorganismer men inget mer. Den mest obetydliga insektshjärna klarar detta.

Om man anser att det finns en helt rationell förklaring till medvetandet så kommer man till paradoxen att medvetande inte är något märkvärdigt utan tvärtom måste finnas i allting ner till universums minsta beståndsdel, fast på den nivån som ett gränsvärde till 0 givetvis.

Jag medger givetvis att detta inte är något direkt bombsäkert bevis naturvetenskapligt sett utan bara en sorts grov deduktion, som jag dock är helt säker på är riktig.

Om man drar ut resonemanget så långt det går, så är den minsta entitet som finns medveten. Samtidigt är det en helt materiell egenskap.

Då måste du ju även kunna förklara varför just en hjärna är medveten och inte enbart var elementarpartikel för sig eller hela universum kollektivt.

Den mänskliga varianten av "spegling" kräver trots allt en viss konfiguration för att uppstå, även om vi skalar bort allt (e.g. sinnen, kognition) förutom just själva medvetandet.

Jag tror att det är en egenskap hos allt men att den är nästan slumrande i allt utom i en hjärna. Att jag resonerar så beror på att det vore ännu absurdare att tro på en absolut gräns för vad som är ett medvetande.

Men på något sätt är ju hjärnan ett objekt som inhyser en slags samlad medvetenhet på ett sätt som inte finns motsvarande hos hela människokroppen, ett berg, eller all materia i universum (alltså: all materia som ett samlat medvetande).

En hjärna är ganska slumrande den också. Jag tänker ofta att medvetandet är som en blek skugga, vilken vi prisar som "levande" och "klar" enbart i egenskap av vår bristande förmåga att rannsaka oss själva objektivt.

Jag är ju ärkematerialist, så paradoxalt nog har jag denna idé just för att det inte kan finnas något övernaturligt med medvetandet

Låter rätt ointressant om medvetenheten kan tolkas som en extremt liten.
för låter den som hur man definierar medvetenhet.
jag finner ex inte att man kan förklara en manet som medveten och bryr mig inte vad andra anser.

I dubbelspalt experimentet ät jag mer intresserad av hur partiklarna uppför sig och inte att dom kan uppföra sig.

Alltså detta är obegripligt.

Vad är spegelegenskap för något? Och om detta är samma sak som självinteferens, vad har det då med ett medvetande att göra?

Alltså kan du inte förklara detta närmare? Du säger bara att det är samma sak hela tiden...?

Det är intuitivt. Jag har inga vetenskapliga bevis för det, förstås. Medvetandet är den egenskap som "speglar" universum.

Okej och vad har detta att göra med självinteferens?