Interstellar (2014)

Och här får du ju alltså rätta mig, eftersom du såklart kan mycket mer än jag.

Visst uppskattade jag verkligen visualiseringen av svarta hål och maskhål, det var onekligen mäktigt berättat, och att de dessutom följde relativitetsteorin i fråga om rumtidens krökning som du nämner. Men hur de pratar om det svarta hålet, att det är en speciell gräns där tiden helt plötsligt beter sig annorlunda, och att planeterna de besöker verkar sakna stjärna, och dessutom befinner sig väldigt nära det svarta hålet. Och att det är sådan vansinnig tidskillnad på denna lilla planet. Där blev det lite mycket fiction tycker jag.

Och naturligtvis att han inte dör i singulariteten utan hamnar i en "tesseract", som de påstår är en visualisering av fem dimensioner när en tesseract i själva verket är en 3D-visualisering av fyrdimensionell kub.

Eller tycker du att jag är ute och cyklar? Se detta mer som funderingar än kritik av din recension.

Sen en rak fråga som jag missade i filmen men som du kanske kan svara på (kanske grävde jag efter popcorn när detta berättades )? Människorna på jorden villa ju hitta ett sätt att kombinera kvantmekaniken med relativitetsteorin, och det är väl riktigt och något man försöker göra idag med strängteorierna, men var detta för att kunna lösa framdrivningen av dessa gigantiska farkoster?

I övrigt begriper jag inte riktigt varför framtidens människor hade för intresse att ordna allt detta spektakel på nytt, då de alltså redan flyttat bort från jorden på något vis, men det har ju inte med fysiken att göra.

Ditsdilatationen existerar. Ju mer krökt rumtiden är och ju närmare masscentrum du befinner dig, desto långsammare går din tid, jämfört med en klocka utanför den krökta rumtiden.
Även Jorden kröker rumtiden lite, lite. Tillräckligt för att satelliternas atomur inte visar samma tid som vi här nere. Då vi befinner oss närmare masscentrum än satelliterna.

Allt beror på ett förhållande mellan din radiella position och en definierad "schwarzchildradie". Denna radie kan räknas ut för vilken massa som helst. Jorden, Solen, dig.
För Jorden är denna endast ~9mm och materian finns utspridd ut till 6300km (jordens radie). Detta gör att effekten är liten här på jorden.

Men, ju mer krökt rumtiden är, desto närmare masscentrum kan du befinna dig. Föreställ dig en neutronstjärna som väger dubbelt så mycket som solen, men som har en diameter på ~12km.
Nu helt plötsligt är schwarzchildradien större (mer massa) och du kan befinna dig nära denna (litet objekt). Effekten är stor.

Så, för svarta hål kan du befinna dig exakt på denna Schwarzchildradie (eftersom all materia kollapsat). Då kallas det för händelsehorisont.

Ju närmare horisonten, desto större kommer tidsskillnaden att vara. Sen finns det ännu mer saker som gör detta mer komplicerat. När det svarta hålet roterar drar den med sig rumtiden likt en virvel i vatten.

När man snabbt uppskattar detta (som jag med min yrkesskada), inser man direkt att planeten skulle behöva befinna sig oerhört nära det svarta hålet för att effekten ska vara så stor som i filmen.

Sen vet man inte exakt hur rumtiden beter sig innanför händelsehorisonten. I vissa lösningar går exempelvis tiden baklänges för en infallande partikel mot centrum. (Det innanför horisonten).

Så det här med scenen med en Cooper som magiskt överlevt passagen köpte jag. Även om han i verkligheten troligtvis skulle ha varit död.

Nu hamnar vi nog lite off topic nästan, men stort tack för ditt långa svar! Jo alltså det här med tidsdilatationens existens vet jag om, var ju mer detaljer runt denna som var lite märkliga, som du också tagit upp. Det här med gräns menar jag att de fick det att låta som att det var vid en viss gräns som tidsdilatationen påverkade rymdkapseln rejält, och att det inte är gradvis ökande så att säga på rejält lekmannaspråk.

Men på det stora hela så var det ju ett redigt rymdäventyr, det får man lov att säga!

/perris

Time-loopen och hur en 5e dimension fungerar jämfört mot våran egen. http://www.imdb.com/title/tt0816692/board/thread/236611767