Cp-ungar när vi var små (särbarnen vi minns)

Denna berättelse utspelade sig ett par årskullar under mig. Har fått historien återberättad för mig av en grabb på min arbetsplatts som visade sig ha gått i samma skola som mig, minns inte allt.
Hur som haver.

Killen hade flyttat till samma ort som jag är uppvuxen i, från en annan del av sverige. Kallar han Nisse. Nisse hade tidigare gått i flera skolor och flyttat hit från landsbygden p.g.a. mobbing.
Nisse var ovanligt lång och kraftigt byggd för sin unga ålder, med massor av finnar i ansiktet och såg nästan ut som en vuxen man redan i fjärde klass.

Nisse utmärkte sig tidigt i klassen och övriga skolan med sin fysik och ovanliga dialekt. I nisses nya klass fanns det en kille som var på allt och alla.
Vi kallar den jobbiga typen "särbarnet Orvar". Orvar avbröt jämnt och ständigt på lektionerna.

Orvar brukade kalla nisse för fetto. Orvar skämtade ofta, och när det var högläsning i klassen så satt Orvar och avbröt när andra läste bara för att jävlas.

Orvar var praktexemplaret av en hyperaktiv ADHD unge och kunde aldrig sitta still, eller vara tyst i mer än 2 sekunder. Orvar slog en spik i sin egen hand en gång bara för att visa att han vågade.

Orvar jävlades lite extra mycket med nisse och brukade tackla honom i väggen, eller över skolbänkarna när tillfället gavs. Andra i klassen började reta nisse också och gav han öknamn.
Inte bara i klassen utan hela skolan.

Efter ett par veckor berättade Nisse för fröken, och framför klassen att han tidigare varit mobbad och att det var därför han bytt skola...
Många i klassen började skratta medans nisse stod där röd i ansiktet framför tavlan och öppnade sig. klassföreståndaren försökte att få klassen att lugna sig, men det var mycket fnitter, och en del kastade sudd på nisse. Tårarna började rinna längst nisses kind.

Det oväntade som hände nu var att Orvar, som till en början varit den mest pådrivande reste sig upp och skrek: "Håll käften ser du inte att han är ledsen!"
Allt blev helt knäpptyst i flera minuter. Några tjejer började gråta, resten satt helt tysta.
Lunchklockan ringde kort där efter. Klassen gick i tysthet mot matsalen. Orvar följde med nisse till och från skolan för att ingen skulle reta honom, och de blev bra vänner efter detta en lång tid framöver.

Fin historia!

Orvar låter som en bra människa

1.
När jag gick lågstadiet hade en pojk vi kan kalla Stefan i klassen. Stefan var ganska hyperaktiv och kunde alltid hitta på sätt att trotsa lärarna på. Han hade en irriterande vana att göra små grymtade snortljud med jämna mellanrum, tror han hade något problem med näsan eller något. En dag vid lunch var dörren till pojkarnas omklädningsrum öppen. Alla stod utanför och tittade på medans han med flit kissade på golvet för att få marken att bli hal och sedan gled han runt i det där som man brukar göra på isen när det är halt ute.

Grabben var egentligen normal, han växte upp och blev som folk, han bara sket i allt och gjorde det han tyckte var kul.

2. Var på besök hos en vän till familjen när jag var liten. Familjen hade en ca 6-7 årig son som ganska uppenbart hade adhd. Han kunde få utbrott bara man kollade fel på han. När jag var utomhus med honom så plockade han upp en trasig träklubba med en massa stickor och vassa bitar på som han började jaga mig med. Att han skulle slå mig var inte det jobbiga men pinnen var vass så in i helvete och såg farlig ut. Min pappa och hans pappa kom och sa åt honom i tid dock.

Det är aldrig försent att ändra på sig! Starkt gjort av Orvar!

Några fler citat från honom om Linux som du skulle vilja dela?

Nja, minns inte så noga, tyvärr. Det var en del tjat om att han aldrig behövde starta om datorn m m. Kom ihåg att Linux var extra udda på den tiden, eftersom det här hände när internet fortfarande något nytt och ISDN:s hypersnabba hastighet var något man bara kunde drömma om.

Bara för det kom jag att tänka på en annan rolig incident med Viktor:
Viktor hade såklart inga kompisar, eftersom han var så förbannat udda och socialt oduglig. I samspelet med sina artfränder var han som en sovjetisk dieseltraktor i en porslinsbutik. Han begrep inte det där med att beröring kan uppfattas påträngande, samtidigt som han själv blev helt vild om man råkade vidröra honom. Han kunde lägga armen om en om man satt bredvid honom i klassrummet och vara helt oförstående när man prompt puttade bort hans lem, medan han kunde gallskrika (oklart om det var av lycka eller ilska) om någon råkade snudda vid honom i korridoren.

Framåt slutet på nian, när folk började utveckla något slags empati och började växa ifrån ren sadism, försökte den absolut populäraste killen på skolan att vara schysst mot Viktor och prata med honom ibland. Jag minns särskilt en gång när denne herre gick runt med sin vanliga svans av kompisar, hangarounds och pluggets mest eftertraktade honor och träffade på Viktor i kafeterian. Herr Populär hälsade på Viktor och frågade hur läget var, samtidigt som hans följe suckade trött och rullade med ögonen. Deras kroppsspråk verkligen skrek "spola miffot!". Viktor såg lite finurlig ut, men inte nervös eller så. Man såg på hans blick att han kände att nu gällde det att prestera.

