Tove Lifhendahl har i dagens svd irriterat sig över vänsterns attack på Reinfeldt och hans tal om att öppna våra hjärtan. Det vet vi alla innebär att resurserna till välfärden minskar. Något som Lifhendahl menar är självklart, annars kan vi inte ha någon generös flykting politik, vilket ju även vänstern vill ha. Alltså ser hon vänsterns attacker som fulspel.
Nåväl, Lifhendahl är en nyidealist och tillsammans med nyvänstern vadar de omkring i ett hav av osorterad data kring invandring och man plockar upp just det som passar in respektive värdebestämda mönster. De har haft sin julafton av godhet och nu kommer kostnaderna. Här får de problem. Förhållandet att ingen aldrig helt kan eliminera sina egna värderingar berättigar emellertid inte till att släppa dem lös för att fritt arrangera fakta. Och än mindre berättigar det till att konstruera egen icke existerande fakta för att göra sin egen godhet riktigt fulländad. I det fallet har Lifhendahl agerat på samma sätt som vänstern.
Nästa sanning som måste revideras är arbetskraftsinvandringens lönsamhet.
Sanandaji har inte själv studerat det hela närmare, men hänvisar till kollegan Joakim Ruist. Denne har i en internationellt uppmärksammad studie granskat arbetskraftsinvandringen till Sverige och kan konstatera att denna bara genererar en liten vinst (i stort sett noll) för statskassan. Arbetskraftsinvandrarna tjänar mycket mindre men använder lika mycket välfärd som svenskar. Då kostnaden för välfärden är densamma så gynnar lägre löner helt enkelt inte statsfinanserna. Det mest intressanta tycker jag är följande: om det under lång tid blir noll vinst för statskassan får det negativa effekter.
Nyvänstern och nyidealisterna simmar i sirap just nu. Deras okunskap och förakt för fakta framstår alltmer som en pinsam sängkammarfars ledd av en talanglös regissör. Mångkulturivrarna citerar lika oblygt som okritiskt varandras missförstånd och rena lögner samt förmedlar den snåriga statistiken via sekundärtexternas politiskt korrekta mellanhänder. När föreställningen är slut kommer det inga applåder och blombuketter. Mest motbjudande är det när etablissemanget applåderar sig själva som kompensation för den uteblivna hyllningen. Tove Lifhendahl bör därmed akta sig för att stöta sig allt för mycket med vänstern. Rätt snart kommer hon få det svårt att förklara sin egen roll i att sänka ett av världshistoriens mest välnärda land i ruiner. Det här får episka proportioner som man kommer att skriva hyllmetrar om. Och som sagt: internet har långt minne.
