Egots död

Skillnaden är total. Dess motsatser. Det ena är begränsande, det andra är oändligt. Det ena är rädsla och hat, det andra är kärlek och lycka. Det ena är att tro att medvetandet uppstår i hjärnan. Det andra är att veta att hjärnan uppstår i medvetandet.

Att gå från att vara styrd av egot till att använda det är att låta bakgrunden bli förgrund och förgrunden får bli bakgrunden.

Att vara styrd av egot är att vara separerad från allt.
Att använda egot är att vara ett med allt och med inget.

Allt är inget.

Jelly Jansen svarade väldigt bra på det här. Jag gillar detta, "Att gå från att vara styrd av egot till att använda det är att låta bakgrunden bli förgrund och förgrunden får bli bakgrunden."
Det är så klart en omskrivning, men att tala i exakta termer, vad det nu ens är, blir svårt. Det handlar alltså inte om positiva eller negativa tankar, mer om att inse att den som tänker inte är den jag är.

jag tänker, alltså finns jag.


låter som att du vill smetas ut i alltet? varför inte bara ta ditt liv isf?

hur kom du fram till det?

Hur vet du att du tänker? Hur vet du att det är du som tänker?
Allt man kan säga är att något finns, alltså finns något.


För att man redan är utsmetad i alltet, man bara tänker att det inte är så.

Så länge det finns en tanke som säger att det finns ett jag som tänker så finns jaget.

Jag väljer.


ma.o blir det påstående att "allt är inget" = falskt.


eller så är det helt åt helvete fel.

Alltså är det bara tro, vidskeplighet, inbillning eller vilket ord man föredrar.

Så gränsen mellan ”jag” och ”omvärlden” saknar belägg.

så om jag tänker på bajs och politik och fokuserar mig på mitt "specialintresse" när någon frågar mig om saker där "jag" ska tänka så finns jag inte?

nä, jag ska förenas med Gud. Och då kan jag vara egot. Alltet ska förstöras en dag, inget att hoppas på.

Motsatser är dualism. Medvetande är icke dualistiskt, och paradoxalt nog inte motsatsen till dualism utan något helt eget. Medvetande har inget att göra med varken kärlek eller lycka då dessa är dualistiska sinnestillstånd.

Härifrån blir ord så löjliga att beskriva med att det inte ens finns nån mening att försöka.

Men det visste du säkert redan?

Jag är medveten om att jag tänker, alltså är jag inte mina tankar.

Jag sa inte att man är sina tankar men om jag vet att jag tänkt så måste jag ha funnits.

Tack för bra svar. Jag är bekant med nondualism och advaita sedan innan. Dessa perspektiv har betytt mycket för mig, och det har varit en befrielse att vakna upp till dem. Tidigare såg jag existensen endast genom mitt vardagliga perspektiv, som fortfarande finns kvar, men som numer är parallellt med ett nytt perspektiv som är svårare att förklara. Å ena sidan är allting som vanligt och jag lever ungefär som innan; å andra sidan är livet inte så seriöst längre utan mer som en lek eller ett skådespel. Ett exempel är att jag ibland ser andra människor som om de innerst inne vore identiska med mig själv - att de är jag som lever ett annat liv.

Samtidigt förstår jag att detta är en typ av tanketripp. Det är en vacker tanketripp, och jag förnekar inte att tankarna fortfarande har en inverkan på mitt mående. Även insikten "jag är inte mina tankar" är en tanke, eller hur?

Angående egot så har jag ingen tydlig definition av det. Så det är svårt att säga om det styr mig eller inte. Just nu känns det inte som att det spelar någon roll.

Jag antar att bakgrunden och förgrunden behöver varandra. Ibland är förgrunden i fokus, och ibland är bakgrunden i fokus. I relationen mellan de två existerar vi.