Knutby 2.0 länkar finns i 1:a inlägget

Någon som hört P3:s dokumentär? Den är usel och ensidig, förklarar inte hur manipulativ Åsa Waldau varit.

EDIT: Kommer mer info nu på slutet, den blev bättre men definitivt inte tillräckligt nära den rena sanningen. De har tagit alldeles för mycket hänsyn till de auktoritära ledarna (i huvudsak Åsa Waldau, men även till viss del Peter Gembäck) som i efterhand försöker rentvå och försvara sig själva i efterhand.

Jo, jag har hört den, och den går såklart inte ner i något djupare känsloskikt, eftersom speakern refererar till Sara som "barnflickan", trots att hon aldrig, vad jag förstår, fungerat som någon barnflicka, utan istället har fungerat som förebedjerska, först tillsammans med Helge för Åsa, och sedan officiellt även själv för Helge i hans "kamp mot demonerna"... så fungerar samhället i alla fall, att det är regelbrotten som beivras oavsett de underliggande känslorna och psykologiska faktorerna, och efterkonstruktioner för att mörka och rättfärdiga sin egen roll är också vanligt förekommande...jag såg även ett avsnitt av "Lisa Lings Amerika" på TV idag, där hon beskrev hur tonåringen Travis blev dömd till 20 års fängelse för ett påstått "övergrepp" på en något yngre tjej i ett hus fullt med andra ungdomar, där ingen sett något, och Travis heller aldrig varit ensam med tjejen ifråga...inga riktiga bevis, alltså, och polisen gjorde heller ingen riktig undersökning, utan förmådde helt enkelt tonåringen Travis att "erkänna" det påstådda brottet för att få komma hem, ungefär så som tonåringarna i Falun gjorde som blev anklagade för mordbrand, vilket Hannes Råstam gjorde ett reportage om... när Lisa Ling nu 20 år efter händelsen frågar alla inblandade personer om hur det faktiskt gick till, vägrar tjejen som ursprungligen anklagade Travis för "övergreppet" att tala om saken, på ett liknande sätt som Åsa i radioprogrammet vägrar att vilja tala om Tirsaprofetian...vad som också är intressant är hur Ågren 61:35 min in i programmet säger att Åsa "bevisligen" var i London under mordnatten...vilka bevis finns för det?
Dessutom säger Åsa 77:30 min in i programmet att hon aldrig fick någon "respekt eller vördnad" av medierna...detta talar ju inte direkt till hennes fördel...vad som gör det, däremot, är ju att Helge säger c:a 65 min in i programmet att han ville "väl hjälpa Gud lite på traven", när han skickade sms anonymt till Sara...i min bok är således Helge den största skurken i Knutbydramat, oavsett hur mycket Åsa efterkonstruerar sin egen roll...

Om det verkligen var Helges avsikt och inte några ännu hemliga agenters kontroll över Saras psyke som avgjorde händelseförloppet får ingen ens lov att fråga. Hur Åsa och andra i församlingen också kan ha blivit utnyttjade törs knappast någon tänka på.

Hmmm...min uppfattning om att Helge själv är att betrakta som den största skurken i Knutbydramat bygger på antagandet att Åsa visserligen kan betraktas som att hon har en NPD, eller "Narcissistic Personality Disorder", vilket avspeglas i Knutbykultens specifika inre psykologiska dynamik, medan Helge´s egen personliga psykologiska problematik gör att han kan beskrivas som en "emotionell manipulatör"... denna emotionella manipulation hade han ägnat sig åt redan innan han kom till Knutby, och han fortsatte med det i Knutby redan i inledningsskedet, då han för ekonomisk vinning ljög för både sin fru Helene och hela församlingen om sina fortkörningsböter! Huruvida det är en emotionell manipulatörs "avsikt" att styra ett händelseförlopp, eller om hen är fången i en omedveten själslig trans ur vilken hen inte finner någon logisk utväg, är en filosofisk fråga väl värd att diskutera...all diskussion om förekomsten av "hemliga agenter" bör dock föregås av logiska skäl därtill, tänker jag...

Efter att ha studerat Helges hemsida med de kloka och som det verkar ärliga svar till den allmänhet som bryr sig och likaså Åsas genomsympatiska biografi men sedan så kluvna framträdanden så verkar båda vara offer för just sådana obeskrivliga intriger jag själv har fått uppleva.
Ända sedan jag bryskt omplacerades från min hemligtjänst i det militära för 45 år sedan och ända tills nu då allting visats på nytt och blivit ställt på sin spets kan jag dock fortfarande bara skratta åt saken och samtidigt ägna mig åt annat.
Alla söker vi vår identitet eller orsak till att vi blivit till på ett eller annat sätt. Helge, Åsa och Knutbyförsamlingen är fullt begriplig och harmlös i sådan betraktelse. Motsättningarna skapas istället utifrån av överstatlig expertis med agenter jag kallar socialfascister. Dessa har tydligen tappat tron på sin egen personliga eller nationella identitet.
Knutbydramat kan jag på detta vis se som typexempel på hur psykstyret genomför sina sociala beredskapsexperiment vill visa för stormakterna genom NATO och det lika uppköpta GRU att man skall kunna lita på vår absoluta lojalitet och att vi är beredda att ge upp vår egen rättsstat mot fred på finansmaktens ensidigt hemliga villkor.
Helge blev rättslös på ren spekulation eller överstatlig manipulation snarare så som jag själv måst konstatera i den härva jag ännu överlevt.

