Jag förstår inte riktigt hur du menar. Jag själv är ju inte så intresserad av solipsismen, men du menar att om jag var ensam i universum, och kunde kommunicera exakt det jag ville på precis det sätt jag ville, så skulle jag smälta ihop med resten av alltet? Jag förstår faktiskt inte riktigt tanken.
"ditt eget universum och resten av universum", finner den frasen lite märklig, vad är "mitt universum", och vad är "resten av universum"?
Ditt universum: Jag syftar på universum så som du kan uppfatta det. Universum filtrerat genom dina sinnen och intryck. Phaneron.
Resten av universum: Det ofiltrerade universumet. Det som kanske kan ses som det mest objektiva, "egentliga" universum.
Jag undrar om du tror att gränsen mellan ditt universum och resten av universum skulle kunna suddas ut om du kunde kommunicera exakt det du ville kommunicera, från ditt universum till resten av universum? Slutligen handlar det kanske om en fråga om var existensen egentligen existerar; i ditt universum, i det utomstående universum eller om det kan samexistera under perfekt kommunikation mellan dem.
Citat:
Ursprungligen postat av Autobahn76
Har du någon gång tittat på dina tankar "uppifrån", så att säga.
Den som tittar, anses vara ditt medvetande.
Nej, jag förstår inte riktigt vad du menar. Är inte jaget beroende av medvetandet? Hur medvetandegör sig jaget någonting? Om jag försöker att göra en slags bild av det.
{J-T-M-S} | {IN}
DU = Ditt universum, första {}, UU = Utomstående universum, andra {}, | = gränsen mellan phaneron och resten av universum. IN = information S = Sinnesintryck, M = medvetandet, T = tankar och J = jaget.
Jag tänker mig att jaget är sista anhalten för informationen. Säg att det finns en viss information (IN) i yttre universum, då ska sinnesuttrycken (S) medvetandegöras (M), tolkas och sorteras i tankestrukturerna (T) innan det slutligen når jaget (J) som då har "uppfattat informationen". Jaget är alltså beroende av medvetandet för att kunna uppfatta någonting överhuvudtaget.
Edit: Osäker på om jag tror att det sker en tolkning mellan jaget (J) och tankestrukturerna (T) också.
__________________
Senast redigerad av starke_adolf 2015-10-26 kl. 18:30.
Ditt universum: Jag syftar på universum så som du kan uppfatta det. Universum filtrerat genom dina sinnen och intryck. Phaneron.
Resten av universum: Det ofiltrerade universumet. Det som kanske kan ses som det mest objektiva, "egentliga" universum.
Jag undrar om du tror att gränsen mellan ditt universum och resten av universum skulle kunna suddas ut om du kunde kommunicera exakt det du ville kommunicera, från ditt universum till resten av universum? Slutligen handlar det kanske om en fråga om var existensen egentligen existerar; i ditt universum, i det utomstående universum eller om det kan samexistera under perfekt kommunikation mellan dem.
Jag läste nyligen ett citat av någon som sa att vi inte lever i universum, vi är universum. Tyckte det pekade ganska bra på något som de flesta missförstår, och det är ju helt sant. Vi är inte separata entiteter i universum, vi är en del av det. Och universum är en del av oss.
Men det här med att kommunicera med universum, hur menar du med detta? Det finns ju många exempel på folk som upplevt att gränsen mellan dem själva och alltet har suddats ut, oftast antingen i meditation eller vid intag av psykedeliska droger. Är det detta du syftar till med att "kommunicera exakt det jag vill kommunicera"?
Men jag kan säga såhär; Jag tror inte för tillfället att jag i livet kan sluta existera som individ och gå upp i världsalltet. Det finns ju idéer om att detta kan göras när man dör, och att det kan förnimmas i livet (som sagt, meditation eller hallucinogener), men "ditt medvetande", eller "din upplevelse av världen", oavsett om man tror att det finns en själ, eller om man anser att allt är belägrat i hjärnan, eller kanske att hjärnan är radioantennen som "plockar in" frekvenser av det potentiella kollektiva medvetandet(?), anser jag är belägrat i kroppen, vid just din bestämda kropp, och så är det tills din kropp dör.
Du får gärna förklara lite mer om hur du menar med "kommunicera" med resten av universum, om du känner för det. Jag tänker lite på en cell i kroppen. Kan den kommunicera exakt det den vill kommunicera till oss, och betyder detta att den kan uppleva allt som vi upplever?
