Cp-ungar när vi var små (särbarnen vi minns)

Har inget att bidra med men är så jävla glad att se ordet cp användas på rätt sätt istället för att handla om handikappade människor. Vet inte varför helt seriösa folk typ läkare tycker att det är ok att säga "cp" om handikappade personer.

Jag minns en riktigt skum unge från när jag var liten. Jag var hos en dagmamma och han brukade köra saker som att när vi sprang ikapp runt huset ville han ha en specialregel, om han skrek åt en så skulle man vända sig om och släppa förbi honom. Inte för att han sprang snabbt utan snarare tvärt om. Sen när vi körde vattenkrig ville han vara osårbar vilket betydde att ingen fick skjuta/spruta vatten på honom. Han brukade klättra upp i träd och prata högt för sig själv. Sedan om någon nämnde det för honom typ frågade honom om vad han sa (vilket bara var babbel typ lösryckta engelska ord som han repeterade om och om igen) fick han tokflipp och ville slåss. Ett riktigt mongo alltså.

Eller autistisk

Nej, han var cp helt enkelt. Akustik har väl inte med det här att göra

Förlåt men HAHAHA! Kvällens skratt. Tack för den

Vi hade en unge på skolan som var fruktansvärt rädd för... trumvirvel... harar, eller som han sa, "kaniner". Han var 10-12 år nått och började skaka om han såg en långt bort och skrika och springa som en galning om en kom nära honom. Vi retade såklart honom för det men han insisterade typ på att det var ett av de farligaste djuren för de "har jättetänder" etc, kommer inte ihåg om det var något annat han läst eller sett som gjorde honom så sjukt rädd. Han var iofs rädd för allt, vi brukade hitta på spökhistorier så han börja grina och bli totalt katatonisk eller något. Han var helt klart efterbliven men tydligen inte dum nog för att tvingas in i särskola på mellanstadiet iaf. Valium är nog hans bästa vän idag om han inte dött av skräck

Cp 1- På en gata i samma by bodde joel som var handikappad. Han var väl kanske i 18års åldern. Han cyklade alltid runt på en cykel med stödhjul, och senare uppgraderade han till en stor trehjuling. Han hängde alltid med huvudet åt ett håll och drägglade gravitationsenligt. Och han hade talsvårigheter. Men han var släkt med traktens epatraktor konung jimmy, så man skulle inte jävlas med honom.
En dag hittade vi en annons han lagt ut på knullkontakt.se med bild på sin skeva penis och där han skrev en kortfattad beskrvning om vem han var och att han jättegärna ville knulla villig brud. Vi kunde först inte ta in det, det blev bara för mycket.. Tror vi skrattade i flera timmar i sträck

Cp 2- Herved. Jag gick i samma årskurs som två tvillingar på grundskolan som hette hampus å hillevi. De hade även en yngre syster som hette hedvig och en äldre brorsa som hette herved. Alla barnen på H. Deras föräldrar var sjukt udda och gillade vikingatiden. Farsan var nog nåt datageni. Alla ungarna gillade simpsons och tvspel och var fula.
Herved var fet, hade glasögon och var mentalt/socialt handikappad. Han hade alltid några fraser på engelska som han skrek, typ från nåt tvspel. Och han lekte att han sköt folk och gjorde laserljud från starwars på skolans lekplats fastän att han var på högstadiet och vi på låg/mellan.
Hans yngre brorsa hampus yttrade alltid frasen "why you little..."(från simpsons när homer ska strypa bart) när han blev sur. Och han blev röd och svettig i ansiktet. Han såg ut som herved fast 70kg mindre, smal som fan. Hillevi såg ut som fiona i shrek och var sjukt pryd. Sjukt udda familj

Cp 3..en kille som också var av epatraktorsläkt. Han var nog tre år yngre än oss. När vi spelade basket på skolgården en helg när vi gick på högstadiet.. Kanske 9an så kom han fram med sitt lilla posse och började snacka med oss. Han var jävligt stolt när han berättade att han tagit en spruta heroin en stund innan. Menar för fan.. Han var typ 12-13ish. Han var nog jävligt osäker med spelade alltid tuff. Han hade keps med knäckt skärm, 90-tals mode.