Aha...detta låter som en för mig nästan helt ny synvinkel på knutbyfallet... men bara nästan, eftersom offerperspektivet inte är nytt...Åsa kan framgångsrikt rationalisera sin egen roll till ett ha varit offer för Helge´s onda manipulationer genom att underlåta att nu i efterhand diskutera Tirsaprofetian, Helge kan fortsätta att "psykologiskt manipulativt" framställa sig själv som ett offer och på så vis gifta sig ännu en gång som en följd därav, tack vare att han inte ännu fullständigt erkänt och kommit till insikt om sin egen roll för händelseförloppet i Knutby, och en ytterligt ytlig betraktelse av Knutbyfallet kan tydligen reducera mordet i knutby till att vara "harmlöst", vilket det ju såklart inte är... begripligt, ja, men inte harmlöst... att bortse från Helge´s potentiellt manipulativa egenheter genom att tillskriva honom "kloka och ärliga svar", och istället från ytterligare ett offerperspektiv projicera skulden till Helge´s påstådda "rättslöshet" och därmed även skulden för mordet och mordförsöket i Knutby på "överstatlig manipulation" av "hemliga socialfascistiska agenter" är enligt mitt sätt att tänka en alltför långtgående spekulation utan substantiell grund, vilken helt bortser från Sara´s bevisligen själsligt utsatta situation inom en frireligiös församling/kult, där relationerna till Gud var/är central...

Intriger inom statlig förvaltning, för att inte tala om hemlig militär verksamhet är förvisso ett faktum, och storpolitik har förvisso konsekvenser i det dagliga livet för många människor, t.ex. mordet på den Uzbekiske imamen i Strömsund, med flera... men att hänföra mordet(n?) i Knutby till den kategorin tycker jag låter som en konsekvens av att resonera inifrån en offer-identitet i förhållande till en statlig maktapparat, snarare än att föra ett resonemang baserat på en filosofiskt grundad tankegång, där t.ex. Karpmans dramatriangel kan användas för att visualisera offer-rollen i förhållande till två andra vanligt förekommande roller inom nära mänskliga relationer, "hjälparen" respektive "förövaren".

I denna alltför enkla sociologiska syn bortser man helt från den maktfaktor som ger en tredje och avgörande dimension åt spelet. Varken tyrann, offer eller hjälpare tycks någonsin få veta något om regissören. Dramatriangeln bör istället ses som en tetraeder där alla i basen kan spelas ut mot varandra medan det hemligaste intressena är på topp. Härifrån regisseras hela dramat med både bröd och skådespel. Demonregissörerna och segrarmakternas historieförfalskare tillåts därifrån obehindrat verka utan att synas.
Övermätta på allt vad ekonomi och politik heter så är man på denna nivå bara nyfiken på hur det går med vanligt folk och för oss demokratiska töntar i samspel med omvärlden när vi inbillas kunna styra över oss själva. SPF tillsammans med NATO har på finansmaffians uppdrag hållit på med sina krigsspel i åratal med oss vanliga som schackpjäser. "Förfäras ej" heter deras minnesskrift av 50 års verksamhet.
Enbart frimurare solidariska med finansmakten lär få ha någon insyn. Några ännu levande avhoppare och flertalet aningslösa anhängare har till slut ändå avslöjat sig för mig och äntligen fick jag förklaringen till varför jag såsom inbillad hjälpare och segrare i en fjärde dimension med Hammarskjöld-Palme-Lindh som förebilder ständigt råkat få dubbelt motstånd varje gång jag försökt medla i konflikter.

Fantastiskt...ett helt inlägg utan ett ord som relaterar till ämnet för tråden? Synen genom Karpman´s dramatriangel är som jag ser det psykologisk och inte sociologisk...

Dramat är socialpsykologiskt i högsta grad och precis som med Knutbydramat håller man regissören hemlig medan offer, psykopater och hjälpare blandas ihop i en enda röra.

Din beundran av nabos psykologiska analys av NPD-personligheter håller jag inte med om sedan jag på 80-talet fick filmdokumentera en alternativ forskning mot Gillbergs socialfascistiska förenkling och därefter på mycket nära håll kunnat följa en motsatt utveckling med bara omvänd attityd till problemet.
Vilka är ni att bedöma vad särbegåvningar bör ha som livsmål? Skall människor rangordnas efter bruksvärde för hemliga sällskaps bästa, fascistoida normer och social anpassningsförmåga enbart eller strävan efter ömsesidig respekt för varje individ?

Feel free to disagree... och jag strävar inte efter att bedöma vad särbegåvningar bör ha eller inte ha, de får ha och göra vad som helst för min del, utan jag strävar efter att utifrån min egen begränsade förståelse begripa för mig intressanta sammanhang...som t.ex. begripliggörandet av den psykologiska och religiösa dynamiken bakom och inom Knutbyfallet som ledde fram till mord inom en religiös gruppering i ett litet vanligt samhälle i Sverige på 2000-talet...att inom ramen för denna strävan diskutera den ev. förekomsten av "hemliga sällskap" eller för mig svårbegripliga begrepp som "socialfascism" gör dessvärre att jag i min respekt för individen börjar förstå att vi troligen inte strävar efter samma mål, men om vi mot min förmodan gör det så har vi i alla fall inte ännu hittat fram till en gemensam vokabulär...

Du ger intryck av att vara socialpsykologisk expert med samma begrepp och vokabulär som nabo. Jag är lika utbildad men har dessutom personlig erfarenhet av allt från religiösa sökare till NPD-personligheter av olika slag. Alla vi på något sätt avvikande stigmatiseras som farliga och opålitliga på något sätt av anledningar ingen någonsin kan förklara. Varje gång jag försöker få en dialog utan förutfattade meningar men med ömsesidig respekt mellan alla parter så demonstreras fenomenet dubbelt också mot mig själv. Vad är det nu i mitt resonemang som står i vägen för dig? Är min uppfattning om anonyma regissörer så skrämmande att de inte får nämnas i samma verklighet?