__________________
Senast redigerad av Jorgen300 2015-10-26 kl. 19:26.
Ditt universum: Jag syftar på universum så som du kan uppfatta det. Universum filtrerat genom dina sinnen och intryck. Phaneron.
Resten av universum: Det ofiltrerade universumet. Det som kanske kan ses som det mest objektiva, "egentliga" universum.
Jag undrar om du tror att gränsen mellan ditt universum och resten av universum skulle kunna suddas ut om du kunde kommunicera exakt det du ville kommunicera, från ditt universum till resten av universum? Slutligen handlar det kanske om en fråga om var existensen egentligen existerar; i ditt universum, i det utomstående universum eller om det kan samexistera under perfekt kommunikation mellan dem.Nej, jag förstår inte riktigt vad du menar. Är inte jaget beroende av medvetandet? Hur medvetandegör sig jaget någonting? Om jag försöker att göra en slags bild av det.
{J-T-M-S} | {IN}
DU = Ditt universum, första {}, UU = Utomstående universum, andra {}, | = gränsen mellan phaneron och resten av universum. IN = information S = Sinnesintryck, M = medvetandet, T = tankar och J = jaget.
Jag tänker mig att jaget är sista anhalten för informationen. Säg att det finns en viss information (IN) i yttre universum, då ska sinnesuttrycken (S) medvetandegöras (M), tolkas och sorteras i tankestrukturerna (T) innan det slutligen når jaget (J) som då har "uppfattat informationen". Jaget är alltså beroende av medvetandet för att kunna uppfatta någonting överhuvudtaget.
Edit: Osäker på om jag tror att det sker en tolkning mellan jaget (J) och tankestrukturerna (T) också.
Det du kallar "jaget", anses av många, vara en "illusion". Detta "jag" som har formats av yttre påverkan från samhället.
Detta skulle jag inte vilja kalla för ditt "sanna" jag.
Ditt sanna jag finns under all skit som du har "lärt" dig genom livet.
Det finns alltid en "Sense of self" hos varje människa. Oavsett hur lite Ego du har. Så det behövs egentligen inget "ja"g alls för att uppfatta något i överhuvudtaget. Tvärtom. Ju mindre "jag" (ego) som uppslukar dig. Desto mer närvarande är du. Både i ditt universum och det du kallar yttre universum.
PS: Att sudda ut gränsen mellan ditt universum och det yttre universumet (om det nu finns) är absolut ingen omöjlighet. Iaf inte känslan av det.
__________________
Senast redigerad av Autobahn76 2015-10-28 kl. 11:47.
Jag är ej en människa i den bemärkelsen jag vanligtvis uppfattar ordet och att här söka praktisera konceptet kommunikation är ej annat än att tala med mig själv. Anledningen till att jag dock gör det är att jag ej är helt övertygad om att det verkligen är på det sätt som medvetandet känner att det är. Det skulle kunna vara fråga om vanartad föreställning och världen skulle trots allt kunna vara konstituerad så som jag klassiskt sett har tolkat den.
Så, ni som är jag, vad för tankar vill jag höra?
Jag är allt och jag söker dunsta gentemot jaguppfattningen för att vakna upp på andra sidan, det är ingen aktiv handling utan bara en onämnbar intighet i min relation till vad vi kan välja att kalla jaget. Som en blomma som spricker ut, låt den få leva så vacker som den är! Jag ger den vatten nu!
Jag är allt, jag är ej, det finns inte och jag har alltid funnits och är allt som kommer.
Hur var det nu? Det röda pillret eller det blå pillret? Vilket var att föredra om man önskade stor och annorlunda vetskap? Jag gjorde den filmen såsom en freudian slip.
Det finns mängder med videos, böcker, artiklar et cetera.
Till detta kommer faktumet att jag kan manifestera saker här i fenomenvärlden. Det är, precis som sägs i videon, inget mirakel utan bara enkel "logik" eller vad fan man vill döpa det till.
Det finns mängder med videos, böcker, artiklar et cetera.
Till detta kommer faktumet att jag kan manifestera saker här i fenomenvärlden. Det är, precis som sägs i videon, inget mirakel utan bara enkel "logik" eller vad fan man vill döpa det till.