Cp 4. Lina camilla kim. Hon var den tjockaste tjejen på skolan och var lesbisk. Typ två år äldre än mig. Hon var sjukt grinig och bitchig. Hon hade bytt tilltalsnamn jättemånga gånger, så man visste nästan aldrig vad man skulle kalla henne. Därför fick hon heta alla namnen samtidigt, därav linacamillakim.
Avslutningsdagen i vad jag har för mig var sjunde klass så hade Linacamillakim slagsmål med en annan tjej på skolan som var tjockast efter henne. Det var fruktansvärt roligt att se på

Cp 5. En äldre elev på skolan som ofta satt i permobil eller blev ledd av sina vårdare. Han var närmare 2m lång och hade en ENORM vattenskalle. I proportion med stewie griffins huvud.

Känns lite fel och elakt att skriva om dessa personer men fan.. Jag behöver dela med mig. Finns så många fler men detta blev riktigen wall of text..

Mats var en lustig typ. Fullständigt dampad i hjärnan och fullblodsmytoman. I yngre ålder ljög han om alla omöjligt fräna tv-spel han hade där hemma, däribland ett hypernintendo (en specialversion av supernintendo som bara såldes i hundra ex.), som hans far tagit med sig från ett av sina spionuppdrag i Japan. Fadern var i själva verket en lönnfet halvjugge med konstanta läderbyxor. Han såg inte direkt ut som en spion, men det kanske i och för sig var därför han var så bra på spioneri.

Om man ifrågasatte det Mats påstod började han lipa, och man kunde räkna med en hämndspottloska i nacken inom kort. Snart lärde vi oss att det var bäst att hålla käften och spela med när Mats höll låda.

Under mellanstadiet och huvuddelen av högstadiet höll han sig dock lugn, förmodligen med hjälp av medicin, men i nian lyckades han skrapa ihop till en sleten Puch Dakota och upptäcka folköl, och då jävlar blev det liv i luckan igen. Lönnfet och blek berättade han vitt och brett om hur han trimmat upp sin hackiga fyrtaktare till att gå i 180, om hur han jagats av polishelikopter på E6an och hamnat i nyheterna, om hur han tog moppen upp till Stockholm över helgen för att knulla en tjej han kände där och sedan knattra tillbaka, om hur han trixat vid en busshållplats så att en tant svimmade av förtjusning och en förbipasserande poliskonstapel gav honom 500 kronor för att han var så förbannat cool, och så vidare, och så vidare.

Mats började fordonslinjen på gymnasiet, så jag har inte växlat ett ord med honom sedan skolavslutningen i nian, och tacka fan för det. Såg honom senast när jag hälsade på hemtrakterna i sommras. Han vaggade mot stationen med en vinbox i näven, en cigg i käften och glansiga läderbyxor fastspända över fläskarslet.

Låter som att han har sett "Monty Python and the Holy Grail". Där förekommer en dödsbringande kanin.

Under lågstadiet hade jag en underbar Brasilianare vid namn lil joe (vet ej vad det kommer ifrån) i min klass. Han gick alltid runt och småflinade och då var det nästan alltid ett "bus" det beror på.

Jag ska ge några exempel på vad denna Brasse kunde hitta på.
Lil joe var dålig på att läsa och det var speciellt under lästimmarna i bibloteket han brukade ställa till med riktigt sjuka grejjer.
En dag så kommer jag in och eftersom det är helt tyst då alla "duktiga elever" sitter och läser hör man tysta stön längre in i bibloteket. Nyfiken som jag var gick jag dit och kollade vad som försigick.
Efter jag hade kommit längre ner i bibloteket så ser jag i ögonvrån ett par digglande ben i midjehöjd.
Jag kollar runt hörnet och givet är det ju denna lilla skit som gjorde lågstadiet till guld som sitter och björnar i ett hål i bokhyllen samtidigt som han torkar sig från en välutvald sida ur boken "pappa polis".
Jag som tyckte bajs och kiss var det roligaste som fanns så jag började direkt skratta så mycket att jag höll på att kissa på mig!

