Jag har ingen helhetskoll på debatten i Finland, men kan ju skriva några rader trots det.
Det skrevs och snackades en del om Pratkvarnstad i Finland efter hans första herostratiska verk,
Spelaren och i synnerhet
Skyldig till skuld. Hans nyaste hopkok
Älskade fascism har inte alls väckt samma intresse. Frånsett den där artikeln i Hufvudstadsbladet (29/3 2013) plus något enstaka bokprogram på Yle så tycks smörjan inte ha behandlats i finlandssvenska medier. I finskspråkiga nätmedier kan jag inte hitta en enda rad.
Min egen uppfattning är nog att den breda publiken i Finland struntar fullständigt i Charlatarnstads nyaste utfall. Alla historeintresserade som följde med den tidigare debatten insåg ju omgående hans okunskap och oförmåga att sätta historiska händelser i sitt sammanhang, vartill kom till hans skamlösa (ursvenska, kunde man säga) besserwisserattityd och patologiska narcissism. Varför ska man bry sig om en sån nolla? Det kommer alltid att finnas folk, inte minst svenskar, som ser som sin uppgift att predika moral för sina grannar, trots att de själva saknar såväl moral som faktakunskaper och argumentationsförmåga. Det bästa är att ignorera dem helt.
Som jag skrev i min egen kommantar till Hbl-artikeln, får fil.arns galenskaper mig att tänka på ett par sovjetiska bläcksuddare som under
finlandiseringens dystraste år väckte stort uppseende i Finland med sina böcker. Både
Viljam Pochljobkins (1923-2000)
Suomi vihollisenä ja ystävänä (Finland som vän och fiende) från 1969 och pseudonymen Jurij Komissarovs, alias
Jurij Derjabins (1932-2013)
Suomi löytää linjansa (Finland hittar sin linje) från 1974 är exempel på sovjetisk historieförfalskning i sin renaste form. Visst fanns det också i Finland sovjetfrälst tokvänster,
taistoiter, som pissade på sig av förtjusning över de här "radikala och progressiva nytolkningarna" av Finlands historia, men alla seriösa historiker fnös stilla åt dumheterna. Av hänsyn till vår vänskap med Sovjet var fackmännen ändå måttfulla sin kritik.
Mannerheim har hånats och smutskastats och bespottats och utsatts för lögnpropaganda i snart 100 års tid. Av de röda under finska inbördeskriget, av Sovjetunionen och dess lakejer bland de finska hemmakommunisterna, av sovjetimperialismens nyttiga idioter i andra länder, av 60- och 70-talens modernister och vänsterradikaler, och på senare år av en och annan bortkommen teaterråtta eller sluskrappare. Har deras utfall haft verkan? Mannerheim sitter fortfarande kvar på sin sockel i centrum av Helsingfors,
försvarets fanfest firas allt framgent på hans födelsedag den 4 juni,
Mannerheimmuseet lockar stora besökarskaror, och
Mannerheims barnskyddsförbund har inga planer på att byta namn