Kallas "Law of attraction" och har praktiserats av insatta människor, i århundraden.
Inga konstigheter.
Jag är ej en människa i den bemärkelsen jag vanligtvis uppfattar ordet och att här söka praktisera konceptet kommunikation är ej annat än att tala med mig själv. Anledningen till att jag dock gör det är att jag ej är helt övertygad om att det verkligen är på det sätt som medvetandet känner att det är. Det skulle kunna vara fråga om vanartad föreställning och världen skulle trots allt kunna vara konstituerad så som jag klassiskt sett har tolkat den.
Så, ni som är jag, vad för tankar vill jag höra?
Jag är allt och jag söker dunsta gentemot jaguppfattningen för att vakna upp på andra sidan, det är ingen aktiv handling utan bara en onämnbar intighet i min relation till vad vi kan välja att kalla jaget. Som en blomma som spricker ut, låt den få leva så vacker som den är! Jag ger den vatten nu!
Jag är allt, jag är ej, det finns inte och jag har alltid funnits och är allt som kommer.
Hur var det nu? Det röda pillret eller det blå pillret? Vilket var att föredra om man önskade stor och annorlunda vetskap? Jag gjorde den filmen såsom en freudian slip.
Trams. Släpp solipsismen. Vad sa David Icke egentligen? Stödde han din tes om att du är den enda människan som existerar? Snarare lade han fram argument för att "du" inte existerar alls, samtidigt som du i högsta grad existerar. Jag, du och alla andra är allt, tillsammans med resten av alltet. Hans illustration av isbitar i havet tyckte jag var bra rörande detta. Men din slutsats att "du" är den enda som existerar utifrån detta är ju knas. Existerar du så existerar jag. Men snarare så är vi båda en del av alltet. Gud/universum/alltet som observerar sig själv(t).
Men den här jäkla individuella upplevelsen är fan svår att greppa. Den är väl fortfarande en av de stora vetenskapliga och filosofiska gåtorna.
Trams. Släpp solipsismen. Vad sa David Icke egentligen? Stödde han din tes om att du är den enda människan som existerar? Snarare lade han fram argument för att "du" inte existerar alls, samtidigt som du i högsta grad existerar. Jag, du och alla andra är allt, tillsammans med resten av alltet. Hans illustration av isbitar i havet tyckte jag var bra rörande detta. Men din slutsats att "du" är den enda som existerar utifrån detta är ju knas. Existerar du så existerar jag. Men snarare så är vi båda en del av alltet. Gud/universum/alltet som observerar sig själv(t).
Men den här jäkla individuella upplevelsen är fan svår att greppa. Den är väl fortfarande en av de stora vetenskapliga och filosofiska gåtorna.
Vad har du rökt egentligen?
Du krånglar till det också. Jag säger ju att det blott är jag som finns. Om David Icke säger det ena eller det andra faller ju platt till marken då jag kan få honom att säga vad som. Jag erkänner mitt vansinne i det att jag här talar med mig själv. Som en del utav tillfrisknandet så lämnar jag dig min kära skapelse.
You were on your way home when you died.
It was a car accident. Nothing particularly remarkable, but fatal nonetheless. You left behind a wife and two children. It was a painless death. The EMTs tried their best to save you, but to no avail. Your body was so utterly shattered you were better off, trust me.
And that’s when you met me.
“What… what happened?” You asked. “Where am I?”
“You died,” I said, matter-of-factly. No point in mincing words.
“There was a… a truck and it was skidding…”
“Yup,” I said.
“I… I died?”
“Yup. But don’t feel bad about it. Everyone dies,” I said.
You looked around. There was nothingness. Just you and me. “What is this place?” You asked. “Is this the afterlife?”
“More or less,” I said.
“Are you god?” You asked.
“Yup,” I replied. “I’m God.”
“My kids… my wife,” you said.
“What about them?”
“Will they be all right?”
“That’s what I like to see,” I said. “You just died and your main concern is for your family. That’s good stuff right there.”
You looked at me with fascination. To you, I didn’t look like God. I just looked like some man. Or possibly a woman. Some vague authority figure, maybe. More of a grammar school teacher than the almighty. “Don’t worry,” I said. “They’ll be fine. Your kids will remember you as perfect in every way. They didn’t have time to grow contempt for you. Your wife will cry on the outside, but will be secretly relieved. To be fair, your marriage was falling apart. If it’s any consolation, she’ll feel very guilty for feeling relieved.”