Han hade tur och kom undan med den gömda bajsen bakom böckerna och gjorde att biblotikarien ständigt undrade varför det luktade bajs i hela biblioteket! Eftersom bajset var hyffsat gömd bakom böckerna tog det ganska lång tid innan dem förstod vad som orsakade lukten.
Det blev ganska sjuka samtal mellan elever och skolans personal men Lil joe lyckades komma undan!

Ännu en orsak detta är särbarnet jag minns

Det var helt enkelt biblotikarien som åkte på alla rackartyg!
En annan gång när var vi var i bibblan så peta han på mig och pekade mot biblotikariens dator. Då ser jag även att biblotikarien är påväg ditåt. Det sitter en sax som är öppnad så båda bladen penetrera varsin USB port på framsidan, jag som va van vid alla hans sjuka grejjor tyckte inte det var jättekul och påpekade även detta, då öppna han sin stora mun och flinade samtidigt som han sa " vänta bara" på sin halv taskiga svenska.
Precis som lovat blev det något ännu bättre!
Lil joe hade bokstavligen talat hällt i ett kilo kaffepulver i datorn, För när biblotikarien startade fanskapet så blev det ett gigantiskt kaffe moln över hela skrivbordet. Jag vet inte vad som var roligast, molnet eller biblotikariens reaktion men jag kan iallafall säga att en blandning av både och var en riktig succé!

Hahaha garvar när jag tänker tillbaka på den här snubben alltså. Har inte träffat han på ett bra tag, men jag hoppas han fortfarande rövar runt lika duktigt! Det är så svårt att återberätta dessa historier men jag tror han kan platsa på denna tråd!

sry för stavfel, grammatik och att det blev lite långt men jag hade bråttom.

Passar på att dela med mig av ett eget minne från tidig barndom.

I ärlighetens namn var jag själv mycket till ett sk "särbarn" likaså min bekantskapskretts.
När jag tänker tillbaka minns jag speciellt en dag som började ganska vanligt, men spårade ur fullständigt.

På tiden det begav sig gick jag i lågstadiet.
Höstlåvet hade precis börjat och kände mig extra äventyrslystent. Vaknade upp förhållandevis tidigt första dagen efter skollåvet, och kände mig sprallig i kroppen av förväntan.
Beslöt mig för att plinga på en kompis som bodde på samma gata, glömde att kolla på klockan innan. när dörren öppnades och klockan endast var 7 på morgonen blev det ganska sura miner från polarens morsa.

Efter en kortare utskällning blev jag insläppt i lägenheten och fick ett glas oboy. Medans kompisen som vi kan kalla Danne åt frukost passade jag på att lira lite nintendo. Efter ett litet tag var han färdig och kom tillbaka till rummet.

Danne var lika ivrig som mig att ge sig ut på äventyr, och vi hade stora förväntningar för vad vi skulle hitta på under ledigheten.
Vi bestämde oss för att bygga en kojja. När vi var påväg mot den närliggande skogen började det plöttsligt att störtregna. Efter ett kort övervägande bestämde vi oss för att kojbygget vore alltför omständigt i regnet och gick istället förby en annan kompis.(pelle)

När vi knackade på pelle så öppnade han beklädd i en grön skurt pyjamas. Vi retade han en hel del för detta de närmaste veckorna, men det var mest på skoj

Hur som hellst, nu var truppen enad. Kallar mig själv för nisse för enkelhetens skull.
Pelle,Ante och Nisse gick nu med raska steg i bebyggelsen och försökte komma på något att göra en tidig morgon som denna.
Tror ingen av oss riktigt hunnit vakna till liv riktigt, vi gick mer på automatik WT anda till första bästa källarföråd att bryta upp.
Vi gick lite slumpartat till första bästa porten och efter lite tacklingar så var källardörren öppen.
Väl därinne kikade vi runt lite efter något att plocka med sig.
Efter ett tag hittade vi ett föråd fullt med datorer som vi valde att bryta upp.
Ingen av oss grabbar var mycket för datorer egentligen, och i samma föråd hittade vi en hel kartong med godis.
Dumma som vi var lät vi datorerna ligga kvar och plockade endast med oss allt godis.
Pelle fick den briljanta iden att tävla om vem som kunde äta mest godis. Varken jag (Kalle) eller ,Nisse ville förlora mot pelle då tävlingsinstinkten tog in.

