Början på ett mediakrig om mångkulturen?

I boken beskrivs hur unga människor förförs av den entydiga muslimska identitet som islamismen erbjuder. Den lockar ungdomar som känner att de inte riktigt hör hemma någonstans. Men de unga männen, för det är oftast män, nöjer sig inte med en egen inre, andlig resa. De kräver av sina systrar att de ska hålla sig inomhus. De stör nöjesevenemang och terroriserar kvinnor som inte bär slöja.

På senare tid har flera fall av trakasserier mot beslöjade kvinnor fått mycket uppmärksamhet. Det är bra. Sämre är att trakasserier mot barhuvade kvinnor i områden som Tensta och Rinkeby knappt får någon uppmärksamhet alls.

Islamister vill att alla muslimer ska leva under sharialagar. För en kvinna innebär det bland annat att hon inte har rätt att själv välja partner, att hon ska lyda far, bröder och make, att hon förlorar vårdnaden om sina barn vid skilsmässa.
Nalin och Cheko Pekgul drivs av ett brinnande engagemang för att bekämpa fanatismen. Men de upplever att politiker, särskilt till vänster, har övergett kampen för universella rättigheter. Dessa är helt uppslukade av hotet från islamofobi och rasism – samtidigt som förortens kvinnor får se tillvaron begränsas.

Ett stort problem, skriver författarna, är att organisationer med mer eller mindre islamistiska agendor uppträder och betraktas som företrädare för Sveriges muslimer. Det ger legitimitet åt gräsliga värderingar och marginaliserar moderata muslimer.

Demokratiska partier kan inte låna sitt öra till dessa organisationer, än mindre ge dess medlemmar förtroendeuppdrag. Det var rätt att Omar Mustafa petades från Socialdemokraternas partistyrelse – om än bedrövligt att han någonsin hamnade där. Men vad i all världen gör Abdirizak Waberi i riksdagen? Är det viktigare för Moderaterna med några extra islamistiska väljare än att stå upp för kvinnors, alla kvinnors, rättigheter?