“Oh,” you said. “So what happens now? Do I go to heaven or hell or something?”
“Neither,” I said. “You’ll be reincarnated.”
“Ah,” you said. “So the Hindus were right,”
“All religions are right in their own way,” I said. “Walk with me.” You followed along as we strode through the void. “Where are we going?”
“Nowhere in particular,” I said. “It’s just nice to walk while we talk.” “So what’s the point, then?” You asked. “When I get reborn, I’ll just be a blank slate, right? A baby. So all my experiences and everything I did in this life won’t matter.”
“Not so!” I said. “You have within you all the knowledge and experiences of all your past lives. You just don’t remember them right now.”
I stopped walking and took you by the shoulders. “Your soul is more magnificent, beautiful, and gigantic than you can possibly imagine. A human mind can only contain a tiny fraction of what you are. It’s like sticking your finger in a glass of water to see if it’s hot or cold. You put a tiny part of yourself into the vessel, and when you bring it back out, you’ve gained all the experiences it had.
“You’ve been in a human for the last 48 years, so you haven’t stretched out yet and felt the rest of your immense consciousness. If we hung out here for long enough, you’d start remembering everything. But there’s no point to doing that between each life.”
“How many times have I been reincarnated, then?”
“Oh lots. Lots and lots. An in to lots of different lives.” I said. “This time around, you’ll be a Chinese peasant girl in 540 AD.”
“Wait, what?” You stammered. “You’re sending me back in time?”
“Well, I guess technically. Time, as you know it, only exists in your universe. Things are different where I come from.”
“Where you come from?” You said.
“Oh sure,” I explained “I come from somewhere. Somewhere else. And there are others like me. I know you’ll want to know what it’s like there, but honestly you wouldn’t understand.”
“Oh,” you said, a little let down. “But wait. If I get reincarnated to other places in time, I could have interacted with myself at some point.”
“Sure. Happens all the time. And with both lives only aware of their own lifespan you don’t even know it’s happening.”
“So what’s the point of it all?”
“Seriously?” I asked. “Seriously? You’re asking me for the meaning of life? Isn’t that a little stereotypical?”
“Well it’s a reasonable question,” you persisted.
I looked you in the eye. “The meaning of life, the reason I made this whole universe, is for you to mature.”
“You mean mankind? You want us to mature?”
“No, just you. I made this whole universe for you. With each new life you grow and mature and become a larger and greater intellect.” “Just me? What about everyone else?”
“There is no one else,” I said. “In this universe, there’s just you and me.”
You stared blankly at me. “But all the people on earth…”
“All you. Different incarnations of you.”
“Wait. I’m everyone!?”
“Now you’re getting it,” I said, with a congratulatory slap on the back. “I’m every human being who ever lived?”
“Or who will ever live, yes.”
“I’m Abraham Lincoln?”
“And you’re John Wilkes Booth, too,” I added.
“I’m Hitler?” You said, appalled.
“And you’re the millions he killed.”
“I’m Jesus?”
“And you’re everyone who followed him.”
You fell silent.
“Every time you victimized someone,” I said, “you were victimizing yourself. Every act of kindness you’ve done, you’ve done to yourself. Every happy and sad moment ever experienced by any human was, or will be, experienced by you.”
You thought for a long time.
“Why?” You asked me. “Why do all this?”
“Because someday, you will become like me. Because that’s what you are. You’re one of my kind. You’re my child.”
“Whoa,” you said, incredulous. “You mean I’m a god?”
“No. Not yet. You’re a fetus. You’re still growing. Once you’ve lived every human life throughout all time, you will have grown enough to be born.”
“So the whole universe,” you said, “it’s just…”
“An egg.” I answered. “Now it’s time for you to move on to your next life.”
And I sent you on your way.
__________________
Senast redigerad av Autobahn76 2015-11-02 kl. 05:39.
Dina argument är inte hållbara, perspektivet vi ser hjärnan ifrån spelar inte någon roll. En mygga som är liten, tror du att den är smart bara för att deras perspektiv så är deras hjärna gigantisk? Jag är stolt över att ha en människohjärna och jag tror faktiskt att livet är en illusion, när det kör fast kan man tänka att livet faktiskt bara är en illusion.