Minns fortfarande smaken av lakritskonfettin, såg ut som kuddar har glömt namnet .
Tävlingen eskalerade och efter ett tag började Ante spy på golvet. Jag och Pelle garvade lite om honom och vi tyckte han var lite färsking som inte pallade mer.
Godisätandet förtsatte och duellen mellan kvarvarande kombattanter fortsatte inte särskillt länge tills vi bägge kröp på golvet och spydde ;(

Medans vi låg och krälade på golvet satt Ante där, färskinegen som han var och berättade bäst föredatumet på godiset...
Ante fick en del lårkakor som belöning innan vi stapplade utåt mot gården igen.

Klockan var inte ens 8 på morgonen nu och fast vi alla tre kände mådde skit så fortsatte vi våran vandring vidare mot centrum. Medans vi gick med stapplande steg mot affären fick vi syn på en back med öl som låg på en balkong.

Trotts vår ringa ålder 7-9 var vi alla bekanta av öl sedan tidigare. Ante som åt minst godis fick som straff att vara den som hoppade in och tog med ölbacken medans vi andra höll vakt.
Det började ljusna lite så vi var alla ganska nojjiga att bli upptäckta så tog ett tag innan Ante Hoppade in på balkongen.
Väl där inne när Ante hade backen i handen så började han dansa lite för att visa sig modig. Just då tändes lampan i köket så alla fick panik och med lite krustande med att få över backen från balkongen sprang vi som stuckna grisar.

Medans vi sprang där i panik hade vi oturen att se någon som kände våra morsor. Som en ren reflex hoppade vi in i första bästa buske som låg längst vägen. Trotts vår kvickhet lyckedas vi inte komma undan obemärkta och kärringen gick fram till buskarna och frågade vad vi gjorde.
Någon av oss, minns inte vem det var krystade fram: vi leker bara... Efter det gick hon vidare.

Nu började festen. Vi tänkte att det var en bra ide att stanna kvar i buskarna för att inte bli upptäckta medans vi drack.

Tävlingsmänniskor som vi alla var beslöt vi oss för att dricka upp så fort som möjligt.
Ingen av oss var bekant av starköl sedan tidigare så effekten kom ganska fort. När backen var slut bestämde vi oss av någon outgrundlig anledning till att dela upp oss och springa.

Tanken var att springa en viss runda åt varsitt håll på kortast tid och komma tillbaka.
Efter att vi räknat till tre stack vi iväg åt varsitt håll som ett skott. Efter bara någon meter trillade Pelle in i en buske och låg kvar där. Jag och Ante flinade lite och fortsatte sedan springa vidare.

Medans jag sprang började jag fundera på något, minns inte vad det var fast under tiden glömde jag bort vart jag skulle springa. Efter lite ansträngning och fokusering skärpte jag till mig och rörde mig tillbaka till ursprungsplattsen.

Försökte springa så gott jag kunde, men skulle nog mer beskriva det som ett ragglande. När jag började närma mig busken såg jag Ante ligga på marken framför ett pensionärspar. Tror att han råkat krocka lite med dem. Låtsades som ingeting och örsökte gå förbi så obemärkt jag kunde.

När jag kom tillbaka till busken låg pelle fortfarande kvar. Kånkade så gott jag kunde och nästan släpade hem honom till sin port. Ante fick samtidigt eskort av det äldre paret.
Somnade ganska fort den kvällen, eller dagen rättare sagt.

Lite långt kanske, men bara en av många många historier, hoppas det kan glädja någon =)

Ptja... Skulle inte säga att du var ett sär (iaf inte av denna historian), men nog fan var det en tragikomisk berättelse om WT-ungar.

Nja, benämningen är trotts allt ganska subjektiv i den bemärkelsen ur folkmun. "Särbarn" och "cpbarn" används lite hipp som happ tyvärr oförättat.
Vare sig diagnostisering, eller särklasser var vidare utspritt som det är nu, går mer på efter hur vi uppfattades av omgivningen.

Över till nästa historia...