För att imponera och manifestera sitt värde lade han händerna i kors över halsen och vrålade "BLUÖRÖÄÖRLÄÖLÄÖRLÄ!!" med en bisarr gäll och kraxande röst. Han log brett, till synes nöjd med sitt verk och såg på det populära gänget med nästan överlägsen blick. Det blev tyst. Äckligt tyst. Ingen sade något och alla bara kollade på Viktor. Herr Populär var helt tagen, men samlade sig och sade "Det är bra, Viktor! Syns på NO:n sedan!" och traskade iväg med sitt anhang.

Det var inte lätt att försöka vara vänskaplig med Viktor.

Samma dag fick jag ha ett allvarligt samtal med min klassföreståndare för att jag slängde min gympapåse på Viktor när han bara vägrade hålla käften på spansklektionen. Vi hade precis börjat lära oss konjunktiv och han satt och avbröt med konstiga skogsläten. Han lät lite som vore han något slags avkomma av en uggla och en räv. Trots att hela klassen skrek åt honom att hålla käften hjälpte inget och jag tog saken i egna händer. Tydligen fick man inte be särungar hålla käften när de förstörde för alla andra, speciellt inte genom gympapåsebaserad kommunikation.

Jag är förvånad att jag har inte blivit omnämnd i nån historia här ännu för jag var inte guds bästa barn när jag var ung.

Har inga riktiga minnen av särbarnen i mina unga år, Det enda jag minns var nån glasögon beklädd ginger som hade spring i benen och vrålade en massa genom skolkorridorerna. Lustigt nog var det ingen som retade honom för det utan alla log lite smått när han tågade förbi...Tills den dagen han sprang rakt in i en dörr med glas i.

Sen sprang han inte nå mera!

Känner väl att man ska dra sitt strå till stacken.

1. En kille som läraren pratat om innan hade problem och man skulle inte vara för hård mot honom, han hade damp eller adhd. Säkert Aspergers också. En dag helt random när jag gick hem från skola följer han efter mig. Jag försöker undvika honom men han är snabb. Av någon anledning tyckte han detta var kul men slutat efter en bit. Tog en jävla massa omvägar för att försöka skaka av jäveln. Gömde mig i buskar och skit. Var kanske 11 år då.

2. En kille som bara var lite konstig. Nös på en annan elevs tröja, utan att överdriva så kom det ut 1 dl snor. Alla i klassen satt chockade. Som tur var detta en tjocktröja så han hade en t-shirt han kunde ha. Han sa själv att han blev så äcklad efter incidenten att han aldrig hade den tröja på sig igen.

Har stött på flera cp-barn men kan inte nämna någon kul händelse på rak arm. Det finns dock någon tråd på 9gag med någon snubbe som dokumenterat en downsyndromsnubbe diverse utbrott av att en annan cp-barn retade honom. Väldigt kul tråd. Tror han som berättar heter Phil.

När jag gick på mellanstadiet fanns det en särskola där det gick två kvinnliga utvecklingsstörda. De tyckte mycket om att sjunga men kunde bara en enda låt, vm-låten för hockey, ni kommer säkert ihåg den, den gick ungefär: "vm, nu är det hockeyfeber. VM, vi skall försvara vårt guld. Kuva ryssen, få tjecken på fall. H-o-c-k-e-y hockey!H-o-c-k-e-y hockey! Hockey! Hockey! Hockey!" Och så vidare.

Problemet var bara att de endast kom ihåg brottstycken av texten och deras version var att de upprepade gånger skrek ordet "hockey" följt av skrik i falsett. Vi tyckte alla att det var sjukt roligt.

cp ungen jag kommer ihåg gick iväg i skogen själv när vi hade utflykt med skolan..
Vi var i 10-11 års åldern allihopa, och i varje fall kommer särbarnet tillbaka med en pinne som han själv har bajsat på och börjar vifta mot oss och tycker att det är svinroligt.
Äcklig jävel.

En kille i klassen som spottade på mina skor och en annan gång på min jacka. Minns ej varför, men jag kommer ihåg att han inte fick som han ville när han spottade på mina skor.

Under roliga timmen som vår klass hade varje fredag så gick han upp en gång på scen och sa "Jag ska visa en sak.". Alla i klassen (inklusive några av barnens föräldrar) tittade frågande på honom efter det han skulle visa, och så vänder han sig plötsligt om, drar ner brallorna (inklusive kalsongerna) och garvar. Läraren blev helt till sig men barnen i klassen tyckte det var roligt.

Kommer ihåg en dag när han går runt i klassrummet och ber folk följa med honom in till toaletten för att se hans avföring - tydligen var det springmask i den och därför ville han att alla skulle se.

Ingen ville leka med honom (förutom den autistiska tjejen som blev nerhånglad av honom) för att folk tyckte han var så äcklig och jobbig. Han skulle börja slåss, skrika och ibland göra något äckligt om han inte fick som han ville.

Han var med i ett TV-program för något år sedan och blev lite småkänd. Läste ett uppslag i en tidning med honom där han berättade om den tiden han blev mobbad i skolan och han fick mycket fin respons efter det.