Egots död

Jag har haft liknande åsikt som många i tråden har, och har mediterat, kollat satsangs i timmar etc. Sedan slog det mig att det fortfarande var en tanke att dela upp upplevelsen till ett formlöst medvetande som observerar allt annat. Om tankarna slutar så försvinner dualismen mellan upplevaren och det upplevda och allt ”smälter samman” och man vet inte ”vad” upplevelse är. Tankar/kunskap är det enda verktyget för att ordna situationen till att ”något” ser ”något annat”.


Att livet inte är önskvärt är en abstrakt tanke som bara kan finnas i en språklig kultur. För att det åtskilda jaget, per definition, uppfattar sig ofullständig, saknande etc.

Alla rovdjur är asatäre också. As är mycket, mycket lättare att ta.
Men mer miljöförstöring och utrotning → färre as → mer jakt.
Dock försöker den krigiska egodrivna civilisationen att tillskriva den egolösa naturen sin egen grymhet för att rättfärdiga sig själv.

Är det meningslöst med abstrakta tankar? Med empati ö.h.t. kanske? Pfft.


Så innan människan kom till dödade djur inte varandra? Vi bör väl ändå tala sanning.

Abstraktioner verifierar bara varandra och är därför ytterst sett meningslösa.
De skapar abstraktionen ”jag” = ego → egoism = minskad empati.


Jag anser givetvis att jag skriver just sanning, men, hör och häpna, människor har olika uppfattning om vad sanningen är. Det är vad abstrakt tänkande leder till, konstant oenighet.

Säger inte att en individ ur gruppen köttätare aldrig dödade något djur, men att det åtminstone var mycket mindre vanligt. De, likt bakterier, kunde ha nog med att bryta ned redan döda kroppar. Av någon anledning så sätts ofta den lilla minoriteten jagande köttätare som representanter för naturen.

Ja, ytterst sett är allt meningslöst.


Med ett ego som kan förnimma medkänsla via spegelneuroner och allt vad det heter tänker jag mig att man ökar empatin, snarare än minskar den. För mig är det egot som lider av naturens grymhet.


Den abstrakta tanken "livet på jorden är ett kretslopp av organismer som dödar varandra i enlighet med evolutionära mekanismer som premierar hänsynslös egennytta" är ju dock en fullgod beskrivning av sinnevärlden.


Så du tycker man bör förringa det ständiga lidande som livet innebär?

n m.a.o. jämföra upplysning med lobotomering. [/quote]

Att någonting i dig tycks känna sig så förnärmat att du behöver slänga ur dig absurditeter är ett tecken på att någonting av det som skrivits här, har nått ut till dig.

Självklart är formlöst medvetande en tanke om man tänker på det?

Förnärmad? Det låter som att du misstolkar mitt syfte med att skriva så: jag tyckte bara att det var ett humoristiskt perspektiv på det hela. För att inte ta sig själv så seriöst.

Okej! Har sett en ganska hemsk dokumentär om lobotomering genom min utbildning och antar att jag klamrade mig fast vid uppfattningen jag fick av den. Tack för att du gjorde mig uppmärksam på det.
Jag vet ju trots allt inte vad du har för bild av lobotomi

Allra ytterst sett är väl också meningslöshet ett påhittat abstrakt begrepp, utan abstraktionernas värld finns varken mening eller meningslöshet.


Finns inte spegelneuroner även utan ett ego?

I och med egot så börjar handlingar att göras för att gynna egot. Den motivationen kommer in i bilden. Dessförinnan är kroppen bara intresserad av att överleva i gott skick. Inte erövra, förslava, äga och annan civilicerad verksamhet.


Många håller säkert med om den sammanfattningen. Om man nu ser t.ex. att äta gräs som att döda gräset eller tror på darwinistisk evolutionsteori. Men nog är folk i allmänhet oense om allt möjligt, kanske ofta obetydliga detaljer (och även oense om vad som är obetydligt). Det kan härledas till att alla har en egen inre teoretisk världsbild.


Nej, tvärtom belysa det mer. Tycker att många inte verkar låtsas om det.
Och sedan ta reda på orsaken: natur eller kultur?

Som Nietzsche skrev: Jedes Wort ist ein Vorurteil, d.v.s. varje ord är en fördom. Den mänskliga kommunikationen är långt ifrån felfri.

För mig är lobotomi så pass absurt och främmande i dess verkliga bemärkelse att det snarare är ett sätt att skämtsamt beskriva ett sinnesslött tillstånd. Precis som att jag lättsamt kan utropa kättare! för att skoja med någon som bryter mot kristen tradition genom att arbeta på söndagen el. dyl. -- utan att för den sakens skull mena någonting illa.

Men om man inte tänker på det så upplevs det inte då sinnena inte ser något sådant eller läser in det i havet av sensationer.

Kanske kommer allt upplevande att kunna förklaras med sinnesförmåga/fysisk receptivitet, i olika kombinationer och lager, så att ett medvetande blir överflödigt.

Okejrå, det kan jag väl gå med på.


Okejrå, det ligger kanske något i det också.


Att leva är att erövra. Även en växt kväver exempelvis närliggande växtliv och erövrar således sin omgivning. Livet är genom sin blotta struktur ett etiskt dilemma: atomkonfigurationer i tid och rum som, för att inte brytas samman av entropi, kräver ständig kamp om resurser i form av, bl.a., annat levande.

Med risk för att uttrycka mig otydligt om man inte är redan är insatt i denna tankegången.


Natur skulle jag säga. Människan är -- så vitt vi vet -- den enda varelse som, här på jorden, kan reflektera över detta faktum, samt lägga in ytterst sofistikerade värderingar i detta. Värderingar som i mitt fall säger: världen är bedrövligt utformad och denna utformning förekom människan.